FiB

27 oktober 2009

Säpo läckte till Expressen

Chefen för riksarkivet i Arninge uppger nu att Expressen visste exakt
vad de var ute efter, ett tiotal sidor i en många hundra sidor tjock akt som ingen
hade fått se.Säpo hade tipsat dem.

Förste arkivarien på Riksarkivets enhet i Arninge, Tommy Eriksson,
bekräftar idag i ett brevsvar till mig att Expressens journalister visste precis
vad de frågade efter på ett sätt som de bara kan ha gjort om
de tipsats av Säpo.

"Expressen efterfrågade just den del av akterna som handlade
om Guillou, de visste således att det fanns uppgifter om
honom där i förväg", skriver Tommy Eriksson.

Själva akten, på åtskilliga hundra sidor är ännu inte frisläppt
som helhet och kommer att innehålla en hel del överstrykningar.

Frågan är vad vi har att vänta härnäst? Journalist X mottar julsprit
från Sovjetambassaden? Journalist Y får beställning på en artikel till Uralskij Proletarij?
Röda arméns marschorkester skickar blommor till journalist Z?

I frånvaron av tydliga sekretessregler är det fritt fram för samma typ av företagsamhet
som frodats kring de ryska och de östtyska f d hemliga
arkiven.

Det selektiva avhemligandet måste ersättas av entydiga och generella regler.

Stefan Lindgren

4 kommentarer :

  1. Testa att Expressen bevakade Föreningen Sveriges Öga och Öra i början av oktober.
    FSÖÖ bildades i våras och har Gunnar Ekberg, Joakim von Braun och Svante Winqvist som medlemmar.

    Helt plötslig är akten fri, Expressen vet vilka delar de ska leta efter och sedan publiceras "bomben".

    Nu är alla gamla IB-are i press och tycker att man ska revidera vad IB egentligen handlade om.


    Fler än jag som ser ett mönster?

    Har skrivit det jag hittat om FSÖÖ här:

    http://scabernestor.blogg.se/2009/october/vilka-ar-foreningen-sveriges-oga-och-ora.html

    SvaraRadera
  2. Jan kan dra på bjørnjakt med sine gamle venner i Sibir i dag , det er meg likegyldig.

    Hans korstog mot staten Israel og jødene derimot er kraftig svekket , etter min mening

    SvaraRadera
  3. Stefan!
    Jag vet inte om du uppmärksammat att Byprofeten är jag, eftersom du enligt informationen ovan inte tycks få del av mitt namn. Jag tänker på följande: "I frånvaron av tydliga sekretessregler är det fritt fram för samma typ av företagsamhet som frodats kring de ryska och de östtyska f d hemliga
    arkiven."
    Är det här ännu en del av "privatiseringsvågen", nu skall Riksarkivet och andra arkiv säljas ut till hugade spekulanter?

    SvaraRadera
  4. Ganska onödig fråga, eller hur Stefan Lindgren ? Ungefär lika begåvat som att fråga om Guillou (för att hålla sig till ämnet) tyckte att KGB spionerade för lite i Sverige.

    Dessvärre, för Jan Guillou, dömer eftervärlden en för ens handlingar och inte för vad man i efterhand påstår att man egentligen tänkte när man valde en väg som blir ifrågasatt. Det kan för all del vara så att Jan Guillou talar sanning, enligt polisuttrycket ’så rätt vi gjorde – så fel det blev’. Det har hänt förr i världshistorien att goda föresatser av slump och yttre omständigheter gett ett helt annat resultat än man tänkt sig. Oavsett detta måste man få ifrågasätta även institutioner som Jan Guillou.

    Och just nu har han bevisligen uppenbara svårigheter att ta sig ur denna knipa han en gång försatte sig i genom att göra fel val – oavsett bevekelsegrund.

    Jag skulle inte vilja kalla Per Gudmundsons bruk av citat ‘ohederligt’, eftersom Jan Guillou tillstår att han citerats rätt. Vad han nu i efterhand påstår att han egentligen tänkte mellan citat och handlingar utgör, för att uttrycka sig milt, kanske inte direkt någon absolut och verifierbar sanning för någon annan än honom själv.

    Jan Guillous lagom diffusa ‘förtydligande’ av sina tankar och bevekelsegrunder i boken känns snarare som en efterhandskonstruktion för att gardera sig för det fall hans KGB-kontakter skulle avslöjas. Hans ordval är lagom intetsägande för att inte väcka frågan om eventuella kontakter, men tillräckligt precisa för att han skall kunna använda omnämnandet av ‘KGB-uppslag’ som undanflykt om frågan om hans KGB-förflutna skulle komma upp.

    För ett KGB-förflutet har han bevisligen – även om han själv påstår sig ha wallraffat.

    Hur mycket behöver man egentligen för att skriva en artikel om KGB? Kan man trots åratals kontakter, accepterande av uppdrag, betalning och leverans inte anse sig ha material att skriva en enda artikel om organisationens arbetssätt för att någon enstaka befattningshavare omplacerats – medan det går alldeles utmärkt att skriva om CIA utifrån ett misslyckat rekryteringsförsök.

    Jan Guillous ‘klargörande’ har inte direkt fått detta att låta mindre långsökt.

    Sedan kan man ju alltid undra varför inte KGB:s rekryteringsförsök var lika misslyckat som CIA:s?

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.