FiB

8 juni 2012

Vilse i Lenins skägg

Egentligen har det som behöver sägas i debatten med Olle Svenning om
Lenin, klasshatet och den ryska revolutionen sagts av Jan Myrdal på
Aftonbladets webbsida för sex dagar sedan.

Så här skrev JM:

Olle Svennings artikel mot Åsa Linderborg i Dagens Nyheter den 29 maj 2012 är utmärkt och kan begagnas. Hans tänk är typiskt, alltså inte genomsnittligt, för nutida europeisk socialdemokrati.

Visst vet han att det finns datum då skeendet vänts. I Frankrike var 4 juli 1789 ett sådant. Varken "Thermidor", 27 juli 1794 eller restaurationen efter 1814 kunde omintetgöra det 4 juli 1789 stod för och återställa den gamla regimen.

Men just som socialdemokrat borde han även inse att för oss i Europa - och "Väst" - är 4 augusti 1914 av en liknande dignitet. Då upphörde - upphävde sig, skulle man med Hegel kunna säga - den politiskt/sociala rörelse som dåtiden trott ha avgörande makt, arbetarrörelsen, den Andra internationalen.

Då röstade det internationellt starkaste socialdemokratiska partiet i tyska riksdagen enhälligt för krigskrediter. Så "patriotiskt" handlade de alla (utom bolsjevikfraktionen i Duman som skickades till Sibirien). Den internationella arbetarrörelsen dog. Den hade, som Lenin i exilen hävdade, ruttnat från toppen.

Lenin påpekade i Sotsialdemokrat nr 39, 3 mars 1915 att också vänstern i partiets riksdagsgrupp lät sig styras av omsorg om partiets 11 000 fast anställda funktionärer och det kapital på 20 000 000 mark som partiet hade bundet i sina tidningar. Så drevs deras väljare ut i massdöden. I Flandern låg de sedan lik och stank.

Den som går till en dåtida debatt som inte redigerats av andrahandsgrindvakter kan i antikvariat, bibliotek eller på nätet ta fram N. Lenin och G. Sinowjew, Gegen den Strom. Aufsätze aus den Jahren 1914 - 1916, Verlag der Kommunistischen Internationale 1921.

Brantings roll i detta spel efter 4 augusti 1914 var lika opportunistiskt vacklande som hans hållning till August Strindberg. Om det har jag skrivit rätt ordentligt.

Bakom frasridån var den internationella - socialdemokratiska - arbetarrörelsen ju före 1914 i upplösning alla stora resolutioner till trots. Med nöd och näppe hade den internationella partivänstern tvingat igenom kongressresolutioner mot kolonialism (den anständiga partihögern kämpade för en socialistisk kolonialism) och krig. Ett krigsutbrott skulle besvaras med massattack mot det kapitalistiska system vilket drev fram krig. Men sådana segrar mot funktionärernas ekonomiska intressen blev blott papperssegrar.

De 98 år som gått sedan sammanbrottet 4 augusti 1914 har visat att socialdemokratin inte förmått - eller ens velat - hindra världskrig och krig. Numera ställer man också - som de svenska socialdemokraterna - helhjärtat upp i de nya kolonialkrigen. Visst, deras försök att hyfsa kapitalismen har kunnat ge arbetarklassen och det arbetande folket fördelar som i Sverige genom "Folkhemmet". Men när marknaden så krävt har socialdemokraterna allt munväder till trots deltagit i nedmonteringen. För att som deras representanter menat skydda det arbetande folket för marknadens än extremare krav.

Märk att också andra har använt samma metoder. Roosevelts "New Deal" var ett vänsterborgerligt projekt och Hitlers "Tredje Rike" en massmördande fascistisk variant. Då hans politik "gav arbete" röstade 99 procent för honom i Saar 1935 - all vetskap om terrorn till trots. Och judedeportationerna från Berlin var populära; man kunde ju överta och dela på deras hem och egendom. Under kriget såg NSDAP genom plundring av de ockuperade länderna till att det tyska folket (utom judar kommunister och liknande) levde bättre än något annat i Europa. Vi sade det inte då att Hitler hade folkets stöd. Det hade varit otaktiskt, Stalin tvingade ju Ehrenburg att tiga. Men vi visste det.

Att iaktta det "västliga" skeendet har för mig de senaste sjuttio åren varit som att läsa om det spanska världsväldets århundradelånga fortgående förfall. (Alla folkliga resningar har där krossats, senast 1939, och nu står folket arbetslöst och skuldbelagt. Utan att förmå visa synbara tecken på verkningsfullt organiserat motstånd.)

Och Lenin då? Den som läser Röd stjärna över Indien ser vad jag där i djungeln resonerade om. Jack Londons framtidsvision 1907 i "Järnhälen" har hittills besannat sig. I den Tredje Internationalen, Komintern, kunde Lenin mot Manabendra Nath Roy få igenom sin optimistiska syn på solidariteten. Men utvecklingen därefter tycks ha gett Manabendra Nath Roy rätt mot Lenin.

Det är alltså bara att fortsätta kämpa, skriva och organisera. Det gjorde kamraterna också när herrarna på sextonhundratalet tycktes ha slagit ner bondekrigen och för mer än hundrafemtio år sedan då 1848 års revolutioner hade nedkämpats.

Men utan illusioner!
Jan Myrdal

Dagens nya Olle Svenning-artikel i DN (8/6 2012) medför inte så mycket
nytt.

Man kan dock förvåna sig över hur lite Svenning verkar intresserad av
att gå in på real debatt om andra internationalens sammanbrott och hur
första världskriget slutade.

Om det inte var den ryska revolutionen som hejdade världskriget,
så vet jag inte vad. Kanske Svenning kan upplysa oss på den punkten?

Han tycks inte heller ha perspektiv på det egna Leninhatet - det är
inte som han tycks tro ett arv från Rosa Luxemburg eller Hjalmar
Branting. Det är snarare en reminiscens av det kalla kriget.

Gå tillbaka till läggen. Se vad vederbörande faktiskt skrev:


Hjalmar Branting 1924
Han bedömde utan tvivel läget i Ryssland riktigare än mensjevikerna. Därom vittnar vad som sedan hände.Bland massorna ville ingen fortsätta kriget. De ville blott göra upp med det gamla så radikalt som möjligt. Och bönderna ville ha sin jord. Lenins paroll 'röva tillbaka det rövade' tände därför eld i sinnena.
(Socialdemokraten 23 januari 1924)

Lenins betydelse för den ryska revolutionen kan ej överskattas. Han har fullbordat en stor historisk gärning genom sin hänsynslösa kamp för att rensa bort allt det gamla.
Lenins stora gärning kommer alltid att kvarstå som en av de mest betydelsefulla i detta upprörda tidebvarv, betydelsefull i sin rätlinjighet och hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen (H Branting: Tal och skrifter XI, s 231, Tiden 1930)

Gustav Möller 1924
"Lenin och hans kamrater byggde upp ett nytt starkt välde, som den övriga världen icke längre kan vägra att fullt erkänna. Därute i det stora landet i öster sker en livets förnyelse av genomgripande slag. I det gigantiska verk, som bolsjevikerna utfört först genom den totala nedbrytningen och utrotningen av tsarismens Ryssland och sedan genom sitt återuppyggnadsarbete, kommer Lenin att leva. Han var en mäktig ande och en genial politiker." Gustav Möller i Socialdemokraten den 23 jan.

Ohistorisk finner jag också behandlingen av Lenins demokratisyn. Lenin
var ju verkligen demokrat i ordets egentliga betydelse, dvs. han var för
folkmakt.

Svenning vurmar för minoritetsskyddet, men kärnan i demokratin är
majoritetens makt.

Vi kan ta en aktuell fråga: Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan.
Om majoriteten får råda ska vi hem. Om minoritetsskyddet går före kan vi
stanna.

När Lenin passerade Stockholm våren 1917 hade bara 19 procent av
svenskarna rösträtt. Den kommunala rösträtten var fortfarande graderad
i en 40-gradig skala efterinkomst vilket föranledde den berömda
skämtteckningen i Saxons veckotidning (Bonden som vägrats rösta sedan
en gris dött frågar sig: "Var det grisen eller jag som hade rösträtt?")

Sverige var ett av Europas mest odemokratiska länder. Vi fick allmän
rösträtt 60 år efter Danmark, 30 år efter Norge för att inte tala om
Tyskland, Schweiz, England, USA och Frankrike...

I Ryssland hade februarirevolutionen sprängt alla skrankor. Att sedan de
ledande kapitalistmakterna bestämde sig för att "kväva revolutionen i
sin linda" (Churchill) och riktade Tysklands därefter USA:s hela
krigspotential mot Sovjetunionen är väl bevis nog för att omvärlden inte
ville tolerera existensen socialistisk folkmakt i Europa.

Att demokratins spelregler - fria val och yttrandefrihet - aldrig
återinfördes är naturligtvis en tragedi, men å andra sidan räddade ju
Sovjetunionen, som Eric Hobsbawm understrukit, demokratin åt Europa genom
sitt väldiga offer under andra världskriget.

Olle Svenning påpekar helt riktigt att det kapitalistiska klassamhället
kom att modereras av bl a insatser från radikala liberaler som Keynes.
Men även Sovjets existens var en faktor i den ekvationen.

Vad vi har sett de senaste tjugo åren är ju en tillbakarullning av
välfärdssamhället av väldiga format. Klassklyftorna är på många håll
tillbaka där de var på 20-talet - och tidigare.

Beträffande Keynes noterar jag att till och med en så svuren keynesian
som Paul Krugman i en bisats tvingas konstatera att hans idéer
egentligen bara prövats i samband med krig.

Studerar man den amerikanska högerns syn på keynesianismen, numera ett
skällsord åtminstone vid "sötvatten"-universiteten runt Stora sjöarna,
kan man verkligen få prov på "klasshat".

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.