FiB

13 augusti 2012

Vänsterns blockering i kärnkraftsfrågan

Jan Hagberg skrev några rader med anledning av mina kommentarer till
Pål Steigan. Eftersom det är så få anti-imperialister och fredsvänner
som tycks ha en realistisk grundsyn på kärnkraften, vill jag återge vad
han skriver:

Skulle vilja uttrycka min uppskattning av att du – framför allt i ditt andra
svar till Pål Steigan på 8 dagar – tog upp den svenska kärnkraftsfrågan, som
alldeles länge fått förlama svensk inrikespolitik och därtill med framgång
blockerat socialdemokratin.

Grunden för att något måste göras är som du skriver att 40 % (eller så) av
den svenska elenergin kommer från kärnkraft. Det finns få rimliga
alternativ. Och det brådskar med att klara ut fortsättningen, innan
nuvarande kärnkraftverk helt säckar ihop av ålder. Och hur Tyskland ska
klara sin kärnkraftsavveckling är väldigt mycket mer än jag begriper.


Minns så att svensk kärnkraft var resultatet av ett socialdemokratiskt
framtidsprojekt, när väl svenskt atomvapen var skrinlagt! Idag skäms
partiets företrädare närmast över detta som det verkar.


Det senare svenska vacklandet och stopp i kunnandet kan nog ses som ett
resultat av en resultatrik, finslipad US-inblandning i svensk
inrikespolitik.


Den svenska FNL-rörelsen var en framgångsrik, bred folkrörelse som
plötsligt, när Saigon befriades lagom till 1 maj 1975, stod vid ett mål och
utan en predestinerad framtid. Det gällde att på något sätt snabbt avlänka
den till något mindre hett utrikespolitiskt stoff! Och där dök mycket snabbt
upp – från ingenting – en lika stor rörelse med slagordet "Atomkraft? Nej
tack" på sina rockknappar, inhöstandes mycket av FNL-folket. Varifrån kom de
ekonomiska resurserna till den snabba omvandlingen? LRF med sin penningpåse
och centern med sina gemensamma intressen såg nog att här fanns det röster
att hämta, men det var när det redan var full vind i seglen.


Att starta en ny politisk bred folkrörelse brukar som bekant inte vara så
geschwint gjort. Det är av samma skäl som Ukrainas så kallade orangea
revolution med sina vackra schalar och välfyllda trottoarkök framstår som
något annat än en genuin folkrörelse.


En bekant till mig hörde för något år sedan en intervju på SR med någon
gammal profil, som arbetat med utvecklingen av det svenska
kärnkraftsprogrammet. Denne hävdade, mera så där i förbigående, att USA i
ett internt meddelande till ambassaden i Stockholm skrivit, att det vid den
aktuella tiden var högt prioriterat att få svenskarna att avveckla sin
kärnkraft. Sedan var det inte mer med det i det där radioprogrammet. Jag har
senare försökt spåra vad det var för ett program men inte lyckats hitta
någon dokumentation.


Förklaringen till USA:s intresse för den svenska avvecklingen tror jag du
kan finna i Al Burkes utredning Från neutralitet till Nato – Om de "små
stegens tyranni" som leder in i militäralliansen, se sidan 22 här på länken

http://www.stoppanato.se/utred/stegen/steg-2.pdf

där följande text kan hämtas:


"Var har Sverige tagit vägen?" Bakom stängda dörrar i Bryssel.

Sverige spelade en central roll i de nedrustningsdiskussioner, som pågick på
1960-talet om kärnvapen i Genève. Bland annat konstruerade svenska vetenskapsmän ett
kontrollsystem för övervakning av det då gällande moratoriet för kärnvapenprov.

"Vi var den enda neutrala stat som behärskade ämnet", konstaterar
nedrustningsexperten Jan Prawitz, "and det hade två konsekvenser. Den ena var att det tvingade
kärnvapenmakterna att inte fuska med sina förslag. Vi kunde genomskåda dem
om det var något fel. Den andra var att de andra länderna litade på oss; så att om
lilla Sverige ville föreslå något, var det i regel detta som lade grunden för majoriteten
inom generalförsamlingen.…

"För Sveriges profil betydde det här underlaget oerhört mycket.… Nu möter
man väldigt ofta frågan hos andra veteraner utomlands, 'Vart har Sverige tagit
vägen?' De tror luften har gått ur Sverige och Sveriges nedrustningspolitik.… Dels har
vi inte längre någon symbolperson som företräder nedrustningspolitiken. Och dels har vi
blivit medlemmar av EU, som har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Så att
allting mals i slutna rum i Bryssel, och man går fram gemensamt. Då drunknar Sverige
naturligtvis i kretsen av mycket större stater …

"Men våra ståndpunkter när det gäller kärnvapen och nedrustning kommer
kanske inte att märkas så mycket i framtiden p.g.a. den här slutna kretsen. Samtidigt
verkar det också uppenbart att våra egna politiker är lite rädda att ta upp en
diskussion om kärnvapen och EU på en gång, därför att de uppenbarligen tror att folk blir
mot inte bara kärnvapen, som de alltid har varit, utan även mot EU.… Man märker ett
motstånd när man vill ta upp sådana här frågor."

Presentation av Als hela utredning finns här:

http://www.stoppanato.se/utred/stegen/neutralt.htm


Svenskarna kunde, som du ser här ovan, opassande mycket i ett hett
utrikespolitiskt ämne och världen hade förtroende för detta oberoende
kunnande, ett kunnandet som det gällde att på något finurligt sätt att
avveckla. Därav USA:s propåer i den interna promemorian.

Birgitta Dahls tankeförbudslag, som jag tror kom till efter en USA-resa,
passar väl in det här schemat – och hennes insats matchades väl av de många
människorna.



Idag är så vitt jag förstår stora delar av vänstern fullständigt blockerad i
den här frågan samtidigt som den drivs av sina klimathysteriska
föreställningar. Vilket leder till totalkollaps i tänkandet om vad som bör
göras.


Hälsningar

Jan Hagberg

1 kommentar :

  1. Från http://www.dagsavisen.no/nyemeninger/alle_meninger/cat1003/subcat1010/thread252224/ :

    "Fukushima-ulykken burde vært en vekker – men livet i Japan fortsetter som før så lenge medielandskapet med TVen i spissen er seg likt. Dette viser altså at en postmodernist som Jean Baudrillard hadde mer rett enn enkelte kanskje vil tro i sin overbevising om at selv ikke den mest rystende hendelse kan bringe folk tilbake til virkeligheten og hva vi gjør med oss selv og våre omgivelser. I ettertid gjør også medielandskapet sitt beste for å «relativisere» det som har skjedd i Fukushima, ulykken går fra å være ulykke til å være bare atter et av flere emner som folk mener ditt og datt om, et emne blant flere andre i det postmodernistiske landskapet som ikke rommer det utvetydige når det gjelder slikt som setter dagens dominerende økonomiske system i perspektiv. Fukushima-ulykken handler jo blant annet om at en har latt alt gå over stokk og stein i jakten på mest mulig energi fortest mulig fremprovosert av det kapitalistiske systemet. Men Baudrillard fikk rett denne gangen òg: Akkurat som 11. september, ble ikke Fukushima-ulykken noen vekker (ennå i hvert fall). Ting virker å fortsette omtrent som før i Japan, med samme økonomiske system.

    At det finnes ting som gjør at Fukushima-ulykken allerede nå kan virke verre enn Tsjernobyl-ulykken er ikke så viktig i en slik postmodernistisk verden. At vi spiser tørkede, radioaktive frukter som rosiner fra Tyrkia (som ble hardt rammet av Tsjernobyl-ulykken – «Turkey's cancer death rate of 22 percent exceeds the global average of 13 percent, World Health Organization data show»), på grunn av at vi i for eksempel Europa har høynet grensen for hva en skal tolerere av radioaktivitet etter Tsjernobyl-ulykken, er også det helt greit så lenge vi fortsetter å være i transe. At flere og flere dør av kreft, akkurat som at vår evne til reproduksjon er på vikende front, er også det tydeligvis helt greit. For det postmodernistiske medielandskapet med TVen, reklamene osv. durer jo på med for eksempel tørkede frukter fra Tyrkia i forpakninger som er tenkt å være lokkende."

    Som jag ser det innebär det att vara för kärnkraft att acceptera en dödskultur där cancer och minskad reproduktionsförmåga - fler och fler är sterila - räknas som "acceptabelt". Förvisso har detta även med till exempel kärnvapenprov att göra, men historien visar att kärnkraftolyckor inträffar mycket oftare än "expertisen" påstår och även i Sverige finns det exempel på att det kan gå riktigt dåligt även här (förutom det faktum att risken för till exempel cancer ökar för de som arbetar på kärnkraftverken).

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.