FiB

6 januari 2010

Kommentar om bl.a. OTPOR

Jan Hagberg har skickat följande inlägg, som tyvärr var för stort för den
vanliga kommentarfunktionen (max 4 000 tecken). Men det är så intressant
att jag kör det så här:


Du berörde i ditt inlägg ”John Adams – Ahmadinejad” den 29 december den principiellt viktiga frågan om en regerings rätt att återställa ordningen i sitt eget land. Därmed rörde du indirekt också vid frågan om innebörden av ordet ”demokrati”. Begreppet synes ju numera närmast ha tunnats ut till att avse ett land med en regering godkänd av USA. Därför talas det i medierna aldrig om folkliga uppror eller folkrörelser i länder som Egypten eller Saudi-Arabien, som därmed med modernt nyspråk väl bör betraktas som demokratiska. Om vi fortsätter på det spåret är också Urban Ahlin mer demokratisk än Carl Bildt.

Även om det idag kan vara svårt att exakt avgöra vad som händer i Iran, kan man väl tycka att det ändå utifrån tidigare erfarenheter vore befogat med en viss medial försiktighet i omdömet om utvecklingen där, i den mån nu verklig information och kunskaper om skeendet och inte bara propaganda skulle vara något eftersträvansvärt.

Man skulle som illustration och jämförelse kunna gå tillbaka lite grann i tiden för att i tur och ordning beta av liknande situationer i Jugoslavien, Georgien och Ukraina, såsom närliggande exempel på det som i medierna beskrivits som folkliga revolutioner (förstås här med en underton av något positivt, annars torde väl revolutioner – liksom demonstrationer – om det gällde oss själva vara något i hög grad suspekt).
Jugoslavien utsattes tidigt – vi minns i sammanhanget ambassadörsmordet i Stockholm liksom flygplanskapningarna på Bulltofta – för externa hot mot sin existens men så länge Sovjetunionen bestod, agerade väst ändå med en viss försiktighet. Men redan innan Sovjet helt föll samman och innan Ryssland hunnit resa sig hjälpligt ur dess rester, försvann västs alla hämningar. Jugoslavien kom att sprängas i små osjälvständiga, knappt ekonomiskt bärbara stater – enligt principen, att det är lättare att knäcka pinnarna en och en än hopbuntade.

Vad ska statsledningen i ett land ta sig till, vad får den göra, när den möts av en övervintrande terrororganisation från andra världskriget som det utlandsstödda Ustasja (det är sådana realiteter som får pratet om EU som ett fredsprojekt att klinga ihåligt, även om det är ofint att medialt ta i den saken) eller hur kunde man ha hanterat muslimernas uppror i Bosnien-Hercegovina (med stöd i olika faser från de såta vännerna Iran och USA) och brott mot landets författning genom självständighetsförklaringen?
Här är inte tillfället att gå genom alla detaljer i Balkankrigen, utan kommentaren begränsas i huvudsak till händelserna kring presidentvalet hösten år 2000 – för att se likheter med dagens händelser i Iran. En studentrörelse, kallad OTPOR, tilldelades en stor roll i motståndet mot Milošević. I medierna beskrevs OTPOR närmast som en ideell motståndsrörelse med unga studenter, som anförde det som kom att kallas sammetsrevolutionen. Är inte själva benämningen näpen? Låter dock närmast som en uppfinning från en PR-byrå – för att dölja verkligheten. En andra, författningsenlig valomgång stoppades av gatans parlament, anfört av OTPOR. Bara här ett exempel: parlamentet i Belgrad brändes utan några hörbara protester från väst.

Senare visade SVT i ett idoliserande ”Dokument Utifrån”-program om OTPOR, alldeles oavsiktligt, att bakom studentrörelsen fanns många distingerade, väletablerade amerikanska herrar, vilka stod för ett pekuniärt stöd i storleksordningen 500 miljoner kronor, alltså en halv miljard kronor! Vad säger – som jämförelse – svensk författning om utländsk inblandning i svenska riksdagsval?
Eländet har sedan bara fortsatt. Tidigt i höstas infördes i Serbien ny hård medielag som skulle ha väckt ett ramaskri, om den hade införts av Milošević. Men nu när alla stora serbiska medier sjunger på samma provästliga melodi, larmar inga västliga journalister, trots att yttrandefrihet begränsas påtagligt – liksom att den fria forskningen sätts under bevakning, EU-bevakning! Våra egna medier, fyllda med babblets patos, tiger förstås.

Det resultat som vi idag kan se av västs demokratiansträngningar – antingen det är med bomber, eller utan – är ett ekonomiskt utarmat, nedpressat land, på vars mark etablerats en av USA:s största baser utanför dess eget hemland, självklart på stulen mark. Serbien har idag en regim med ringa folkligt stöd, baserad på åtta partier, varav några är så små att det knappast representerar annat än vänkretsen. Men den gör vad väst vill, och nästan ännu mer – och då är allt bra, trots att den knappast belönas, annat än personligen.
Historien med OTPOR stannar dock inte vid statskuppen år 2000, även om organisationen, när den gjort sitt i Serbien, blivit helt betydelselös för utvecklingen i hemlandet. OTPORs knutna näve skulle i stället under 2003 dyka upp i Georgien. Likheten upprepar sig också i en ockupation av parlamentet i Tiflis senare under hösten. I tyska tidningar kunde man den hösten läsa om hur amerikanska plan hade flugit OTPOR-studenter till universitet i Georgien för att lära ut uppror!

Följande kunde exempelvis läsas i Berlintidningen Tagesspiegel den 24 november 2003:

Förvisso utesluter den personliga fiendskapen inte helt och hållet gemensamma intressen mellan Soros och Bush. I Georgien har till exempel både valutaspekulanten och USA-regeringen stött ”Liberty”-Institutet. Detta institut har varit den centrala kraften bakom upproret mot Eduard Sjevardnadze. I februari hade en delegation från Liberty-Institutet rest till Serbien för att där lära sig av motståndsrörelsen ”Otpor” riktad mot Slobodan Milosevic. Några månader senare kom Otpor-företrädare till Georgien. Där undervisade de tusentals studenter från hela landet i revolutionär och subversiv teknik. Uppenbarligen med framgång. Detaljerna om Liberty-Institutets arbete avslöjades i måndagens Wall Street Journal. Enligt referatet spelade också den tyske ambassadören i Tiflis en viktig roll i händelserna.

Så var det med denna spontana rosornas revolution! Något sådant hördes aldrig från svenska medier. De fortsätter i stället okritiskt sitt sagoberättande på ständigt nya områden.

Hela föreställningen upprepades i Ukraina för fem år sedan, med det som blev kallat den orangea revolutionen. Vi minns att över Kiev vajade granna orangea fanor, människorna bar vackra upprorsschalar, upproret hölls vid liv i påkostade tält och gatukök med riklig tillgång till fri mat. Fattiga människor brukar i sitt armod inte kunna kosta på sig den formen av revolution, men trots det ställdes ingenstans frågan vem som finansierade det hela! För det var väl inte så självklart för särskilt många?

Vi skulle kunna fortsätta med det allra senaste, det fejkade valet i Honduras – godkänt av USA:s regering, och då är det OK – eller valfarsen i Afghanistan, men låt oss bara konstatera att när far super kommer inga känslor i svallning. Eller för att se att inget är nytt under solen; ta den CIA-stödda chilenska lastbilsstrejken, som föregick militärkuppen mot Allende. Du nämnde ju själv händelserna kring Mossadeq. Bara en sak synes genomgående: Samma mönster av medial indignation eller tystnad, allt efter stundens behov. Det viktigaste synes ändå vara att ingen lär sig att analysera mönstret! Leve maktens tjänare, sådana som han Knutsson som benämnes ”Aktuellts inrikespolitiske kommentator” och som ägnar sin kommentatortid åt att dela ut högsta betyg till Reinfeldt och Borg. Man kan hålla sig för skratt!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.