FiB

16 september 2009

Behövs statligt historieverk?

Jag är för att statens verk för "Levande historia" läggs ned.

Men det betyder inte automatiskt att all statlig verksamhet
inom historieämnet är av ondo.

I Sverige avskaffades under 1990-talet praktiskt taget de
sista resterna av den statliga granskningen av läromedel. Nu
är det praktiskt taget fritt fram att ljuga barnen fulla med
vad som helst.

Med Levande Ord, Den Nya Välfärden, Portsmouthbröderna,
Talmud eller Koranen - var och en efter sin smak.

Den tidigare politiskt sammansatta läromedelsnämnden
efterlämnade ett vakum som snabbt utfylls av olika
världsfrälsare - och in träder staten i ny skepnad. Verket
för Levande Historia, som är ämbetsmannastyrt och inte
utsatt för någon medborgarkontroll som läromedelsnämnden var.

I t ex Storbritannien har man gått motsatt väg. Där infördes
1988 en central läroplanskontroll vars tilltag regelbundet
utlöser stor debatt.

2007 fick den brittiska läroplanskontrollen, Curriculum Authority,
för sig att Churchill skulle strykas över listan över
obligatoriska historiska gestalter att studera i skolan för
11-14-åringar.

Det blev ett ramaskri. Att man samtidigt spolade Adolf
Hitler, Mahatma Gandhi, Joseph Stalin och Martin Luther King
var klen tröst för Churchills beundrare.

År 2002 hade Churchill i en BBC-omröstning med fler än en
miljon röster utsetts till den störste britten genom tiderna.

En lobbyorganisation "The History Curriculum Association"
tog frejdigt upp kampen för att försvara Chruchills plats.

En av de få britter som fanns kvar i den nya läroplanen var William
Wilberforce, vars ansträngningar bidrog till att avskaffa
slavhandeln. Wilberforce passar in i bilden av
Storbritannien som de mänskliga rättigheternas hemvist på
jorden, men tydligen inte Churchill kring vars gestalt
svävar en aura av krut- och cigarrök och whiskeyångor.

För den som läst historien om den brittiska slavhandelns avskaffande
- en reform som tog nära 20 år (mot en dag under franska
revolutionen) - ter sig Wilberforce som en rätt blek
och synnerligen saktmodig rättighetskämpe.

När media ondgör sig över den presidentkommission som
ryssarna låtit upprätta för att motverka förvrängningar på
historieområdet, ska man kanske vara lite försiktig.
Ryssarna kanske slår vakt om sin Stalin av exakt samma skäl
som britterna ömmar för sin Churchill. De ledde sina folk
genom det stora kriget.

I alla länder har man läromedelskontroll, vare sig det är
katolska kyrkan, staten eller den s k marknaden som utövar
den. En parlamentariskt sammansatt statlig kontroll är
sannolikt att föredra.

Men det är något helt annat än den närmast totalitära
propaganda som utgår från verket för "Levande historia", där
man försöker skrämma landets historielärare till rättning i
leden.

Den lärare som säger något gott om Iran - och dessutom deltar
i någon konferens i Teheran - kan räkna med sparken. En
lärare som under en rast uttalat en kontroversiell
uppfattning prickades av Eskil Franck under dennes fögderi
på Lärarhögskolan i Stockholm (vilken han framgångsrikt
körde i kvav, varefter den nedlades) - utan möjlighet att
överklaga. Intoleransen breder ut sig - samtidigt som
alltmer skoltid ägnas att undervisa eleverna i hur man
undviker mobbing.

Kort sagt ingår FfLH i ett mönster där statliga ämbetsmän
steg för steg upprättar sin åsiktskontroll, där tidigare
demokratisk styrning höll censurkrav från olika håll stången.

Att avskaffa läromedelsgranskningen var ett utslag av
liberalt övermod, att införa FfLH var ett attentat mot
toleransen, åsiktsfriheten och den fria forskningen.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.