FiB

22 januari 2012

Determinism om (s)

Det finns ett stort inslag av determinism i debatten om (s) nedgång.
Statsvetare i olika läger, även hos (s), menar att partiet delvis spelat
ut sin roll och att det nu bara kan drömma om att återta hegemonin.

Det är något som är lurt med detta resonemang.


Ser man på när socialdemokraterna befunnit sig över 45 procent
får man följande  serie årtal:

1936
1940
1944
1948
1952
1958
1960
1964
1968
1970
1982
1994

Utspritt under sex årtionden. Tilläggas kan att socialdemokraterna
så sent som 2007 och 2008 vid två tillfällen noterat 45 procent i
opinionsmätningarna
http://www.makthavare.se/2012/01/03/opinionslaget-infor-2012-2/

Det finns utan tvekan en potential på minst 45 procent.

De som menar att potentialen har krympt förklarar ofta detta med teorier
om en försvinnande arbetarklass.

Jag menar tvärtom att arbetarklassen har vuxit. Ojämlikheten har ökat
och nya grupper ur mellanskikten har fått en ställning som förenar dem
med arbetarna. Att antalet arbetare med manuellt arbete sjunker döljer
ofta dessa förhållanden.

Skymmer sikten gör också borgerlighetens ständiga propaganda för
aktieägande, som med lock och pock ska pressas på de egendomslösa (dvs
de som ej ägar produktionskapital) för att skapa en känsla, en chimär av
delaktighet.

Under den senaste krisen har det varit svårt att driva just den
propagandan.

Antalet aktieägare fortsätter minska och vid utgången av juni 2011 var det
1 490 055 individer som kunde identifieras som aktieägare. Det var en
minskning med drygt 62 000 personer jämfört med årsskiftet.

Andelen aktieägare i befolkningen har minskat för varje år sedan
december 2002 då 22,6 procent av befolkningen ägde aktier. I slutet av
juni 2011 uppgick andelen kvinnor som äger aktier till 13,3 procent och
andelen män till 18,2 procent.

Av de individer som kunnat urskiljas som aktieägare var det
2011 totalt 60 684 individer som hade en aktieförmögenhet på
en miljon kronor eller mera.
Fler än så är dom inte.

(s) sjunkande rösteandelar är ingen historisk nödvändighet. Det är en
följd av hur partiledningen förvaltat arvet och hur den politiska
nomenklaturan i Sverige avskilts från väljarna.

Stefan Lindgren