FiB

19 september 2009

En reform med tydlig udd

Regeringen har beslutat att slopa konstnärslönen som garanterar
156 författare och bildkonstnärer en minsta lön på 214 000
kronor.

Samtidigt läggs samma summa på att öka potten för engångsstipendier.
Det är ingen tvekan om vad innebörden av reformen är. Det ska inte
finnas några oberoende författare och bildkonstnärer i det
här landet. Innan Lars Hillersberg dog restes krav på att
hans konstnärslön skulle dras in. Det gick inte, för att det
gällande regelverket garanterade honom ersättning livet ut.
Nu ska författarna och konstnärerna med jämna mellanrum tvingas
rada upp sig med mössan i hand för att be om en släng av
sleven.

En annan aspekt på konstnärslönen är att den var en nagel i ögat
på alliansens dogmer, nämligen att det ska "löna sig att
arbeta". De här människorna arbetar uppenbarligen utan att
det lönar sig. De skulle alla kunna lägga sig på sofflocket
för gott, men det gör de inte. De tar i genomsnitt bara ut
108 000 kr av garantin, och mestadels skulle jag tro att det
handlar om att hårt arbetade författare och konstnärer också
drar på sig stora kostnader i projekt som är av bestående
kulturellt värde.

Visst kan man vara emot inkomster som inte är kopplade till en
konkret arbetsprestation. Men i så fall vore det kanske mer
rationellt att börja med att skära i de pensioner som
utgår till avgångna statsråd och riksdagsmän, även om de har många arbetsår
framför sig. Eller man kanske kunde sätta kniven i bonusar
och fallskärmar i såväl offentligt som privat arbetsliv.
Att författare och bildkonstnärer spelar en nyckelroll och
i en liten kulturkrets som den svenska allmänt har svårt att
leva på "marknaden" bekymrar inte de höga herrarna. Lena
Liljeroth Adelsohns bokhylla med "allt från August
Strindbergs samlade verk och Winston Churchills alster till
mer lättsmälta böcker av Liza Marklund och Arto Paasilinna"
(SvD 20/7) berörs ju knappast av beslutet att snöpa den
svenska författar- och bildkonstnärskåren.

Jag ser också ett samband mellan Göran Hägglunds
formuleringar om "kulturvänsterns" folkförakt och fredagens
beslut att slopa konstnärslönen. Det är lågt. Idag domineras
ju debatt och kulturliv av ett enda idiom och det är högerns
valfrihets- och marknadsreligion som till stor del
även accepterats av den s k vänstern. Den som inte har åtminstone
en fattigpension i sikte gör klokt i att hålla käft i frågor
som Kambodja, Levande historia etc.

Ja till och med (r)-arnas tidning Proletären har funnit för gott att lägga
sig i Kambodja-frågan – så enad står nu nationen.

Never have so many had so few to thank for so much.

Tiden var med andra ord mogen att avskaffa konstnärslönen.
Jag tvivlar på att någon kommer att säga emot.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.