FiB

8 januari 2010

När imperier dör


Hur ser det ut när imperier dör? Harvardprofessorn Niall
Ferguson spinner på den tråden i Newsweek 7 december 2009.
Att det gamla Egypten gick på knä av skulder efter
pyramidbyggena känner vi till. Men hör här några andra
exempel:


Habsburg-Spanien inställde betalningarna på hela eller delar
av sin skuld 14 gånger mellan 1557 och 1696 och drabbades även
av svår inflation på grund av ett överflöd av silver från
den nya världen.

Det förrevolutionära Frankrike spenderade 62 procent av
statsintäkterna på räntor och amorteringar av 1788.

Det osmanska riket gick under på samma sätt:
räntebetalningar och amorteringar ökade från 15 procent av
budgeten år 1860 till 50 procent år 1875.

Och glöm inte Storbritannien. Under mellankrigstiden tog
räntebetalningar 44 procent av den brittiska budgeten,
vilket kraftigt försvårade upprustningen mot Tyskland.

Hur är det då i USA?

Budgetunderskottet (vilket är detsamma som upplåningen) var
2009 1,4 biljoner (tolv nollor!) dollar eller 11,2 procent
av BNP. Det största underskottet på 60 år, till och med
något större i procent av BNP än underskottet krigsåret 1942.

Niall Ferguson menar dock att krigen i Irak och Afghanistan
varit rätt billiga. Även om man godtar Joseph Stiglitz
beräkning av en kumulativ krigskostnad på 3,2 biljoner
dollar så är det bara 1,8 procent av BNP, tröstar Ferguson.
I hans ögon är hela krigsapparaten rätt billig.

Försvarskostnaderna i procent av BNP som idag är på 4
procent beräknas sjunka till 3,2 procent 2015, rapporterar
han.

Likväl ökar den amerikanska statsskulden (huvudsakligen många
års ackumulerade rustnings- och krigskostnader). Från 41 procent av
BNP idag till 68 % 2019 och 91 procent år 2039.

Inget att oroa sig för, menar nykeynesianen Paul Krugman,
som inte är direkt känd för sin kritik av de pågående krigen
(fast han lära ha varit emot Irakinvasionen). Det var värre
1945, då skuldberget uppgick till 113 procent av BNP.

Men att betala ränta på det växande skuldberget slukar en
allt större del av statsintäkterna, vilket framtvingar
besparingar på annat. Det kan ingen keynesian trolla bort.
Om 8 procent av statsintäkterna idag går till räntor på
statsskulden beräknas kostnaden 2019 bli 17 procent. I bästa
fall.

Skuldberget hotar redan Obamas hälso- och sjukvårdreform.
Amerikansk hälso- och sjukvård slukar gigantiska
och snabbt växande summor. 2039 är prognosen att 33 procent
av BNP ska gå till hälsosektorn.

42 procent av amerikanerna ser nu skuldberget som USA:s
största problem och bara 24 procent prioriterar ändå
hälsovårdsreformen.

"Imperiernas historia är historien om mänsklig misär", skrev
Edward Gibbon.

Om man får tro Piers Brendon i hans magnifika "The Decline
and Fall of the Britsh Empire" (finns i pocket för
hundralappen att beställa på nätet) var redan Gibbon helt
klar över innebörden av "imperium", dvs ockupation, kontroll
av främmande territorier.

"Man kan inte uppfinna en mer orättfärdig och absurd
ordning än den som dömer ett lands infödda befolkning till
evig träldom under främlingars godtyckliga dominans", skrev
Gibbon. Om Rom.

Det kunde ha varit om betydligt modernare imperiers våldtäkt
på t ex Afghanistan.

När Lloyd George förklarade att "Frihet är den
sammanbindande principen" i det brittiska imperiet
konstaterar Brendon att de förslavade folken måste ha
uppfattat det som "skamlöst hyckleri".

Själv föredrar han att kalla det "the tribute that vice pays
to virtue" - den tribut som synden betalar till dygden.

Stefan Lindgren

10 kommentarer :

  1. Om man vänder på frågan: hur ser kassan ut när imperier föds? Kina har ju rätt goda finanser för närvarande, och är dessutom aktivt i stor skala i många länder i Tredje världen. Kommer kineserna att bygga upp en internationell makt där man inte, som de äldre imperialistiska makterna, allt som oftast behöver falla tillbaka på ren våldsutövning?

    Skulle det inte vara billigare för USA att strunta i oljekrigen, betala producenterna vad de vill ha, och i stället använda sin militärbudget till att göra sig oberoende av olja och krig?

    SvaraRadera
  2. Stefan!
    När du nu gör lite reklam för Brendons senaste -håller du på och översätter den? - så kan väl jag få göra lite reklam för hans 30-talspanorama "The Dark Valley" som i din översättning också kan fås för en hundring på nätet (Bokbörsen).
    Hans benämning på 30-talet ("the dark valley") tycks gå tillbaka på den japanska benämningen på samma tid "kurai tanima", som just betyder den mörka dalen. Men jag har inte funnit att Brendon skriver det i sin bok.

    SvaraRadera
  3. Bosse, tack för tips. om kurai tanima. Det kan ju också vara Psaltaren 23 som spökar.
    "Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont...". På engelska blir det "dark valley of death".

    SvaraRadera
  4. Björn, jag tror att du i ditt sista stycke gör dig skyldig till en felsyn. Så här azvslutade den tidigaree indiske karrríärdiplomaten M K Bhadrakumar en krönika om Obama och Yemen på asiatimesonline tidigare idag:
    "...history has no instances of a declining world power meekly accepting its destiny and walking into the sunset. The US cannot give up on its global dominance without putting up a real fight. And the reality of all such momentous struggles is that they cannot be fought piece-meal. You cannot fight China without occupying Yemen."

    SvaraRadera
  5. Stefan!
    Jo, i slutet på bokens inledning skriver Brendon så här:...a dark valley, the valley of the shadow of death...". Som du översätter med "...en mörk dal, dödsskuggans dal...".
    Jag skall höra med Ingemar Ottosson om han vet något mer kring "kurai tamina" än det han skriver i sitt bidrag till "Japans historia" (Historiska media 2007)

    SvaraRadera
  6. Haha, jag skrev detta innan ATOL-artikeln var ute på nätet antar jag, och klarar mig därmed!. Och det sista stycket var ju en from och naiv undran bara, alla förstår ju att rejäla imperie-macho-karlar inte kan gå på sånt kärringsnack!

    Måste kolla artikeln, jag förstår inte varför USA måste ge sig på Jemen för att kunna angripa Kina. Det enda som händer är att jänkarna får ännu mera stryk i och med att spridda motståndsgrupper i Somalia och Jemen smälter ihop till en enhet, och kineserna kan stå vid sidan av och skratta åt hur de dumma långnäsorna gör bort sig! Eller för att ta en lätt förändrad vers från början av förra århundradet:

    I Kina går kineserna med långa bamburör
    och fångar amrikanerna och steker dem i smör.

    SvaraRadera
  7. Björn, ställer du dig lika frågande till det där med Jemen, när du nu läst artikeln ifråga
    (http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/LA09Ak02.html)?

    SvaraRadera
  8. Ja, det kanske ser logiskt sammanhängande ut, men mycket oförutsett eller ovälkommet kan ju hända efter vägen.

    SvaraRadera
  9. PS. Var lite trött när jag läste och skrev igår kväll, men en aspekt på artikeln är ju att lokalbefolkningen (bortåt ett par miljarder människor från Östafrika till Malaysia) inte spelar så stor roll i diplomatens funderingar. Arga folkmassor kan ju röra till planerna för de höga herrarna! DS

    SvaraRadera
  10. Javisst, men det har vi väl varit överens om hela tiden. Alltså att som supermakt har USA sett sina bästa dagar.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.