FiB

15 mars 2012

Lettlands elände, Greklands tragedi

Av närmast en slump föll min blick på ett papper från den progressiva amerikanska tankesmedjan Center for Economic and Policy Research, som bl.a stoltserar med rådgivare som nobelpristagarna Robert Solow och Joseph Stiglitz.

"Lettlands interna devalvering: En framgångssaga?" lyder rubriken, men i grunden handlar det om vilken väg EU ska ta ur sina skuldkriser.
Det finns en nyliberal mytbildning som går ut på att länder som drabbats av "grekiska sjukan" (som egentligen bara orsakas av att finansspekulanter kräver ockerräntor för att låna ut pengar till dessa länder) kan genomgå ett stålbad av ungefär samma slag som Lettland gått igenom.

"Lettland står ut som ett exempel på hur en sådan finansiell kris kan lösas", skrev Anders Åslund och Valdis Dombrovskis i en bok 2011 från Peterson Institute for International Economics. "När ett land måste ta itu med underliggande strukturella brister i ekonomin är intern devalvering att föredra framför att ändra valutakursen…".

"Intern devalvering" går ut på att man med ekonomisk-politiska åtgärder pressar ner befolkningens löner och inkomster så att de ur utlandets synpunkt blir lika låga som de skulle ha blivit med en gängse devalvering.

En stor skillnad är att alla lettiska banker, företag och enskilda som har lån i euro eller dollar då inte drabbas av någon plötslig skuldökning. Det låter ju fantastiskt eller hur: de rika går oskadda ur krisen och folket tar hela bördan!

Hur gick det då i Lettland, Åslunds mönsterexempel?

BNP hade rasat i Lettland med hela 24,1 procent 2007. Makthavarna bestämde sig för att behålla kursen på valutan, knuten till euron.

Ännu 2010 var tillväxten negativ, men tros ha blivit 4 procent för 2011. Men det kommer att dröja till 2016 enligt nuvarande prognoser innan Lettland når upp till nivån före krisen. Och det kommer att dröja till 2028 innan landet åter är upp i den BNP-trend som projicerades år 2008.

Det rör sig alltså om en osedvanligt lång och alls inte överstånden kris.

Tre år efter interndevalveringen stod Lettland fortfarande på minus 21,3 procent av sin gamla BNP.
Ser man på länder som genomfört en traditionell devalvering så är resultaten i genomgående bättre (Argentina 2001, Finland 1992, Georgien 1998, Island 2008, Indonesien 1997, Iran 1993, Italien 1992, Malaysia 1997, Mexiko 1994, Sydkorea 1997, Sverige 1992, Thailand 1997 och Storbritannien 1992).

I tio fall av tretton hade man efter tre år helt återhämtat förlusten i BNP.

Mest lyckad var devalveringen i Argentina, som visserligen ledde till att bankerna gjord bankrutt på löpande band, men ledde till att landet tre år senare stod på plus 17,2 procent (jämfört med Lettlands minus 21,3 procent).

Vad var då orsaken till att Lettlands regering valde "interndevalvering". USA-rapporten går pang på rödbetan:
"…...svenska och andra europeiska bankerna skulle ha förlorat många miljarder euro på en (vanlig) devalvering eftersom många av deras lån till Lettland skulle ha blivit obetalda eller ha nedskrivits. Och bankernas inflytande på beslutsfattandet i Europeiska myndigheter och regeringar som gjorde stödåtaganden var mycket starkt, minst sagt."

Vilket pris har då letterna fått betala för sin regeringens foglighet mot de utländska bankerna?

Arbetslösheten nådde sin topp 2010 med 20,1 procent. Om man räknar med deltidsarbetande som skulle velat arbeta heltid hamnar siffran på 30,1 procent 2010 och 21,1 procent tredje kvartalet i fjol.

Dessutom har enligt en låg skattning 120 000 letter tvingats emigrera på jakt efter jobb. Det är ytterligare tio procent av arbetskraften.

"Det är viktigt att komma ihåg", påpekar CEPR, "att de enorma sociala kostnaderna mätt som sysselsättning, arbetslöshet och ojämlikhet inte är en negativ bieffekt av den interna devalveringen utan utgör en integrerad del av denna ekonomiska strategi."

Politiken går alltså medvetet ut på att öka arbetslösheten för att press ned lönerna och göra folk fattigare.

Hur kommer det sig då att Lettland ändå till sist, visserligen krypande på knä, tagit sig ur krisen? Här menar forskarna att det inte berott på den interna devalveringen, inte på den deklarerade politiken, utan snarare på att man på några områden brutit mot den deklarerade politiken.

Staten skar inte ner sina utgifter som de lovat IMF, Världsbanken, Bryssel och de andra nyliberala vakthundarna. Underskotten i statsbudgeten var 7,5, 7,8, resp 7,8 procent åren 2008, 2009 och 2010. Det visade sig också att alarmister hade överdrivit den lettiska skuldkrisen. Skulderna som prognostiserats nå 150 procent av BNP har i själva verket aldrig nått över 43 procent. Dessutom förde regeringen en räntepolitik som under 2007-2008 gjort realräntan kraftigt negativ, dvs. tvärtemot de liberala lärofäderna fördes en kraftigt expansiv penningpolitik.

Enligt nyliberal teori ska exporten vid en interndevalvering bli det stora lokomotivet, men det stämde inte alls med praktiken. Exporten började växa först 2010, i slutet av krisen.

Sammanfattningsvis säger de amerikanska ekonomerna:

"Om Lettland hade lämnat ett framgångsrikt exempel på återhämtning genom intern devalvering kunde det vara relevant för de svagare ekonomierna i euroområdet som har låst sig i en procyklisk finanspolitik [dvs. en politik som förstärker en konjunkturnedgång istället för att motverka den med t ex keynesiansk politik. SL] och i varierande grad är beroende av möjligheterna till interndevalvering för att så småningom öka sina ekonomier genom nettoexporten. Det lettiska fallet ger ytterligare bevis för att detta kan vara en mycket kostsam strategi och en som inte fungerar. Riskerna i euroområdet är ännu större på grund av den finansiella kris som har uppstått till följd av denna procykliska politik."

Att som Bryssel, IMF och Världsbanken nu förorda att Grekland ska gå samma väg som Lettland är grovt cyniskt. Och orealistiskt.

Herrarna vet att det inte håller, men vill skapa andrum för bankerna att kratsa så många kastanjer som möjligt ur elden.

Bengt Dennis sa i sin SvD-intervju 13 mars:

"Slutet är att Grekland på något sätt lämnar eurosamarbetet. Det sker de närmaste tolv månaderna om inget mirakel inträffar och sådana är som bekant sällsynta."

I Grekland har arbetslösheten skjutit i höjden och minimilönen ska skäras ned från 750 euro i månaden till 500.

Innan grekerna lämnar euron har alltså herrarna inkasserat alla interndevalveringens klassmässiga fördelar. Sedan lägger en reguljär devalvering ytterligare sten på börda med chockhöjda bensinpriser etc.
Allt detta hade kunnat undvikas.

Stefan Lindgren


http://www.cepr.net/documents/publications/latvia-2011-12.pdf

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.