FiB

29 juli 2009

Krigshetsare Tolgfors

Försvarsminister Sven Tolgfors, värnpliktsvägrare och
värnpliktsförsvarets dödgrävare hetsar till krig i Afghanistan i
dagens DN - i sanning en märklig syn!

"Många länder förstärker sin närvaro. Finland sänder över valet
ytterligare 100 soldater till Afghanistan, där Sverige och Finland har
ett nära samarbete.
..... 40 länder finns där för att värna civila mot våld och övergrepp",
skriver ministern.

Det har tagit flera år för honom att komma fram till dessa
formuleringar. Senaste gången riksdagen debatterade skaen var han
helt enkelt frånvarande. Även fysiskt, alltså.

När Tolgfors säger att "många länder..." är det en billig retorik.

Hur kan det komma sig att av FN:s 191 medlemmar endast 47 länder har
skickat trupper? De är alla, med några få neutrala undantag, militära
bundsförvanter till USA.

Det är intressant att se hur Sveriges uppförande i Afghanistan är i
jämförelse med andra historiskt neutrala länder.

Schweiz som haft 31 man i Afghanistan har åkt hem.
Österrike har 3 man
Finland minskar nu från 110 till 90 i år.
Irland har lämnat liksom Sydkorea och Serbien.
Holland som har 1 770 man i Afghanistan ska lämna kriget i juli 2010
medan Kanada som har 2830 man där lämnar 2011.

Sverige är det mest krigsvilliga av de historiskt neutrala länderna i Europa.
Det är det mest krigsvilliga av alla partnerskapsländerna.
Det är mer krigsvilligt än Nato-landet Norge som nu trappar
ner sitt deltagande. Medan Danmark ligger kvar på sin nivå ökar
Sverige kraftigt.

Tolgfors, Bildt och de andra krigshetsarna är i krympande sällskap.

De drar vanära över Sverige genom att beordra svenska pojkar och
flickor att skjuta ner afghaner som bara begått brottet att försöka
driva ut de utländska trupperna från sitt land, som varje god svensk
skulle göra i motsvarande situation.

Ingen räknar de illa beväpnade motståndsmän som USA och Nato/Isaf
mördar. Bildt och Tolgfors räknar inte ens de tusentals civila som USA
och Nato/Isaf mördar varje år.

Jag har ännu inte hört dem en enda gång beklaga offren när USA
utplånat någon by med sina bomber på 500, 1 000 eller 3 000 pund.

Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

28 juli 2009

Dagens Nyheters ökenvandring

Dagens Nyheter fortsätter på den väg som en gång stakades ut
av Herbert Tingsten och från vilken Olof Lagercrantz m fl
under en halv mansålder ledde tidningen tillfälligt på
avvägar.

Nu är tidningen sedan ett tiotal år åter tryggt på
Nato-spåret. När jag själv jobbade på DN:s redaktion förstod
jag så sakta hru infiltrerad tidningsledningen var av
militära intressen. Krigsplacerade journalister dök upp som
"pressofficerare" när jag senare för Civilförsvarets tidning
bevakade försvarsmanövrar.

Det tisslades och tasslades om vilka journalister som var en
säkerhetsrisk. "De var väl du som arbetade på Gnistan",
försökte Kerstin Kåll inleda ett förhör med mig som
sommarvikarie.

Bakom min rygg bestämdes att i sista minuten lyfta en
artikel jag skrivit med Afghanistankoppling och som antagits
för publicering.

Att jag som oförsäkrad frilansare vågat livet i krigets Afghanistan
för att DN skulle kunna trycka reportage från "andra sidan"
berättigade inte till någon särskilt anständig behandling i
elvamånadersvikariatens ekorrhjul.

Nåväl, Madame Andersson förnekar sig inte. Och jag saknade
aldrig hennes luckra lekamen.

Av opinionssiffror att döma har DN.s agitation i
Afghanistanfrågan om nåpot samma verkan
som Tingstens - att befästa läsarnas misstor mot Nato.

- Hur ska man kunna övertyga läsarna om att det är ett
SVENSKT försvarsintresse att föra krig i Afghanistan - mot
afghanerna?

- Hur ska man kunna få oss att tro att man bygger demokrati
och välfärd i AFghanistan när enbart USA bränner fyra gånger
landets BNP på bomber och granater varje år. Om USA hade
skickat en check på summan hade det antagligen varit fred i
Afghanistan och talibanerna hade varit fromma som lamm.

- Hur ska man få oss att godta den upprörande skrotningen av
försvaret - och i synnerhet värnplikten, dess demokratiska
komponent - till förmån för USA:s hopplösa krig.

Krigsromantikerna gör klokt i att förbereda sig för det som
stundar. USA har i snart åtta år sått vrede och hämndlystnad
och alla som har med dem att göra, inklusive Sverige, kommer
att få skörda obarmhärtig död.

Hur många plastsäckar med döda svenskar tål den bräckliga
krigsopinion som man skapat.

Sannolikt inte många.

Svensk Afghanistanpolitik kan vara en välriktad granat från
totalt sammanbrott.

De enda kritikerna, Thage G Peterson och
Afghanistansolidaritet, ska helst inte nämnas. Men i höst
blir det landsomfattande Afghanistanvecka, med Tom Hayden
(USA), Ann Jones (USA) och revolutionära afghanska kvinnor.

Thage och förhoppningsvis också en annan klarsynt
Palmemedarbetare, f d FN-ambassadör Anders Ferm kommer att
medverka.

Sverige måste göra som Kanada, Holland m, fl länder och sätta punkt
för Afghanistanäventyret, eller åtminstone som Norge, Finland,
Spanien och många andra länder och trappa ner.

Att Sverige skulle leva upp till alliansfriheten och som t.ex Österrike,
Schweiz och Irland säga nej till hela projektet är naturligtvis för mycket
begärt. Dessvärre ger inte socialdemokraternas självutnämnde skuggmi-
nister på utrikesministerposten, Urban Ahlin, det minsta hopp om för-
ändring efter ett regeringsskifte. Även där grasserar den militaris-
tiska varianten av svininfluensa, bacillus porcine imperialis.

Tål krigsargumenten ett samtal på lika villkor? Ni som tröttnat på
DN-monologen är välkomna till Afghanistanveckans arrangemang. Mer på
www.afghanistan.nu.

Stefan Lindgren


26 juli 2009

Putin mördare? - "Fallet Litvinenko"

Den rådande utrikespolitiska moralen i Sverige gör det till
ett absolut harmlöst påstående att kalla Ryssland
spremiärminister Putin för en giftmördare.

Det är kärnan i de dokumentärfilm som TV nyligen sände om
fallet Litvinenko (repris TV24 nu på onsdag 29/7 kl 21.30).

Det här är naturligtvis inte någon nyhet för oss som vuxit
upp under det kalla kriget.

Men för yngre kan påståendena verka bestickande - framför
allt som man från officiell rysk sida inte gör något för att
effektivt dementera dem.

Den som anstränger sig att ladda ner Litvinenkos och Jurij
Felsjtinskijs bok om hussprängningarna i Ryssland i
september 1999 (Blowing Up Russia, ryska upplagan gratis nedladdningsbar) ska dock lätt kunna konstatera att det inte
finns tillstymmelse till BEVIS för att Putin eller
myndigheterna skulle ha varit inblandade i dessa
hussprängningar - en viktig länk i konspirationsteorin som
leder fram till att Putin beordrar morden på Politkovskaja
och Litvinenko.

Man bör då komma ihåg att Kreml aldrig går in i någon
diskussion om sådana påståenden av samma skäl som Vita huset
ALDRIG kommenterar olika teorier om att amerikanska
myndigheter känt till eller rentav organiserat
terroristattackerna 11 september 2001.

Många påståenden lämnas obesvarade för att helt enkelt inte
skänka konspirationsteoretikerna den minsta trovärdighet.

Stater, i synnerhet stormakter, kommenterar inte heller uppgifter
om mord begångna i statsnyttnas namn.

Det betyder inte att tystnad kan tolkas som en bekräftelse.
I synnerhet inte i fallet Litvinenko.

Det finns nämligen så mycket skumt i förbindelse med
Litvinenkos karriär att man bör vara väldigt försiktig.
Uppenbart är att han tidigt värvades av oligarken Boris
Berezovskij och därefter iscensatte trick som var avsedda
att gynna denne.

Han påstod sig ha fått i FSB:s uppdrag att mörda Berezovskij,
vilket Litvinenkos tilltänkta medgärningsman förnekar.

I sitt stall hade Berezovskij de tjetjenske terroristernas
företrädare Ahmed Zakajev, granne med Litvinenko i London.

Om allt detta kan utomstående på sin höjd ha gissningar. Men
att saken är totalt politiserad från brittisk sida är
uppenbart.

Om man lyssnar noga till vad som sägs i filmen uppger Ahmed
Zakajev att Litvinenko redan var förgiftad morgonen 1
november 2006 innan han skulle träffa den ryske affärsmannen
Lugovoj och italienaren Scaramella.

Undersökningar på restaurang Itsu där de träffades visar att
det fanns polonium 210 i en helt annan del av lokalen än där
Lugovoj mötte dessa personer. Förgiftingen måste ha skett
vid ett annat tillfälle.

Den undersökande journalisten Edward Jay Epstein vid "New
York Sun" föresatte sig för en tid sedan att så objektivt
som möjligt utvärdera alla turerna i den s k
Litvinenkoaffären.

Någon slutgiltig sanning kom han inte fram till, eftersom
obduktionsprotokollen är hemligstämplade liksom Scotland
Yards mätningar av radioaktivitet. Men Epstein kommer med
tillräckligt mycket intressanta fakta för att den officiella
bilden - nu spridd i böcker och spelfilmer - att FSB mördade
Litvinenko genom sin agent Lugovoj, framstår som mindre
självklar.

Av de sex människor som dött av polonium tidigare har två dött i
Frankrike, tre i Israel och en i Ryssland. Epstein betonar
att polonium-210 före Litvinenkofallet alltid var kopplat
till försök att tillverka atombomber, men att den kopplingen
av någon anledning aldrig gjorts i Litvinenkofallet.

När affärsmannen och f d FSB-agenten Lugovoj flög till London
15 oktober 2006 fanns inga poloniumspår på det planet. Först
efter att han träffat Litvinenko lämnade han sådana spår.

Dessutom är det belagt att Litvinenko lämnade poloniumspår
redan innan han träffade Lugovoj. Han lämnade poloniumspår
när han träffade italienaren Scaramella och han lämnade
poloniumspår när han besökt klubben Hey Joey i Mayfair flera
dagar tidigare.

Epsteins slutsats är att Litvinenkos skumma verksamhet kan
ha satt honom i förbindelse med grupper eller institutioner
som hanterar eller smugglar polonium. Han arbetade för
brittiska MI-6 och hade nyss fått brittiskt medborgarskap.
MI-6 hade utrustat honom med falskt pass under namnet "Edwin
Redwald Carter" med vilket han skulle kunna resa i stora
delar av forna Sovjetunionen. CIA hade dock tidigare avböjt
ett avhopp. Italiens säkerhetstjänst SISMI hade honom under
telefonövervakning.

Känt är också att Litvinenko hade nära kontakter med den
tjetjenska diasporan och samarbetat med personer som sysslar
med allt från penningtvätt, vapensmuggling till smuggling av
nukleära komponenter. http://ww2.nysun.com/article/73212.

Stefan Lindgren

Läs mera på www.ryska-posten.se

25 juli 2009

Vår tid svarta magi

Allt fler inser att klimatfrågan är vår tids svarta magi.
Ett instrument som kan användas till att omfördela kapital
och maktpositioner.

De vetenskapliga grunderna för fattade beslut haltar
eftersom i princip all forskning är beroende av politiker
som antingen tror på eller gör läpparnas bekännelse till
godtyckligt uppställda "klimatmål" - som att tex begränsa
temperaturhöjningen till 2 procent, vilket sannerligen inte
är en lätt uppgift för den kyckling som redan hamnat i
stekpannan.

Ingenting har hittills uträttats av de pladdrande
politikerna - vare sig nationellt eller på EU-planet.

Några koldioxidutsläpp har inte minskats, tvärtom.
Förbrukningen av fossila bränslen ligger still sedan
omkring 1984. Att den nedbringades med c:a 43 procent åren
1970-1984 har vi oljeshejkerna att tacka för, inget annat.

De tvingade oss till hårdhänta åtgärder som
bensinransonering. Men sådana åtgärder är otänkbara idag
eftersom alltsammans är en teater. Handeln med
utsläppsrätter är en cirkus med orimliga följder.

På den svarta klimatmagins konto får vi också sätta en
havererad miljardsatsning på etanolbilar. Väderkvarnar
(vindkraftverk) som måste subventioneras med skattemedel.
Och dessutom tycks ha skadliga effekter på djurlivet.

Ett irrationellt nej till all naturgas med motiveringen att
den är rysk (att 33,2 procent av all olja vi importerar är
rysk stör ingen) förbättrar inte läget.

Till detta ska läggas att den pågående satsningen på
biobränslen bygger på ett felaktigt antagande. Nämligen att
allt som är förnyelsebart saklöst kan brännas upp. Men det
är en oerhörd skillnad mellan att låta skogsavfall ligga
kvar och multna under 20-40 år och att elda upp det nu. I
det förra fallet försenas utsläppen - och bidrar till att
göda skogen.

Sören Wibe gjorde en gång en saklig utredning av detta som
kom bort eftersom den gick emot bondeintressena.

Idag är biobränsle den godskategori som ensam står för de
största transportvolymerna på våra landsvägar. Har någon
räknat på hur stora utsläpp det förorsakar?

Stefan Lindgren

24 juli 2009

På besök hos Fst UND/SÄK

Försvarsstabens underrättelse- och säkerhetstjänst är väl det närmaste
amerikanska CIA och ryska FSB vi kan komma i Sverige.

24 juli hade jag - hör och häpna - inbjudits av Fst UND/SÄK att hålla
föredrag om Afghanistan.

Sedan jag passerat vakten i infarten beordrades jag åka till "STABEN".
dvs svenskt spionages allra heligaste. Jag parkerade bredvid "stabsbilen",
en uppseendeväckande lyxig Lexus.

Men där var det ingen som öppnade dörren, så jag klev på. Två långa
korridorer med tjänsterum låg öde som efter ett kärnvapenkrig. Jag
skulle utan vidare ha kunnat roffa åt mig alla svenska
spionagehemligheter som ryms i byggnaden.

Först sedan jag traskat igenom korridor nr 2 fann jag Mrs Moneypenny
som höll på att koka kaffe och vänligt anvisade mig till ett annat
hus.

Semestertider, javisst. Men den folktomma staben med alla vidöppna
dörrar inpräglades i alla fall på min näthinna som sinnebilden av
svensk försvarspolitik just nu.

Nedskrotning över hela linjen - av värnplikten, invasionsförsvaret,
svensk försvarsindustri (förräderiet mot Hägglunds) - och av allt att
döma med landets UND/SÄK-organ i djup Törnrosasömn.

Bara en sak tycks säker: och det är att vi nu för krig tillsammans med
Nato. Inget annat "alliansfritt" land satsar så mycket på Nato:s krig
i Afghanistan. Norge, Finland trappar ner, Holland, Kanada drar sig ur.

Schweiz och Österike som ur neutralitetssynpunkt ligger närmast har
bara en nominell närvaro eller ingen alls i Afghanistan. Calle Bildt till
och med skrotar konsulatet i New York för att ha råd med ambassad i
Kabul, Baghdad och Karthoum (alla viktiga nav i USA:s globala strategi).

Säkerheten på ambassaden i Kabul kostar många miljoner. Att ambassaden i Colombo
skulle stänga var ju givet sedan Sri Lanka haft oförskämdheten att inte
ta emot Carl Bildt, när denne ville lägga sin betydelsefulla näsa i tamilkonflikten.

På FsT UND/SÄK:s anrika Tolkskola, där jag skulle föreläsa, hade 20
elever samlats, flertalet på väg till tjänstgöring i Afghanistan.

Alexander Nilsson förklarade att undervisningen i ryska upphört till
förmån för arabiska och persiska.

- Synd, tyckte jag, eftersom tolkskolans ryskundervisning frambringat
en plejad av duktiga skönlitterära översättare som Lars-Erik
Blomqvist, Staffan Skott, Hans Björkegren m fl.

I bästa fall skulle vi nu ha att vänta motsvarande våg av
översättningar från arabiska och persiska.

Jag talade om 1. Afghanistans historia 2. Sovjets ockupation 3. USA:s
ockupation och 4. Sveriges deltagande i kriget i historiskt perspektiv.

Jag klargjorde att jag rådde alla att avstå från att åka, och om de
åkte skulle de veta att de varje dag kommer att ställas inför svåra
val: att utföra order som kan innebära/leda till krigsförbrytelser
eller vägra med hänvisning till Nürnberglagarna.

De allra flesta verkade vara vanliga eftertänksamma och förnuftiga
svenska ungdomar, som kommit lite på glid. Någon enstaka försökte
tafatt försvara den utländska närvaron med att Afghanistans folk har
rätt till välstånd.

I sanning ett svagt argument för att avfyra fyra gånger landets BNP på
bomber och granater som USA gör varje år.

Alexander Nilsson tyckte det var bra att eleverna "får höra båda sidor".
Och han påpekade att försvarsstaben knappast har någon argumentation
för det svenska deltagandet i Afghanistan utan bara hänvisar till
Isaf:s så kallade FN-mandat och riksdagens beslut.

Uppenbarligen litar svensk krigsmakt på att de ungdomar man rekryterar
av krigets egen dynamik kommer att göra de rätta sakerna när de kommer
ner.

Att hoppa av då, när man redan befinner sig under beskjutning, är
naturligtvis i praktiken mycket svårare än att fatta ett beslut efter
moget övervägande här hemma.

De klokaste packar sin bag och tackar för sig innan det bär av till
Mazar-e Sharif.


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

14 juli 2009

Jag en kuf

Det var på bröllopet hos Myrdal i Skinnskatteberg. Instiftandet av ett
Leninpris hade just kungjorts.

I ett hörn samlades f d och nuvarande Aftonbladetjournalister och
enades snabbt om att det inte var något bra namn på priset.

I andra delar av trädgården hördes det tysta fraset när intellektuella
nästan omärkligt förflyttar positionerna:

"Sa dom verkligen 100 000 kronor?"

I minglet fanns även Robert Aschberg lika uppkäftig och provokativ som
vanligt:

- Du är allt en riktig kuf, sa han till mig.

Jag ville inte förneka det. Antingen var det min allmänt snälla natur
som kom till uttryck eller också fanns det någon vag föreställning om
att kufisk har en konkret historisk innebörd.

Kufisk är enligt ordboken den som har "oväntade och besynnerliga egenskaper".
Man tackar.

Till det besynnerliga hör väl att jag fortfarande efter alla dessa år
betraktar Robban som en rätt kul kille. Just det KUL. Det var hans
farfarsfar som 1911 uppfann ordet. Han sålde herrkläder i Stockholm
och istället för KULÖRTA SKJORTOR skrev han KUL. SKJORTOR.

- Kyllä, sa finnarna som gick förbi.

Men egentligen är kufisk det som kommer från staden al-Kufa utanför
Bagdad. Kufiska mynt från 800-talet t.ex. med kufiskt skrift, en
skrivstil som finns på Iraks flagga.

Till det KUL som Robban gjort hör prostatamarschen genom Sverige.
Kanske lite dunkelt exakt vilket syftet var. Diagnostisera mera?
Operera mera? Stråla mera?

Lika kul var det när vi samlade in pengar för att fylla en ambulans
med sjukvårdsmaterial och köra ner den till afghanska gränsen. Robban
Aschberg körde, men när han kom fram ville afghanerna inte ha den -
för den saknade luftkonditionering.

Det var inte Robbans fel. Vi var alla unga och gröna.

Bland annat vill vi då förena oss med den svenska högern mot det
imperialistiska Sovjet. Jag fick låna Robbans Ford Grenada för att
köra till Arboga och intervjua Agapov - ledande rysk dissident.
"Djävla folkpartikommunister", skällde Peter Bratt.

Visst hade vi fel - och rätt. Sovjet visade sig vara en koloss på
lerfötter. Men vi hade rätt i att vara mot kriget. Nu visar det sig
också att ryssarna är på väg tillbaka till Afghanistan.

När Obama var i Moskva framställde han de ryska soldater som slogs i
Afghanistan 1979-1988 som vapenbröder till US Army idag. Allt är glömt
och förlåtet - allt för det "goda" kriget som utkämpas nu.

Att protestera mot denna samlade imperialistiska "kvinnofrigörelse" är
naturligtvis både OVÄNTAT och BESYNNERLIGT. Just det, kufiskt.


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

11 juli 2009

Varför 300 Hägglundsarbetare får gå

Man kan fundera över varför regeringen beslutat att köpa 113
pansarfordon av finländska Patria istället för motsvarande
fordon, Sep, från Hägglunds i Övik som nu varslat 320 anställda.

I en intern FMV-utredning för två år sedan visade sig Hägglunds
fordon vara överlägset. Så varför ändrar regeringen beslutet?

Det finns bara ett logiskt svar: samordning med Nato.

Ungefär 1 200 finska fordon har beställts av andra kunder och
för närvarande används de operativt i Finland, Polen,
Slovenien och Kroatien, till exempel på insatser i
Afghanistan.

Det betyder inte att de skulle vara bättre på att skydda soldater
i Afghanistan, bara att det finns stordriftsfördelar när
Sverige är ute och krigar med USA och resten av Nato - och
det bedöms enligt regeringen bli framtidens melodi!

Genom satsningen på Nato-samarbete har i praktiken hela kap.
13 i regeringsformen - Sveriges grundlag - förvandlats till
konfetti. Enligt den ska riksdagen extrainkallas om Sverige
är i krig och en rad specialbestämmelser träda i kraft.
Inget av detta har skett i fallet Afghanistan.

När nu hela försvarspolitiken, inkl. materielinköp, anpassas
efter Afghanistan, permanentas denna grundlagsvidriga
förskjutning.

Att krigsmakten idag leds av landsförrädiska typer som
insatschefen, generallöjtnant Anders Lindström, som
tjänstgjort i USA:s Central Command i La Tampa i Florida -
varifrån de olagliga invasionerna av Afghanistan och Irak
har letts, gör inte saken bättre.

Håkan Juholt, Anders Lindström och de andra
"oppositionspolitikerna" i riksdagens försvarsutskott tiger
ikapp. Alla har de fått sin släng av sleven.

Stefan Lindgren

Fiffel med folkomröstning i Irak

Officiellt ska USA nu ha lämnat Iraks "städer och byar" men
130 000 amerikanska soldater (plus ett oändligt antal
kontraktsanställd säkerhetspersonal) är fortfarande är
verksamma i landet. De flesta av dessa trupper kommer att
finnas kvar i minst ett år, tiotusentals fler kommer
troligen att stanna kvar i ytterligare 18 månader "eller så".

Till 31 december 2011 ska "alla amerikanska styrkor att dra sig bort
från allt irakiskt territorium, vatten och luftrum." Bagdad
ska också ha formell kontroll över amerikanska militära
operationer, och avtalet definierar USA roll inom Iraks
ekonomi och utbildning.

Civila tjänstemän kommer dock att behålla greppet och
försöka säkra Iraks olja åt USA:s intressen. USA har byggt
en enorm ambassad för 700 miljoner dollar med över 1 000
anställda.

Enligt kreditkortskonsortiet Amwal, vars insatser har
uppmuntrats av Iraks centralbank, finns det mer än 2
miljoner utländska kortinnehavare i Irak. 2 miljoner! - en
västfinaniserad armé av kreditkortsinnehavare som till stor
del kan mistänkas gå USA:s ärenden.

Enligt det SOFA-avtal (Status of Forces Agreement) som USA och
Irak antog ifjol sommar ska amerikanska trupper att stanna i
landet fram till den 31 december 2011. I utbyte mot att den
irakiska oppositionen stödde avtalet kom de amerikanska och
irakiska ledarna överens om att en bestämmelse i
SOFA-avtalet att detta skulle underställas en folkomröstning
i sommar.

Om denna folkomröstning skulle hållas skulle det irakiska
folket absolut rösta ned ned. Alltså måste folkormöstningen
på något sätt fifflas bort.

I en artikel i New York Times nyligen rapporterades att
amerikanska tjänstemän bedriver "tyst lobbying" för att
avbryta planerna på en folkomröstning om SOFA-avtalet

Enligt en utrikespolitiska medarbetare i den amerikanska
senaten ska omröstningen "tekniskt" hållas före den 30 juli,
men "ingen verkar ta den möjligheten på största allvar."
Istället har de amerikanska och irakiska kommit överens om
att slå samman den med de irakiska nationella valen den 10
januari, något som Iraks vice premiärminister kallat
sannolikt i en intervju.


Källor: The New Republic, Jersualem Post, Asia Times

9 juli 2009

Poltava firat!

Idag firade ryssarna vid utomhusmuseet Kolomenskoje utanför
Moskva 300-årsdagen av slaget vid Poltava.

Svenskarnas nederlag 1709 inte bara räddade Ryssland från
intervention utan markerade också att Ryssland blivit en
europeisk stormakt.

För Sveriges del innebar nederlaget början till slutet för
en krigspolitik - som enligt Marx & Engels räddade Sverige
från att bli uppstyckat mellan britter och ryssar och
utplånat från kartan - men som hade förts till sina absurda
ytterligheter och ruinerat landet.

Efter 1709 kom 1809 och förlusten av Finland - följd av
vinsten av något mycket större, Carl XIV Johans
trontillträde, fred med Ryssland och införandet av en
neutralitetspolitik som besparat Sverige deltagande i två
världskrig - en epok som alla militarister sörjer djupt och
nu, med det svenska försvaret utlokaliserat till Hinu Kush,
hoppas ska vara överstånden.

I Kolomenskoje hölls en storslagen show - en historisk
rekonstruktion av slaget vid Poltava den 9 och 10 juli 1709.

Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov hade dagen till ära
skrivet en dikt som bl.a. talade om att "nya Mazepa"
försöker förvränga sanningen för att skapa fiendskap mellan
Ukraina och Ryssland.

Slaget vid Poltava är ännu inspunnet i myter och sägner, bl
a för att svenska historiker konsekvent vägrat att anlita
ryska källor för att kunna se saken från två håll. Det
gäller även Must-officeren Peter Englunds bok om Poltava.

Voltaire beundrade Karl XII. När han skriver om sin hjälte
Karl XII var det 80 000 blodtörstiga ryssar han jagade på
flykten i Narva. I verkligheten var de blott 29 000 illa tränade
och förplägade rekryter.

Enligt det svenska generalstabsverkets "noggranna
beräkningar" var antalet stupade officerare och gemena i
Poltava omkring 6 900.

Enligt lika noggranna ryska beräkningar var antalet
kvarblivna stupade svenskar på slagfältet i Poltava 8 619
personer, alltså en 25 procent större siffra.

Antalet tillfångatagna är c:a 2 800 i de svenska källorna
och 6 000 i de ryska.

Partsinlagorna i dessa 1700-talsexempel avviker från
varandra med mellan 25 och 175 procent.

"Försvunnen som en svensk vid Poltava" är ett känt ryskt
ordspråk.

Stefan Lindgren