FiB

23 oktober 2012

Romney och världskartan

Debatten mellan Mitt Romney och Barack Obama var på många sätt
upplysande.

Faktum är att Romney - om vi nu går på det som sas - var den som talade
minst krigiskt. Han sa att "vi vill inte ha fler Irak och Afghanistan".


Visserligen ska USA fortsätta med att "go after the bad guys" men
viktigare enligt Romney är att hjälpa den muslimska världen med
investeringar, utbildning etc.

Obama däremot försökte framställa Romney som en vacklande figur som inte
ens stött mordet på Gaddafi - att detta mord utfördes av USA verkade
inte Obama hymla med.

Men några saker som Romney sa fick mig verkligen att haja till. Redan
några sekunder in i debatten begick han flera sakfel. Sa att 3 000, inte
30 000 dödats i Syrien. Han sa att Egyptens president är medlem av
Muslimska brödraskapet, vilket han som bekant lämnade innan han
tillträdde posten.

Men lite senare kom en riktigt grov tabbe, som inte ens översattes till
svenska av Rapportredaktionen.

Romney sa att Syrien är viktigt för Iran, för "it is their route to the
sea" - deras väg till havet?

Helt plötsligt har Iran blivit utan egen tillgång till havet!

Man brukar säga att krig är amerikanernas sätt att lära sig geografi.
Frågan är vad som är mest skrämmande - den strykrädde, sammanbitne och
mordiske Obama - eller den okunnige Romney?

Med Obama blir det säkert fortsatt aggression. Med Romney blir det
mer oförutsägbart. Men med honom som president skulle State
Department få ta över utrikespolitiken. Kanske har man där tillgång till en
karta över Persiska viken med omnejd.

Man ska inte glömma att det finns flera mönster i amerikansk utrikespolitik.

Republikanen Eisenhower städade upp efter demokraten Trumans krig, liksom
republikanen Nixon  avslutade Indokinakriget efter demokraten Johnson
och åstadkom avspänning med Kina.

Demokraten Carter var den som utropade Persiska viken till amerikanskt
innanhav och gjorde en misslyckad militär intervention i Iran medan hans
partibror Clinton skickade in de första kryssningsmissilerna mot Libyen
och Afghanistan.

Platsen som fredskandidat är dessvärre fortfarande ledig i USA, men
skulle teoretiskt kunna intas av Romney i elfte timmen.

Oavsett vem som blir vald hänger världsfreden på en skör tråd.

Stefan Lindgren

2 kommentarer :

  1. Guardian avslöjar att Romney har gjort sin tabbe om Syrien-Iran fem (5) gånger förut! Finns det något land i världen där man kan vinna presidentval med såna geografikunskaper?

    SvaraRadera
  2. Anders Björnsson skriver:

    Din värdering av Obama-Romney överensstämmer i allt väsentligt med min. Romney torde vara den mindre krigiske av dem bägge. Obama har, om möjligt, krympt med sitt ämbete; en Juholt vid makten, om man säger så. Vi var ju många som såg igenom det föregivet karismatiska hos honom redan för fyra år sedan och förstod varför tyskarna, som faller lätt för storpratare, föll också för denne.

    Hos det republikanska partiet finns en isolationistisk strömning som då och då dyker upp till ytan. Jag gissar att McCain hade varit en mindre aggressiv president i praktiken, även om hans retorik nu tycks vara inriktad på diverse heliga krig, i namn av den internationella sionismen. Demokraterna har alltid varit fullblodsimperialister (det är till exempel svårt att etikettera den förste Roosevelt annat än som en demokrati i själ och hjärta), liksom liberalerna, med Joseph Chamerlain i spetsen, var de mest expansiva imperialisterna i Storbritannien fram till första världskriget (och i Kejsarryssland för övrigt).

    Det går inte att betrakta Washington-administrationen som annat än ett mördarpack. Både Reagan och Bush den äldre var utrikespolitiskt återhållsamma ledare, du har rätt i detta; första Irak-kriget blev ur det perpektivet ett olycksfall i arbetet, det andra var ett försök från de nya republikanernas sida att vinna över en majoritet av den judiska väljarkåren i USA från demokraterna där de sedan länge hade funnits: partipolitik alltså, inte nationell politik, inte heller imperialistisk politik eftersom ”misslyckandet” var så uppenbart från början.

    Troligen når inte Romney ända fram. Den sittande krigspresidenten kommer därmed att få carte blanche för en attack mot Iran, 80-miljonerslandet. Och när det gäller svensk utrikespolitik menar jag att man måste vara mycket försiktig med att önska sig ett byte i Rosenbad och Arvsfurstens palats om två år. Inom oppositionen finns det många äventyrare och aggressorer. Tyvärr är det enda pålitliga oppositionspartiet i detta avseende – Sverigedemokraterna.

    Anders Björnsson

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.