FiB

20 oktober 2011

Vi dansar på FN:s grav!

I kommentarerna till överste Gadaffis troliga död saknas än så länge
fullständigt det rätta perspektivet.

Media försöker skildra libyernas "firande" av Gadaffis död och även vi
här hemma uppfordras glädja oss åt att ännu en statsledare har mördats i
USA:s och Nato:s intresse.


Om mordet har utförts direkt av
USA/Nato-bödlar eller av lokalanställda är inte principiellt viktigt.
Det viktiga här är att se att USA håller på att överge en princip som
knäsattes under presidenterna Ford och Reagan, att USA inte skulle
medverka till politiska mord.

År 1976 undertecknade Gerald Ford en exekutiv order (EO 119051) som
svar på en rapport från kongressens kyrkokommitté, vilken i detalj
dokumenterat USA:s inblandning i flera mordförsök (mot Castro bl.a.).
Under epoken Allen Dulles hade tunga makthavare i USA agerat för att USA
hade både rätt och skyldighet att organisera "tyrannmord" på andra
länders ledare.

Beträffande statsledare har västvärlden pendlat mellan sådan godtycklig
rätt att mörda dem man ogillar (Lumumba, Allende etc) och ett envist
hävdande av statsledares och avsuttna statsledares immunitet (Pinochet).

Ford förbjöd uttryckligen alla anställda från att delta i eller konspirera
för att engagera i politiska mord. Ronald Reagan utvidgade förbudet
år 1981 genom att utfärda en order (EO 12333), som förbjöd inte bara
USA-anställda, utan även vem som helst "som agerar på uppdrag av
USA" från att delta i mordförsök.

Man kan visserligen avfärda Fords och Reagans order som retorik, men det
är inte helt sant. I Fords och även president Jimmy Carters fall kan ha funnits en
reell strävan att föra in USA:s utrikespolitik på ett mer legalt plan.

Men president Reagan bröt själv mot sin order när han 1986 beordrade
bombningar av Gadaffis residens i Tripoli. Den mordplanen är nu slutförd.

President Bush den äldre lät bomba Saddams palats och hans son
fullföljde mordet genom hängningen av den irakiske ledaren.

Nu tycks politiska mord åter ses som en legitim metod i Washington.
Skrämmande nog - för vår egen blindhet - är att amerikanska experter
betraktar just Obamas Nobelföreläsning för två år sedan som signalen
till en utvidgad mordpolitik.

President Obama har genom mordet på den amerikanske
medborgaren al-Awlaki i Jemen visat att han till och med är beredd att
sätta sig över den amerikanska konstitutionens krav på rättslig prövning
i domstol när man verkställer mordplaner. Beslut om att "take out"
(ungefär "ta bort") personer runt om i Mellanöstern och Sydasien har
verkställts i en omfattning som den svenska allmänheten inte har en
aning om. Antalet offer för drönarattacker enbart i Pakistan räknas i
tusental.

Enligt Tom Engelhardt och andra imperiekrönikörer är det en tidsfråga
innan drönare - och hel svärmar av minidrönare utrustade med laserstyrda
vapen med namn som "Hellfire" - kommer att börja användas för olika
syften över hela världen och till och med av USA:s egen polis.

De som dansar på Gadaffis grav borde verkligen ägna en sekund åt att
reflektera över vilket historiskt vägskäl det är vi just passerar och
vart vi är på väg.

Vad vi begraver tillsammans med Gadaffi är en stor del av FN:s
trovärdighet. Om FN nämligen hade menat allvar med resolution 1973, att
skydda befolkningen i Benghazi från bombanfall så hade organisationen
utfärdat exakt likadana resolutioner när den innestängda befolkningen i
Sirte och Ben Walid utsattes för systematisk raketbeskjutning från de sk
rebellerna.

Att de som dansar idag ska dela min och många andras sorg över att
Gadaffi, en av Afrikas färgstarkaste och stridbaraste ledare från den
antikoloniala perioden, är att begära för mycket.

Tiden får utvisa om de sk rebellerna någonsin kommer att lyckas
återställa landet till den nivå den hade under Gadaffi och om den
demokrati som utlovats är mer än ord. Helt klart är att Libyen skulle
ha blivit det första land att klara FN:s s k millenniemål för välfärdspolitik.
Det kan man nog glömma vid det här laget i det grundligt raserade och
söndrade landet.


Man kan bara hoppas att ett folk som andats frihet från kolonialmakterna
inte så lätt kommer att släppa den ifrån sig.

Stefan Lindgren

4 kommentarer :

  1. Underbart skrivet.

    Det är på gränsen till skrämmande hur folk reagerar till Gaddafis död; "Det var väl på tiden", eller "Rätt åt honom".

    Hur långt har det gått när vi knappt höjer ögonbrynen till politiska lönnmord i fullt dagsljus?

    SvaraRadera
  2. Här har du en kompis du kan ta en svängom med ...

    http://www.dn.se/nyheter/varlden/hugo-chavez-ser-khaddafi-som-en-martyr

    SvaraRadera
  3. Tack Stefan att du sätter på pränt vad många vill ha sagt, du är ett ljus i mörkret, i det enfaldiga propaganda klimat som råder i Sverige
    I går var jag inne i tobaksaffären för att förnya mitt SL kort, en grupp medelålders arabiska män diskuterade livlig vi var överens,västvärdens barbari,
    "dom ska tala om demokrati och männskliga rättigheter"
    Det här är inte "Arabisk vår" det är en våldtäckt på den arabiska våren av västmakterna, de forna kolonialmakterna.Och "rebbellerna vilka är dom? Vem betalar?
    Ägaren var från Syrien, han berättade att 1 million Syrier demonstrerat för den sittande presidenten, men att Väst och USA stödjer opositionen och underblåser strider, ska vi få samma helvete som i Libyen frågade han sig. En sak hedrar USA där finns en Vänsterrörelse, på Yuotube har jag hittat en rad intresanta klipp som jag lagt upp på faace book.
    Tack ännu en gång Stefan att man kan lita på dig att du ej sviker när det gäller ,som den bedrövliga "Hans Linde VP:

    SvaraRadera
  4. Ja, vilka är "vi" som gottar oss i bilderna av en sönderskjuten människa? Vi är "Den Fria Världen", vi kristna och som i 500 år bedrev kolonialism, slavhandel. Kristenheten uppstod ur ett uppror inom judendomen och fördes vidare genom det romerska imperiet.
    Vår religion är både besläktad med islam och judendom.
    Så här borde gälla /för fredens sak / att inte bara se grandet i broderns öga, utan också bjälken i det egna.
    Vi identifierar oss med USAs statsbildning (med en större nation invandrade svenskar i USA än vi har i Sverige)...
    USA har väl närmast betett sig som en återfallsförbrytare efter 1945. Kan vi peka på något enda exempel där USAs militära insatser gett upphov till frihet, jämlikhet? Vad de snarare har försökt göra i land efter land är att bygga upp ett nätverk av marionettstater som låter sig utnyttjas ekonomiskt.
    Alltså - hur ska någon vettig människa kunna tro att just den militära insatsen i Libyen varit förett folks frihet?
    Det verkar osannolikt - frågan är väl vem som överhuvudtaget kan tro en sån sak och isåfall varför. Det finns inga fakta som stöder det.
    De stora positiva omvälvningarna i vår tid (som i Sovjet, Östeuropa, Sydafrika, Indien, USA /medborgarrättsrörelse-Vietnamrörelse/) har åstadkommits på fredlig väg, genom icke-våld.
    Demokratirörelsen i Östeuropa ("för socialism med ett mänskligt ansikte").
    Martin Luther King, Ghandi, Mandela, Lech Walesa.
    Vår egen arbetarrörelse valde icke-våld och räddade oss förmodligen från kommunism och nazism.
    Så jag menar: acceptera inte bilder som på den sönderslagne Ghadaffi! Varför fylls mainstream media av såna bilder?
    Han var en människa, och att avbilda hans död på det sätt som gjorts är ett hot mot alla. Det är ovärdigt mänskligheten.
    Också de som varit förbrytare ska skildras på ett värdigt sätt i sin död.
    Det som händer nu är att vi på ett gradvis och ibland omärkligt sätt avlägsnar oss från det som är frihet och demokrati - och vi förs av propaganda in i ett alltmer brutaliserat tillstånd.
    Man tål överhuvudtaget inga avvikelser från den Rätta Vägen. Inget förmildrande eller nyanserande får sägas om Fienden, ledare för Iran, Syrien, Libyen.
    Kom ihåg att många av oss svenskar sympatiserade med nazismen.
    Vi tillhörde de verkliga medlöparna.
    Endast en handfull personer i Sverige vågade (på grund av censur) yttra sig kritiskt mot den tidens aggressiva stormakt och militarism.
    Och nazismen använde sig av ett bondfångarknep: den kallade sig socialism (vilket var den tidens populära ideologi).
    Först efter slaget vid Stalingrad vågade svenskar öppet kritisera Tyskland (och vi började hjälpa den norska motståndsrörelsen).
    Vi har en skamlig tradition av lydnad, tystnad och rädsla inför de som har makten.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.