FiB

29 juni 2010

Beklämmande Ahlin

Urban Ahlin (s) finner ingen anledning att diskutera ett
slutdatum för Afghanistanockupationen.

Ska Sverige gå till historien som den mest krigsbegivna av det
40-tal länder som deltagit i detta misslyckade korståg?


G8-länderna vill lämna Afghanistan

* Ledarna för G8-länderna vill ha en tidplan för när
utländska militärtrupper ska lämna Afghanistan.

"Vi kan inte stanna i ytterligare fem år när vi redan varit
där i nio år", säger Storbritanniens premiärminister David
Cameron till Sky News.

* Kanada lämnar nästa år, Holland i år.

* Polens försvarsminister sa nyss att landets trupper ska
var hemma 2012.

Men i Sverige är de tongivande politikerna så förblindade av
den egna krigsretoriken att de vill stanna till slutsegern
- en logisk omöjlighet i ett krig utan mätbara mål.

Inte sedan Karl XII huserade med 2 000 man i Bender i sex år
har Sverige svarat för ett så meningslöst krigsföretag.

Stefan Lindgren

27 juni 2010

Bilden av Bildt

Ingen ska påstå att Carl Bildt är Vita husets dräng. Det är han inte.
På en rad punkter fronderar han nu mot USA:


1. Han försvarar general McChrystal mot Obama.
SvD: Utrikesminister Carl Bildt har tidigare berömt general
McChrystal för vad denna har åstadkommit i Afghanistan.

- Det är en beklaglig utveckling. Vi har uppskattat och ställt oss
bakom de metoder som general McChrystal tagit initiativ till, säger Carl
Bildt till SvD.

Även försvarsminister Sten Tolgfors reagerar på avskedet
och utrycker dels sitt stöd för general McChrystals insats - men även
oro för att insatsen i Afghanistan nu kan påverkas.

- Hans arbete grundlade en helt nödvändig förändring av strategin i
Afghanistan. Det var och är nödvändigt att värna om civilas säkerhet.
Afghanistans framtid kan inte vinnas utan civilbefolkningens stöd och
tro på de långsiktiga utvecklingen, säger ministern till SvD.

- Så har Sverige alltid agerat. Det är viktigt nu att inte det tappas
tempo i insatsen, utan att den nya strategin fullgörs.


2. Såväl Carl Bildt som Sten Tolgfors (som Mona Sahlin) låtsas
fortfarande inte ha hört Obamas löfte att trupperna ska börja dras
tillbaka senast juli 2011.


3. Bildt har inte visat tillräcklig entusiasm över Iran-sanktionerna:
Wall Street Journal 26/6: "Sverige. Dess ekonomiska engagemang inne i
Iran må vara blygsamt, men att döma av källor i diplomatkretsar tycks
Sveriges utrikesminister Carl Bildt fortfarande vara sur över att inte
ha blivit utsedd till att bli EU:s utrikespolitiska chef. EU-diplomater
säger att Bildt har sinkat processen av ren trots. Det är också värt att
notera att Sverige, under sitt EU-ordförandeskap, vägrade att skriva
under på ens den mildaste sanktion när Iran arresterade personal på
Storbritanniens ambassad i Teheran. Sveriges ambassadör var också en av
den blott handfull västliga diplomater som iddes närvara vid
installationen av Mahmoud Ahmadinejad förra året. Och trots Sveriges
generella stöd till FN på snart sagt varje annan fråga, har Bildt
faktiskt kritiserat de senaste FN-sanktionerna mot Iran."
                                                ****
Min kommentar: 

Sverige behöver alltså inte traska patrullo efter USA i varje fråga.
Glad nyhet. Men i Afghanistanfrågan väljer Bildt/Tolgfors (och M Sahlin)
att frondera från Bushregimens ståndpunkt - att kriget mot terrorismen
inte har något slut...

Genom att avsätta en sladdrande general med Napoleonkomplex markerar
Obama de folkvaldas prerogativ. Ett välkommet återuppliavnde av
den uppgift Eisenhower ställde men aldrig gick i land med, att tygla det militär-
industriella komplexet, där demokratiskt illojala generaler var en av ingredienserna.

Så gör vi inte i Europa. Här får generalerna som regel hållas och de
folkvalda hukar sig.

Sannolikt representerar Bildts kritik av Vita huset vissa europeiska intressen,
t ex en önskan att när väl hälften av trupperna i Afghanistan är europeiska borde
hälften av bytet också tillfalla Europa (gas, olja, uran , koppar). I Europa tror man inte
ätt USA tänker överlåta allt detta godis till de rättmätiga ägarna, afghanerna.

I Iranfrågan finns det likaså europeiska intressen att tillvarata, som
skiljer sig från de amerikanska. Sverige tillhör ju inte
kärnvapenklubben och kan se mer avspänt på Irans strävanden.

Även om Iran inte tänker bygga en bomb kan landet ha intresse av att
precis som Sverige en gång visa ATT HAR DET TEKNISKA KUNNANDET
ATT BYGGA EN BOMB. Det har ju i dagarna avslöjats att Sverige gick så
längt att det provsprängde konventionella jätteladdningar i Vidsel på
50-talet för att simulera kärnvapen och lära sig mer om dessa.

Ingen bra position för den som vill ta Ahmadinejad i örat.

Stefan Lindgren

23 juni 2010

Time-out - men för vad?

Ska Bildt ta time-out?

Det finns många goda skäl till det.

Men knappast att Ecos, European Coalition on oil in Sudan, uttalat som
sin åsikt att Lundin Oil är medansvarigt för brott mot mänskligheten.

Man ska komma ihåg att det är USA som ensidigt har drivit på försöken att
få konflikten i Sudan stämplad som folkmord, för vilket regimen skulle
kunna ställas till ansvar.

Internationella brottmålsdomstolen i Haag gjorde sig själv till åtlöje i
hela tredje världen när den beordrade att Sudans president skulle gripas
och ställas inför rätta.

FN:s säkerhetsråd vägrade emellertid att i denna fråga dansa efter USA:s
pipa och har valt att inte karakterisera den allvarliga konflikten med
hundratusentals offer som folkmord.

I stället spinner USA-Storbritannien nu planer på att dela landet,
vilket kan ske om en folkomröstning i höst går deras väg. Söndra och
härska är en beprövad taktik.

Jag ser inget skäl till att Sveriges riksdag skulle svansa efter en NGO
som antagligen bara springer sina finansiärers ärenden i denna fråga.

DÄREMOT finns mycket annat att kritisera Bildt för:

Han är drivande bakom det svenska krigsäventyret i Afghanistan. Gång på
gång har han och hans Sancho Panza, Tolgfors, påstått i media att vi är
i Afghanistan på inbjudan av den afghanska regeringen. Var finns
inbjudan, Bildt? Visa upp den.

Sanningen är att den svenska ockupationsstyrkan är grundad på en lögn.

Bildt har också blamerat sig allvarligt i Georgienfrågan där han till
100 procent stödde president Saakasjvili, trots att det numera är
bevisat att Georgien var angriparen i kriget 2008. Han har inte på
minsta sätt tagit tillbaka vad han sa då eller sina jämförelser av
Ryssland och Hitlertyskland.

När det blåser upp till konflikt i Centralasien har han reptilsnabbt
kallat på EU- eller Nato-intervention, trots att det saknas några som
helst fördragsmässiga möjligheter till detta. Återigen visar Bildt hur
farliga instinkter han har.

Inte heller ska man glömma att han satt med i kommittén för ett fritt
Irak och tillsammans med Cheney och Wolfowitz arbetade för en invasion
av Irak. Dessbättre hade Bildt då inget inflytande över svensk
utrikespolitik.

Redan Bildts innehav av aktier i vapentillverkare som tillverkar
folkrättsstridiga splitterbomber borde vara skäl till en time-out OM DET
VORE så att den svenska politiska eliten månade om Sveriges goda namn.

Inte på någon av dessa punkter har Thomas Bodström någonsin kritiserat
Carl Bildt. Rätta mig om jag har fel!

Stefan Lindgren

10 juni 2010

Försvarsmakten 100 år efter

Försvarsmakten tycks bada i pengar. Helsidesannonser i
dagspressen, intensiv kampanj i Stockholms tunnelbana.
Innebörden är att göra reklam för Sveriges krigsuppdrag i
Afghanistan.

"DIN MORBROR KAN TÄNKA SIG ATT LEVA I ETT SAMHÄLLE SOM INTE
HAR NÅGOT SOM HELST SKYDD.
Vad tycker du? Nu vill vi ta reda på vad svenska folket
tycker om Försvarsmaktens arbete. Vilken del är viktigaste
för dig? Och vilken är minst viktig? Har du det som krävs
för att ha en åsikt?
Testa på forsvarsmakten.se"


Mitt spontana svar: Vad f-n vet Försvarsmakten om min morbror?
Han råkar vara 90 fyllda och har arbetat hela sitt vuxna liv i det
svenska försvaret. Han har varit fredsvakt i Sverige och fullgjort sin
tjänst med den äran.

Försvarsmaktens budskap (Metro 10 juni) finns i ett antal varianter

"VET DU ATT DIN KUSIN INTE TYCKER ATT MAN SKA FÖRSVARA
FREDEN UTOMLANDS..."


Försvarsmakten vet nog lika lite om mina kusiner. Dom är
ett 30-tal, men jag tror ingen av dem delar uppfattningen att man ska
"försvara freden utomlands" genom att bli legoknekt åt Obama.
Det räcker med att en avlägsen släkting, amerikan, stupade i Korea.

Den här kampanjen är märklig på många sätt.
För det första är det en politisk kampanj mitt under en
valrörelse.

För det andra är argumenten lögnaktiga...

Svenska trupper är inte i Afghanistan för att "skydda civila"
utan för att föra krig. I den mån man stöder sig på FN så är
det ett kapitel VII-uppdrag, inte fredsbevarande utan
fredsframtvingande, dvs krigförande.

För det tredje utgår man från att vissa människor inte "har
det som krävs för att ha en åsikt?" En mycket märklig syn
som visar att krigsmakten mentalt befinner sig någonstans
före den allmänna rösträttens införande (1917-21).

Stefan Lindgren

7 juni 2010

Social nedrustning i samstämmighet

Den totala enigheten, sa Ture Nerman, råder bara på
kyrkogården och på dårhuset. Samt Sveriges riksdag, får man tillägga.

I total enighet påtvingas nu 700 000 småföretagare utan anställda
7 karensdagar i sjukförsäkringen.

Vem har bett om det?

Som fri yrkesutövare skattar jag som företagare. Idag på
lunchen väntade ett grönt kuvert från Försäkringskassan med
det lilla rara meddelandet att min sjukförsäkring är
avskaffad.

Dvs antalet karensdagar tvångshöjs till sju dagar för alla
egenföretagare och vi erbjuds samtidigt "generöst" att höja
till 30, 60 osv. dagar.

Vi - egenföretagare utan anställda - är över 700 000. En sån
liten grupp förtjänar inte en rad i media förstås.

För oss innebär reformen att alla egendiagnostiserade
sjukdomar - allergiproblem, influensa etc. - avskaffas
med ett pennstreck.

För egna företagare finns hädanefter inga andra sjukdomar
än dem som diagnostiseras av leg. läkare, diagnoser som som sedan
överprövas och i många fall helt enkelt makuleras av
det nya systemets överstemedikus - försäkringstjänstemannen.

Jag känner mig personligen skyldig till denna reform.

Sedan alla hål i samhällets försvar mot sjukskrivning täppts
till utnyttjade jag i december den historiska rest av
sjukförsäkring som egenföretagare haft och sjukskrev mig i
fem dagar för influensa.

Det skulle jag inte ha gjort. Kvarnarna gick varma. I över tre
månader fick jag vänta på de ynka hundralapparna.
Uppenbarligen satte jag räknenissarna på spåret och några
månader senare är även den möjligheten till en krångelfri
sjukskrivning för normala vardagssjukdomar tilltäppt.

Ni som undrar varför försäkringsdebatten kommit av sig, kan
sluta undra. Riksdagen beslutade enhälligt om försämringen
för landets företagare, vilken naturligtvis serveras som en
stor förbättring.

Nomenklaturan - det spelar ingen roll om det står m, fp, kd, c,
s, mp eller v på etiketten - har ett fast grepp om de
offentliga finanserna, den egna köttgrytan, och är fast
beslutna att lära oss andra att arbeta.

På väg ut är FÖRTROENDET, den bristvara som först bringade
finansvärlden på fall och snart också välfärdssamhället. Det
är något som inga ROT- eller RUT-avdrag i världen kan
återställa.

Stefan Lindgren

5 juni 2010

Lögnaren Malaparte

Du som har tänkt läsa Curzio Malapartes roman "Kaputt" gör klokt i att
även läsa Anders Ehnmarks recension i Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1983591/curzio-malaparte-kaputt
Ehnmark träffar huvudet på spiken. "Oförståeliggörande sensationalism."
Men: Man måste läsa Malaparte för att förstå vår tid.


Om Curzio Malaparte (1898-1957) alias Kurt Suckert kan mycket sägas.
För att ta den korta versionen: Han var en skicklig fascistisk
intellektuell och en stor opportunist.

Han tjänstgjorde åt den italienska fascismen till det bittra slutet och
byggde sig en villa på Capri som sagts vara världens vackraste för de
pengar han förtjänade.

Kaputt skrev han när Italiens nederlag sedan länge var ett faktum och
han börjat arbeta som propagandist åt de allierade i Syditalien. Han
dammade av och förbättrade en del texter som sades skildra bl a
östfronten i Sovjet 1941 och Finland 1942.

Men tvärtemot vad introduktören Mikael van Reis säger i den nya
"Kaputt"-upplagan (Bonniers 2010, övers Viveca Melander)
är detta en roman, ingenting annat.

När van Reis skriver att det snarast är en memoar ("Inte sant, inte
falskt, men upplevt") bortser han storsint från att mycket är rent LJUG.

Historien om de tusen sovjetiska hästar som gav sig ut på Ladoga i
december 1941, för att sedan begravas i april 1942 efter att ha frusit fast i isen
och bara ha stuckit upp med huvudena under hela vintern, är en
skröna som kanske går hem i Italien, där sjöar sällan fryser.

Men för en nordbo som varje år ser isen lägga sig - en process som
ibland tar veckor, om inte månader, utan att någonsin ett enda djur blir
infruset i isen, är det rent skitprat.

Man har också konstaterat att hans reportage från Moskva 1930
(Majakovskijs självmord) är påhitt, eftersom han bara besökte Moskva en
gång och det var 1929.

Berättelsen om mötet med kroatledaren Ante Pavelic bär också en lögnaktig
prägel. Malaparte påstår att Pavelic förvarade tjugo kilo människoögon i
en videkorg (!) som Ustasja skickat honom som bevis för hur många
fiender de dräpt.

Historien skulle vara sann om alla fiender hade emaljögon, annars inte.

Malapartes bok är full av sådana påhittade vidrigheter. Som om inte
andra världskrigets verkliga vidrigheter skulle räcka! Tidskriften Time
kallade boken för "bästsäljande vidrigheter" och döpte Malaparte
till"... ett slags Jean Paul Spillane".


Jag hittar faktiskt ingenting som styrker autenciteten av t ex hans
reportage från östfronten. Det kan lika gärna ha tillkommit på någon
restaurang i Polen eller Österrike. Det han berättar om tyskarnas
grymheter (t ex att alla fångar som kunde läsa ska ha skjutits) har
han inte upplevt utan bara hört eller själv hittat på.

Kanske greuelpropagandan tjänade ett praktiskt syfte för dem som efter
kriget vill rentvå sig och skaffa sig Persilschein (de "tvättintyg" USA
utfärdade efter förhör med höga fascister/nazister). Under alla
förhållanden mystifierar den nazismen/fascismen.

Den kritik som Malaparte levererar mot den tyska nazismen är inte
principiell. Hitler anklagas för att vara "feminin" och "vek" och om
tyskarna begår grymheter gör de det "av rädsla". Det var en typ av kritik som
säkert odlades i Italien för att släta över det italienska misslyckandet.

När Malaparte besöker ghettot i Warszawa finner han de judiska barnen
inte bara "smutsiga" utan "degenererade" och motbjudande. Det är svårt
att höra någon ironi en fras som: "Deras enda nöje är att gå och se på
när deras mammor arkebuseras. Ett passande nöje för judiska barn"
.)

Man kan naturligtvis undra varför Bonnier satsar på en så kostsam
återugivning av Malaparte år 2010. Som Ehnmark påpekar finns det något
i tonen som känns modernt. Andra världskriget håller mer och mer på att
förvandlas till ett obegripligt helvete av ömsesidiga grymheter och i
den lönsamma vågen av krigslitteratur gäller det att konkurrera med
vidrigheter.

Ryskan har ett ord för den publik man flirtar med: zevaki. Det kommer av
zevat', gapa. De som står och gapar vid varje bilolycka, eldsvåda eller
massaker. Och aldrig kan få nog.

Men visst är det nödvändigt att också läsa fascisterna. Federico Fellinis
filmer blir inte sämre av att vi vet att han filmade krigsfilmer åt
Mussolini. Ignazio Silones Fontanamara eller Bröd och vin blir inte sämre
för att vi nu vet att han var polisspion - även om det definitivt
påverkar läsningen.

Ehnmark gör en jämförelsen med Ryszard Kapucinski som på ett plan är
träffande. Båda skrev en form av utrikesreportage som kan vara rätt
förrädiska - med hinkvis av lokal kolorit, samtal, resonemang och
påståenden som var omöjliga att kontrollera eller bedöma sanningshalten
av, och där framgången byggde på att författaren rätt tolkat
läsekretsens fördomar och gav dem vad de ville ha.

Aforismerna står som spön i backen, och inte så sällan handlar de om
nationalkaraktärerna, en förklaringsgrund som stod i samklang med
nazismen/fascismen man som fortfarande är mycket gångbar.

Jag kan tänka mig att en jämförande analys av Kapucinski i Etiopien och
Malaparte i Abessinien skulle komma till liknande slutsatser.

De båda hade också den likheten att de reste med den egna statssäkerhetens
uppdrag. Kapucinski visade sig efter sin död ha varit i den polska
underrättelsetjänstens tjänst och Malapartes uppdrag låg i öppen dag men
mystifierades genom de många historierna om hur han tvingades smuggla
ut manuskriptet till Kaputt etc.

Jag tror en uppmärksam läsare ska känna igen många av Malapartes stilgrepp.

Studiet av historia är studiet av orsaker. Men om någon förklarar andra världskriget
med att Hitler ville ha krig, att tyskar var korkade, kvinnliga, fega etc. bör alla
varningsklockor ringa.

Även om alla påståendena vore sanna förklarar de ingenting.


Stefan Lindgren

3 juni 2010

Dom över Expressen

Att Pressens opinionsnämnd friar Expressens artiklar om
Jan Guillou är väntat. PON är inget opartiskt utan ett
korporativt organ, som återspeglar rådande maktförhållanden
i svensk press.
PON förnekar i enlighet med Expressens föga sofistikerade
retorik att tidningen utpekat Guillou som spion. Man
idiotförklarar därmed svenska folket som varit läskunnigt
sedan 1700 kallt.


Typiskt är också att Expressen, uppmuntrad av den
förutbestämda framgången, kräver sitt skålpund kött. Yrsa
Stenius ska bort.

                                   * * *

Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna
och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar
innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att
Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till
brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och
förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande
artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.

Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades
som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna
sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till
spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den
pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid
enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll
såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det
förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att
komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han
inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.

Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av
tidningen."


Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tycker att dagens
beslut borde få konsekvenser för PO Yrsa Stenius.
 
– Min gissning är att Pressens Samarbetsnämnd nu tar
ansvar för att det pressetiska systemet förvaltas på bästa
sätt och att en ny, åtminstone tillförordnad, PO med kraft
kan delta i diskussionen om framtiden. Yrsa Stenius har
kritiserats av sin företrädare, av rikstidningar och av
lokaltidningar. 15 av de 20 största tidningarna har mindre
förtroende för henne än för företrädaren. När nu också
Opinionsnämnden, med ett beslut fattat i plenum, underkänner
hennes uppmärksammade bedömning i Guillou-ärendet måste det
rimligen få konsekvenser.


                                           * * *

PON och Expressen har dock glömt en sak. Jan Guillous
hemliga vapen. Han kan skriva och folk läser vad han skriver.
Om något år kan bokhandlar och bensinstationer fyllas av
Guillous egen dom i ärendet. Den kan inte överklagas.

Vi som följt honom sedan IB-affären håller tummarna. Det
finns hemliga, våldsamma och odemokratiska strukturer i
Sverige som varit ute efter honom hela tiden. De får inte
segra.
En av de första saker IB-åklagaren Robert gjorde sedan han
gripit Guillou, Bratt och Isacson var att kalla in angivaren
Arne Lemberg. Men hans snicke-snack höll inte. Varken första
eller andra gången hos åklagare. Inte heller tredje gången,
postumt i Expressen.

Stefan Lindgren