FiB

20 maj 2010

Svetlana Aleksievitj om "tragedin" Vlasov

Följande inlägg hade jag infört i Göteborgsposten 17 maj som
svar till Svetlana Aleksievitj.
20 maj har hon i sin tur inne ett svar som dock bara finns
att läsa i papperstidningen.
I Göteborgs-Posten 9 maj - den sovjetiska segerdagen -
skriver den vitryska författarinnan Svetlana Aleksievitj om
det officiella ryska segerfirandets svarta fläckar:
"Vi tiger om tragedin med Vlasovs armé, som fortfarande ligger och ruttnar
i de ryska kärren och ännu inte har blivit begravd. Det är
hämnden för att den vågade vända sina vapen mot Stalins
diktatur. Vi tiger om att Stalin hjälpte Hitler att komma
till makten, sedan han förbjudit de tyska kommunisterna att
gå i koalition med socialdemokraterna - eftersom fascisterna
var våra vänner och socialdemokraterna våra fiender innan
kriget. Och vi tiger om den judiska tragedin."

Eftersom jag själv översatt delar av Svetlana Aleksievitjs två
böcker om andra världskriget ("Förförda av döden", finns på
www.bokborsen.se) och blev starkt berörd av hennes
skildringar av kvinnornas och barnens roll i
partisanrörelsens starkaste fäste, Vitryssland, är det med
en viss känsla av besvikelse jag läser hennes krönika på
segerdagen.

Jag konstaterar att tendensen att revidera synen på andra
världskriget, som gjort djupa insteg i det "nya" Ryssland,
nått Svetlana Alkesievitj. Idag är det förmodligen lättare
för en ung ryss att hitta böcker som framställer general
Vlasov som ett offer för Stalins blodtörstighet än som en
överlöpare till Hitler och en förrädare. Bl a har Moskvas f
d borgmästare Gavriil Popov skrivit en inkännande bok om
Vlasovs "tragiska" öde. Vlasovs anhängare arbetar
målmedvetet för en rehabilitering.

Aleksievitjs beskrivning av att Vlasov "vågade vända vapnen
mot Stalin" är djupt felaktig. Han omringades och
tillfångatogs av tyskarna, men sökte rädda sig genom att
göra sig nyttig för Hitlerregimen.
Vlasov valde att gå med Hitler i kampen mot sovjetfolken.
Soldaterna i den ryska "befrielsearmé" på 23 000 man han
satte upp i Tyskland var till stor del lägerfångar som
famlade efter sista chansen att förlänga sina liv en smula.

Den enda strid Vlasovarmén deltog i var i striden vid Oder i
november 1944, sedan flydde den söderut. I krigsslutet gav
sig Vlasov till amerikanarna som 12 maj 1945 lämnade ut
honom till sovjettrupper i Österrike. 1 augusti 1946 hängdes
Vlasov och 12 av hans män i Moskva.

Myten om att Vlasov "egentligen" var lika mycket antinazist
som antistalinist byggs som regel på de försiktiga
deklarationer han och hans armé avgav under det sista
krigsåret, bl a det s k Pragmanifestet i november 1944 som
tillrättalagts för att underlätta en övergång till de
västallierade..

Men det kan inte råda någon tvekan om att Vlasov ställt
sig till Hitlertysklands förfogande och därmed gjorde sig
till verktyg för dess program, inklusive judeutrotningen. I
tidskriften "Parizjnij vestnik" nr 51 refereras ett tal
general Vlasov tal höll i Riga där han slog fast att "I det
nya Ryssland finns ingen plats för judar" och han lovade att
efter "befrielsen" skulle Ryssland "rensas från judar".

Som Aleksievitj skriver fanns det minst fem miljoner
judar i Sovjetunionen vid krigsutbrottet.

Jag kan inte se annat än att alla försök att rehabilitera
Vlasov står i direkt motsats till vad Svetlana Aleksievitj
skriver om att bredda och fördjupa historieskrivningen om
motståndsrörelsen mot Hitlertysklands folkutrotning i öst.

Men jag håller helt och hållet med Svetlana Aleksievitj
om att bilden av andra världskriget inte får bestämmas av
några politikers diktat. Endast en vaksam och kunnig
allmänhet kan förhindra rehabilitering av nazistiska
krigsförbrytare och ett utsuddande av andra världskriget
hjältar.

Stefan Lindgren

Bilden: general Vlasov i talarstolen. Svetlana Aleksievitj
vill nu att vi ska tro att han var ute i de bästa syften,
att befria ryssarna från den onde Stalin.
Bilden är hämtad ur en rysk dokumentärfilm:
http://rutube.ru/tracks/1334814.html

4 kommentarer :

  1. Kjell Martinsson20 maj 2010 23:41

    Wikipedia skriver: I Sovjetunionen och numera Ryssland är namnet Vlasov liktydigt med landsförrädare, närmast som en rysk Quisling etc.

    Klart som korvspad, alltså!

    SvaraRadera
  2. Ja du, Kjell! I historierevisionismens tidevarv grumlas ständigt detta korvspad. Mycket, som vi sedan länge trott för alltid sjunkit ner till botten, grävs upp och skymmer sikten. Det är i varje fall skönt att Stefan går fram som ett hederligt mudderverk för att återställa klara historiska fakta.

    SvaraRadera
  3. Mats Larsson21 maj 2010 12:11

    Jag firade 9 maj med min ukrainska hustru och vänner från Vitryssland. Jag har inte läst Aleksievitj böcker, men jag instämmer med vikten "att bredda och fördjupa historie-skrivningen om motståndsrörelsen mot Hitlertysklands folkutrotning i öst". I övrigt håller jag med om Stefans analys.
    Den som vill se hur det gick till i Vitryssland (och Ukraina) kan se Klimovs "Idi i smotri" (Gå och se), som utspelar sig i Vitryssland 1943. Den som på plats vill uppleva ett gripande monument över alla hundratals byar som utplånades i Vitryssland av nazisterna kan besöka Хатынь (Chatyn, ej att förväxlas med Katyn), som ligger strax utanför Minsk.
    Man får som svensk lätt intrycket att andra världskrigets dominerande händelse var Förintelsen. Detta är naturligtvis fel, och jag instämmer med Stefan när han karakteriserar nazisterna angreppskrig på Sovjetunionen som historiens största hatbrott (helt oavsett vad man sedan tycker om Stalin).
    I Sverige känner de flesta åtminstone i den äldre generationen till operation Overloard och Dagen-D. Men fråga dem om operation Bagration, och frågan blir obesvarad (Bagration var krigets största operation och ledde till att tyskarnas centrala armégrupp utplånades och Vitryssland befriades från nazisterna; historikerna är än till denna dag ganska tystlåtna om Bagration, vilket jag personligen tror beror på vad som hände strax efteråt: upproret i Warzawa. Håller du med,Stefan?).

    SvaraRadera
  4. Alexei Jolkin30 maj 2010 14:00

    Hej Stefan,

    Tack för din artikel i GP 25/5 2010, ”Aleksievitj svartmålar och byter perspektiv”! Jag brukar inte skriva till jourbnalister och tidningar men denna gång kan jag inte låta bli.

    Du har sagt de orden som jag har på hjärtat varje gång jag läser Svetlana Aleksievitjs kronikor. Tack för de orden!

    Från mig själv vill jag bara lägga till att det nu är rätt tid att sluta hata eller älska, smutskasta eller rentvå. Det är för länge sedan dags att med fakta i hand börja tänka, granska och analysera vad som har hänt för 70 år sedan. Och vad är ännu viktigare, vad som kan komma hända, om inte vi klargör historien en gång för alla.

    Slaget mot faschismen verkar ju inte vara över, så som det ser ut nu, trots de tiotals miljoner liv som fick offras i det första slaget. Man kan inte undvika tanke på att det pågår en välorganiserad kampanj i media som har som sitt mål att rentvå faschismen.

    Vi kan inte glömma huvudfrågan i Andra Världskriget som var för många raser och folkslag att överhuvudtaget få existera eller bli helt utrotade. Judar, ryssar, vitryssar, polaker, britter, ukrainier, för att nänma bara några av de som hamnade längs ner i Hitlers pyramid med den ”perfekta” rasen i toppen. Det handlade INTE om att få mer demokrati, eller mer bekväma livsvillkor för många av världens nationer. Det handlade om att få finnas kvar eller försvinna. Vad man kan konstatera så här långt 65 år efter krigets slut att vi FINNS. Vi existerar. Vi bevarar och utvecklar våra kultur. Vi lever. Och vi BÖR börja tänka på vad som har hänt i ett mycket större perspektiv.

    Ha det så bra! Jag ser fram emot att läsa dina kronikor. Med vänliga hälsningar,

    Alexei Jolkin
    alexeijolkin@yahoo.se

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.