FiB

20 april 2010

Ett enkelt sätt att vinna valet

Vem säger f-ordet först?
Just nu ser valrörelsen ut att bli en jämn kamp om mittenväljarna, en
rutinmässig triangulering mellan "nya socialdemokrater" och "nya moderater"
(Var god s-väälj!).
Men det finns en fråga som helt kan kasta om mönstret. Ett potentiellt
guldägg, som hittills inget av de stora partierna vågat röra. Fredsfrågan.

I Tyskland tävlar CSU och SPD om vem som vill ta hem trupperna från Afghanistan
snabbast. I Danmark har s-oppositionen tvingat den borgerliga regeringen att
byta fot och börja trappa ned krigsdeltagandet. Den danska regeringen har
beslutat att börja ta hem de danska trupperna från Afghanistan under nästa år.
I Holland, Kanada m fl länder är mönstret detsamma.

Ingen vill bli sittande med "Svarte Petter" och vara den sista som
försvarar ett skitkrig, som bara kostat pengar och människoliv (i den ordning
man vanligen bedömer förlusterna).

Sverige har hittills kommit undan med fem döda (en svensk dog i den
norska truppen). Billigt. Försvaret står redo med ett lager på 50 kistor som
inhandlades av ett snickeri i Småland 2008.

Sten Tolgfors kan vi räkna bort. Han har redan manövrerat in sig i en
position som blir väldigt svår att ta sig ur. Han säger att det är illojalt
att diskutera när återtåget från Afghanistan ska börja. Fast Obama redan har
spikat juli 2011 som sista datum att börja reträtten.

Han begär i vårdbudgeten riksdagens stöd för köp av "nya, beprövade (läs:
begagnade) och färdigutrustade helikoptrar", helst amerikanska helikoptrar av
typen Black Hawk som kan utrustas som attackhelikoptrar. Fast Tolgfors
naturligtvis talar om medicinsk evakuering.
Det framgår av hans artikel i Dagens Nyheter 9 april att han planerar för
att svensk trupp ska stanna i Afghanistan till minst 2017:
"Från april 2011 och två år framåt kommer den medeltunga helikoptern
Superpuma att kunna sändas dit [till Afghanistan. SL]. Men under åren 2013
till 2017 finns ett mycket allvarligt glapp i svensk helikopterförmåga."
Socialdemokratin har ett guldläge. Genom att kräva att de svenska
trupperna återkallas skulle man i ett slag mobilisera fredspotentialen i
Sverige. Freden är en hjärtefråga som skär över parti- och klasslinjer.
Opinionsmätningar visar att det finns betydande opinioner i de borgerliga
partierna som vill se ett tillbakadragande.

Mona Sahlin tar inte det steget för att 1. hon gjort dumma uttalanden
tidigare som hon av prestigeskäl inte vill ta tillbaka 2. hon är beroende av
Jan Eliasson, "Mr FN" som helt oförtjänt har rykte som "Palmeman". Faktum är
att Eliasson inte var Palmes förstahandsval när han skulle medla mellan Iran
och Irak - han var Torbjörn Fälldins förstahandsval, och Palme tvingades böja
sig.

Beslutet av de skånskasocialdemokraterna väcker förhoppningar. Om den
linjen, som finns representerad i partiets VU, hinner slå igenom före valet är
valsegern så gott som säkrad. Annars vändar en upprivande debatt efter
valnederlaget.

Socialdemokraterna i Skåne är det största partidistriktet och deras
kongress körde med bred marginal över distriktsstyrelsen och dess föredragande
Kent Härstedt. Motståndet hade uppskattningsvis trefaldigats sedan i fjol
(dock togs ingen rösträkning då). Lund hade medlemsbeslut på att stödja
motionen om trupptillbakadragande. Avgörande var också Malmö arbetarekommun.
Motionen hade med några få röster förlorat på arbetarekommunens repskap, men
troligen stöddes motionen en majoritet av Malmöombuden på kongressen.
En av de viktiga debattörerna var Henrik Fritzon från Kristianstad vars
hustru sitter i Mona Sahlins VU där även Bosse Ringholm stöder
hemtagandet.
I Tyskland verkar socialdemokraterna ha tagit ställning rejält och
glädjande nog vittnar många uttalanden där om att man förstår det speciellt
problematiska med att tyska soldater nu dödar civila långt utanför landets
gränser.

Mecklenburg-Vorpommerns ministerpresident Erwin Sellering sa i
dagarna:

"Som jag ser det skulle vi så fort som någonsin möjligt ut ur
Afghanistan". Han tillade bl a : "Jag skulle inte vilja att vi vänjer oss vid,
att vi tyskar måste vänja oss vid att höra nyheter om i krig stupade soldater.
Jag vill inte ha detta krig, och jag är säker på att ett flertal av tyskarna
inte heller vill ha det."

Ledaren för socialdemokraterna i Schleswig- Holstein, Ralf Stegner sa
till Spiegel-online:

"Vi måste ut så fort som möjligt. Ju tidigare, dess bättre. Den militära
logiken går inte ihop."

Enligt tysk TV (ARD) är 70 procent av tyskarna för att ta hem trupperna,
bara 26 procent anser att de ska stanna.
Ser man på den aktuella statistiken, består ISAF nästan helt av
Nato-trupp. Frapperande är att det är fem forna kolonialmakter som står för 80
procent av trupperna: USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och
Italien.

Dessa fem stater står dessutom för 86 procent av truppökningen
2007-2010.

Om man ser på de tolv stater som gått med på den största ökningstakten,
över 200 procent 2007-2010 så finns Sverige med där i ett rätt märkligt
sällskap. Dels USA och tre viktiga allierade, Frankrike, Australien och
Turkiet. Sedan sju länder ur det forna östblocket, som antingen är nya
Nato-medlemmar eller vill bli det.

Sverige beter sig som en liten stat som nyss kommit ut ur Sovjetblocket
och nu är angeläget att visa sina militära muskler i USA:s tjänst. Motsvarar
det den av riksdagen fastställda utrikes- och försvarspolitken? Motsvarar det
folkviljan?

Knappast.

Till och med fyra Nato-länder beter sig anständigare än Sverige och
trappar ner sitt krigsdeltagande: Nederländerna, Norge, Portugal och
Grekland.

Luxemburg, Irland, Island, Österrike har en symbolisk närvaro och Schweiz
har funnit för gott att avveckla helt.

Låt Carl Bildt och hans springpojke Sten Tolgfors bli sittande med
"Svarte Petter"! Det finns ingen anledning att rädda dess äventyrare - eller
deras linje - kvar vid makten. Rösta inte på någon politiker som inte säger
det förlösande f-ordet.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. Det är på tiden att Jan Eliassons fördärvliga inverkan på den socialdemokratiska utrikespolitiken som i inlägget ovan dras fram i ljuset. Bakom den offentligt älskvärda masken döljs i hans ställningstaganden ett bestämt mönster, som hålls undan från all granskning. Eliassons inflytande kan förklara varför det inte bara är den officiella socialdemokratiska hållningen i just Afghanistanfrågan som framstår som besynnerlig.

    Bara för att ta ett annat exempel. I brittiska Daily Mail den 15 juni 2007 undertecknade Jan Eliasson tillsammans med krigsförbrytare som Madeleine Albright och Joschka Fischer, med upprepning dagen efter i International Herald Tribune, en insändare med rubriken Kosovo måste bli oberoende, för fredens skull. Ja, Albright och Fischer omnämns förstås aldrig i medierna som krigsförbrytare men faktum är att de var bland de främst ansvariga för Natos bombkrig mot Jugoslavien 1999. Ett bombkrig, vilket förre statsministern Ingvar Carlsson tillsammans med kollegan Shridath Ramphal från Guayana den 2 april 1999 fullt korrekt (dock mycket lite uppmärksammat i Sverige) beskrev på följande sätt i Guardian:
    NATO:s flygbombningar mot Jugoslavien har inte sanktionerats av Förenta Nationerna. Ett mandat begärdes inte ens. Bombningarna är därför aggressiva krigshandlingar mot ett suveränt land; och som sådana slår de mot folkrättens kärna och Förenta Nationernas auktoritet. Eftersom dessa handlingar har utförts av världens militärt mäktigaste länder
    blir skadan omätlig…

    Må sedan vara att det i vårt land fanns tjänstvilliga svenska folkrättsprofessorer som kallade anfallskriget en utveckling av folkrätten!

    Något år senare tvingade USA fram ett erkännande av Kosovo som självständig stat, trots att området inte bär på några egenskaper som gör det självrådande. Ekonomiskt helt beroende av Europas skattebetalare, utan att minoritetsfrågorna lösts och utan godkännande av den närmaste parten idag, Serbien – trots intensiva påtryckningar.

    Mindre än hälften av FN:s medlemmar har idag erkänt Kosovos självständighet; inte ens EU:s alla medlemmar har gjort det! Med Jan Eliassons medverkan i insändaren ovan kan man se trådarna bakom Urban Ahlins utfall mot Carl Bildt för att denne sölade i flera veckor med det svenska erkännandet av Kosovo, som om Bildt inte skulle platsa i gänget. Det är verkligen ”fine-tuning” i utrikespolitiken. Storgräl om detaljer för att dölja enighet i de stora frågorna, där det kan tyckas att oenigheten borde vara skarp och tydlig.

    Man skulle åtminstone kunna föreställa sig en liknande situation i någon annan del av världen. Att Sovjetunionen, då det begav sig, eller Kina skulle ha beväpnat en indiansk upprorsrörelse i Mexiko för dess frigörelse från moderlandet och att det så småningom lett till man där upprättade sin största militärbas på den amerikanska kontinenten. Vilket ramaskri skulle då inte vila över medierna. Men när det händer i Europa, då är det helt OK.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.