FiB

18 april 2010

Komplicerade förlopp och enkla folkmord

När "folkmordet" på armenierna framställs som en isolerad,
helt ensidig process är det lätt att med befintliga källor konstruera en annan bild,
mer komplicerad. Observera att ingen av versionerna förnekar
att många människoliv kom till spillo, kanske över en miljon armenier.
Men enligt den mer sammansatta versionen omkom också många
muslimer.


Bilden av Turkiets "folkmord" på armenierna är ganska väl etablerad i
litteraturen. Inte minst genom Franz Werfels roman "40 dagar vid Musa Dag".
Hela det intellektuella Europa protesterade mot grymheterna,
inklusive i det nybildade Rådsryssland (Gorkij m fl). Men i
ledningen (Lenin m fl) var man böjd att betrakta dem som ett resultat
av imperialistisk inblandning och valde att inte blåsa
under de ömsesidiga anklagelserna. Dashnakpartiets
nationalistiska linje ansågs provocerande.

Hur var situationen 1914, när första världskriget utbröt?
Sex provinser i det osmanska riket beboddes av armenier,
fast de ingenstans var i majoritet (Erzerum, Van, Bitlis, Siyarbakir,
Elaziz och Sivas). Märväl att de "armeniska provinserna" i stort sett är desamma som
kurderna resp. syrianerna/assyrierna hävdar som sina.

Vad som hände under världskriget ledde till att det för första gången bildades en armenisk stat,
på brittisk tillskyndan. Den existerade 1918-21. Östra delen
av territoriet (Jerevanguvernementet) införlivades 1805-28 i
Tsarryssland. 1920 bildades där Armeniska SSR.
Merparten av det många armenier betecknar som historiskt armeniskt territorium tillhör idag
Turkiet, andra delar Azerbajdzjan och Georgien.
I första världskriget var Osmanska riket lierat med Centralmakterna och
kom därmed automatiskt i krig med Storbritannien och
Ryssland. Våren 1915 bestämde sig den osmanska regeringen
för att flytta den armeniska befolkningen till Syrien och
Mesopotamiens bergstrakter.

I december 1914 ryckte en armé under Enver fram mot Kars, men led ett nederlag i
Sarakamysj, beroende på kylan och dåliga förberedelser.
Sedan stabiliserades fronten öster om Erzerum.

I början av 1915 gjorde ryska trupper en manöver och gick runt Ararat söderut längs
den persiska gränsen. Just då utbröt uppror bland armenierna
i Van. De osmanska myndigheterna kunde inte hålla stånd. Den
ryska armén, förstärkt av många frivilliga armenier, hade
lämnat Jerevan 28 april och nådde Van 14 maj. Under flera
dagar skedde övergrepp på den muslimska befolkningen i
masskala, skriver den amerikanske historikern Stanford John
Shaw.

I Van upprättades en armenisk stat. Från början hade det funnits 33 789
armenier i staden (42 % av hela befolkningen), men då
strömmade de till från alla håll så att antalet armenier i
juli uppgick till 250 000.

18 maj 1915 tackade tsaren Van-borna för deras "trohet" mot Ryssland och
utsåg Aram Manukjan till guvernör.

Men i början av juli gick turkarna på motoffensiv och trängde ut den ryska armén.
Paniken blev total när 200 000 armenier flydde. Shaw bedömer
att 40 000 armenier omkom under denna reträtt. Folk
tvingades ta sig över 3 000 meter höga berg först till
Erzerum och sedan vidare.

Men eländet slutade inte med detta. I augusti tvingades Osmanska riket på nytt ge upp
Van till ryssarna. I februari 1916 fortsatte offensiven och
ryssarna intog Erzerum med hjälp av ett stort antal
armeniska frivilliga.

Enligt Shaw tvingade över en miljon muslimer att fly. Tusentals hackades
i bitar av angriparna. 18 april tog ryssarna Trabzon
(Trapesund) och i juli Erzindjan och där hejdades de längs
en linje som låg kvar till krigsslutet 1918.

I Brest-Litovsk-freden i mars 1918 avträdde Ryssland de områden som
erövrats av Osmanska riket 1878 (Kars och Ardagan) och Armenien
fick det utseende det har idag.

Men armenierna lät sig inte nöja med detta utan inledde i april 1918 en
väpnad kamp för att erövra mer av "sitt" territorium. Freden
i Brest-Litovsk avvisades av den enade socialistrepublik som
bildats under mensjevikledning av Azerbajdzjan och Armenien.

Av 3,3 miljoner turkiska invånare i Trabzon, Erzindzjan, Erzerum, Van och
Bitlis återstod 600 000 flyktingar efter kriget. Den
turkiska armén tvingades än en gång erövra Erzerum, den här
gången från armenier utan rysk armé.

4 juni 1918 undertecknade de kaukasiska republikerna ett fredsavtal med
Osmanska riket som överensstämde med Brest-Litovsk.
Under det sönderfall av Osmanska riket som följde på världskriget försökte
armenierna på nytt utvidga sitt territorium. 19 april 1919
intog de Kars och georgierna Ardagan. Under arton månader
fortsatte strider när armenierna gjorde utfall i riktning
mot Svarta havet och Trabzon.

Tack vare Mustafa Kemal (Atatürk) återhämtade Osmanska
riket krafterna och 28 september 1920 började turkiska
trupper under general Kazym Karabekir att återerövra Kars
och Aleksandropol (Giumriu). 7 november 1920 ingicks
vapenvila i Aleksandropol.

Observera att Turkiet som stat bildas först 1923. Om "Turkiet"
nämns innan dess syftar det på osmanska riket.


Stefan Lindgren

2 kommentarer :

  1. Intressant läsning; kaukasusfronten är den "glömda" fronten i 1:a världskriget. Men 1:a världskriget började i augusti 1914, inte november, som du skriver. Jag minns ett facsimile av en dagstidning från augusti 1914: "Turkiet förklarar nästan krig med sig själv" (ungefär så, taget ur minnet).

    SvaraRadera
  2. Underbart att någon äntligen kan skriva riktigt historia och inte som många andra har gjort den senaste tiden bara försökt skriva "sina egna" historier. Tack Stefan !!

    Mvh
    Mansur

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.