FiB

3 augusti 2012

FN:s gränslösa hyckleri

 

Den svenske 1600-talskanslern Axel Oxenstierna förklarade på sin tid att
en sann diplomat måste ha två slavinnor: Simulering och Dissimulering.
Med anspelning på ett latinskt talesätt (Simulantur quae non sund, guae
sunt vero dissimilantur) menade han att stormaktsdiplomaten måste
simulera vad som inte finns och hemlighålla vad som finns.

Ingenting illustrerar detta bättre än FN:s agerande.Lyssna på professor
Tarpley!

Säkerhetsrådets majoritet har genom Kofi Annans medlingsoperation
simulerat en fredsinsats, samtidigt som exakt samma stater stöder regelrätt
militär aggression mot Syrien med hjälp av Nato-ledda dödspatruller.

När Kofi Annan avsäger sig detta uppdrag innebär det att den förda dubbla
strategin har havererat. Dödspatrullerna ser ut att få bita i gräset. I Damaskus
råder redan i stort sett fred - till FN-ledningens tydliga besvikelse.

Säkerhetsrådets majoritet måste byta ben, övergå till upptrappad
aggression mot Syrien utan FN-beslut (typ Jugoslavienbombningarna
eller Irakinvasionen 2003), eller tillfälligt backa ur för att istället
samla krigsanstiftarna kring en nya formulering av det större amerikanska
geopolitiska projektet att stöpa om Mellanöstern och inringa Kina och
Ryssland.

Professor Webster Griffith Tarpley har 100 procent rätt när han säger
att Ban Ki-moon borde ställas inför riksrättsåtal - om det fanns ett
sådant.


Genom att okritiskt gå aggressorerna tillhanda har han inte bara skadat
världsfreden, han har skadat FN - kanske obotligt.

Precis som Tarpley påpekar gick Nationernas förbund i graven på grund av
dess ovilja att ingripa mot stormaktsaggression.

När Japan invaderade Manchuriet 1931 vidtogs inga sanktioner alls -
och Japan kunde med spelad sårad stolthet, men helt oskatt, marschera
ut ur förbundet och ostört fortsätta sin aggression.

Italiens invasion av Korfu liksom senare av Abessinien föranledde inga
åtgärder - tvärtom: Storbritannien ville vara med och dela krigsbytet.

I samtliga uttalanden som Ban Ki-moon liksom honom underlydande tjänstemän
har gjort om Syrien finns en grundläggande brist. "Rebellerna" och
Syriens regering behandlas som två legitima parter.

Om den mexikanska narkomaffian mördar 1 000 poliser är detta knappast
anledning att kräva fredsförhandlingar mellan denna maffia och den
mexikanska regeringen.

Tvärtom måste FN försvara grundläggande mänskliga rättigheter, bl a
frihet från fruktan som det heter i FN-stadgan, och stödja länders
ansträngningar att tillgodose medborgarnas säkerhet.

Men inte nog med denna grundläggande sammanblandning. FN-retoriken har
gått längre och simulerat det som inte finns, dvs. gör i huvudsak den
syriska regeringen ansvarig för kriget, trots att den är föremålet för
aggressionen.

FN har hitills aldrig uttalat ett ord av kritik mot de länder som
underhåller Nato:s dödspatruller med vapen, pengar, legoknektar och inte
minst en världsomfattande propaganda för att simulera det som inte finns
och dissimulera det som finns.

Ban Ki-moon och hans eftersägare gräver FN:s grav. Jan Eliassons
uppgivna tonfall i dagens radiointervju återspeglar detta. Han inser
säkert hur skadat FN är, men om han har modet att göra något åt det är
en annan fråga.

På den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 stod Eliasson och
försvarade Afghanistanockupationen med hull och hår. Idag skulle han
säkert önska det skamliga framträdandet ogjort.

Men vad han gör den närmaste tiden kommer att få ännu större
betydelse för hur han kommer att gå till historien. Kanske har han en
chans - om än minimal - att starta en verklig medlingsinsats som skulle
börja med att kräva att krigsanstiftarna upphör att skicka vapen, pengar och
knektar till Syrien.

That'll be the day, som amerikanerna säger.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.