FiB

8 december 2012

Hade Hitler rätt? Styr judarna världen? II



Bilden: Nazistisk propagandaaffisch som visar hur "judiska sovjetkommissarier" mördade
"22 500 polska officerare" i Katyn. Obs. Judestjärniorna har satts dit av moderna antisemiter på sajten http://www.jewishproblem.com/



Var det "judar" som gjorde Oktoberrevolutionen? Ett av motiven för Hitlers s k kommissariedekret, att sovjetiska kommissarier fick skjutas på fläcken, var som bekant föreställningen att Oktoberrevolutionen var ett verk av en judisk hydra.

Tanken var inte ny och den försvann inte med Hitler.


Under tsartiden spred Ochranan, tsarens hemliga polis, och svarthundradena påståenden om att judar låg bakom de revolutionära rörelserna. Detta användes som motiv för olika pogromer.

Men som David Schub berättar i sin antologi "Polititjeskije dejateli v Rosssii (1850-1920-ych)" (Politiker i Ryssland, New York 1969) var föreställningen stark även i USA ännu på 1940-talet.

Schub redogör med smärtsam detaljrikedom för de verkliga förhållandena.

Bland deltagarna i 1825 års uppror ("dekabristerna") fanns inte en enda jude. Inte heller i Petrasjevskijkretsen (där bl a Dostojevskij ingick) som sprängdes 1849.

I den första revolutionära organisationen "Jord och frihet" fanns en medlem av judiskt ursprung.

I de revolutionära kretsarna på 1870-talet fanns nästan inte en enda jude. Av 193 revolutionärer som ställdes inför rätta 1877-79 var endast åtta judar.

Den första judiske terroristen, Solomon Wittenberg, avrättades 1879.

Av 28 grundare av "Folkviljan" var bara två judar.

På 1880-talet populariserades marxismen av icke-judar.

1889 bildades Bund, ett judiskt socialistiskt parti, som bekämpades av bolsjevikerna som en småborgerlig nationalistisk avvikelse.

Av de c:a 15 socialdemokrater som valdes till den första duman var inte en enda jude. Redaktörer och ledande medarbetare i bolsjevikiska tidningar och tidskrifter fram till 1908 var uteslutande icke-judar.

"Före oktoberrevolutionen hade Lenin mycket få anhängare bland judar liksom bland georgier", skriver Schub.

Till saken hör att av Ryssland c:a 5 miljoner judar främst var bosatta i det s k bosättningsbältet i Ukraina och Vitryssland. I S:t Petersburg var de mindre än en procent av befolkningen.

Men det judiska proletariatet var stort och radikaliserades snabbt, inte minst på grund av tsarens pogromer och det dubbla förtryck de upplevde. Det judiska socialitiska partiet Bund kollektivanslöt sig till Lenins parti, RSDAP, men gick ut och in under ständig polemik.

Bund, som upplöstes 1921, skilde sig från partilinjen genom att de såg judar som en nation, vilket Lenin förnekade att de var; i väst var de redan assimilerade, i Östeuropa såg han dem snarast som en kast (se källor i http://www.freearabvoice.org/books/marxismAndJewishQuestion/Lenin.htm).

Hur som helst drogs det judiska proletariatet in i den revolutionära kampen. Förutom ovan nämnda orsaker var en viktig faktor att läskunnigheten var större bland judarna.

Under revolutionen och inbördeskriget blommade de vitas antisemitism ut i väldiga pogromer.
50-80 000 judar dödades och över 100 000 stympades svårt .

På partikongressen 1907 var en tredjedel av delegaterna av judisk härkomst. 1920 var 16 procent av partimedlemmarna judar. Av 24 ledamöter i bolsjevikernas centralkommitté i augusti 1917 var 7 judar.

Men i och med att partiets rekrytering ökade minskade åter judarnas andel och 1922 var de 5 procent av partimedlemmarna (1,8 procent av befolkningen).


Vägen till befrielse för både ryska ryssar och ryska judar gick genom klasskampen och en proletär revolution. Lenin talade för nationernas självbestämmande, men ansåg inte att judarna var en nation. Å andra sidan ville många judar betrakta sig som nation och Lenin tycks ha beaktat detta, för ibland benämner han dem som de själva önskar benämna sig, som "nation".

Judarnas assimilering betraktades dock som ofrånkomlig och önskvärd, men den måste vara frivillig. Sådana initiativ som bildandet av den judiska republiken Birobidzjan 1928 var en eftergift för de judiska nationalkänslorna.

Sionismen avvisades som en särskilt elakartad form av judisk nationalism. När ett sionistiskt kommunistparti ansökte om att upptas i Komintern 1922 avslogs detta.

Rysslands stora judiska proletariat kom att väckas och spela en viktig roll under något decennium före och efter revolutionen. I och med revolutionens seger och massuppbygget avtog deras relativa roll.

Men det är också viktigt att se på vilken grundval judar deltog i revolutionen. Inte på Bunds plattform, dvs. för krav på kulturell-nationell autonomi, utan på en internationalistisk linje som såg judarnas fulla assimilering i det ryska proletariatet som en befrielse.

Under sin sjuttioåriga historia blev Sovjetunionen som alla vet en fyrbåk mot antisemitism

1931 sa Stalin i en intervju med judiska telegrambyrån (ETA), en byrå som existerade oberoende av TASS:

"Nationell och rasgrundad chauvinism är rester av en människofientlig moral, karakteristisk för ett kannibalistiskt tidevarv. Antisemitism som den extrema formen av raschauvinism är en ytterst farlig rest av sådan kannibalism… I SSSR bestraffas antisemitism ytterst hårt som ett fenomen fientligt mot sovjetsamhället. Aktiva antisemiter bestraffas enligt SSSR:s lagar med dödsstraff".

Men Hitlertysklands anlopp skapade specifika problem. Ryssland var inte fritt från antisemitism. Inte minst i Ukraina var den frekvent. Med andra ord var den tyska antisemitiska propagandan i viss mån effektiv.

Sovjetledningen visste att Hitlers utrotningsplaner inte bara gällde judarna utan de slaviska folken i stort (Stalin hade läst Mein Kampf oavkortad, till skillnad från Churchill som hade en stympad variant där utrotningsplanerna mot slaver inte nämndes.)

Man valde att i viss mån undertrycka den specifikt judiska antifascistiska propagandan och att inte ta upp det folkmordet på judar som en huvudsak. Det kom att leda till sådana paradoxala resultat, som att Stalin tystade den judiska antifascistiska kommittén ("Svarta boken" som skrevs under Ilja Ehrenburgs ledning fick aldrig utkomma i Sovjet) och att man i Ukraina tystade ner diskussionen kring Babij Jar, ravinen där kanske så många som 80 000 judar hade mördats (en orättvisa som 20 år senare sonades av Jevgenij Jevtusjenko med dikten "Babij Jar" och Anatolij Kuznetsovs roman med samma namn). Av förklarliga skäl fanns det vitryska partisanförband som leddes av judar men inte gjorde reklam för detta. Att sudda ut denna oförrätt är ett arbete som pågår än idag på Museet om stora fosterländska kriget i Minsk. Det borde dock inte vara någon grund att anklaga vitryska myndigheter för antisemitism.

Men sådana taktiska överväganden som gjordes under kriget har använts för att bygga en hel teori om det "antisemitiska" Sovjetunionen. Man glömmer då sådana grundläggande fakta som att Sovjet offrade 27 miljoner människor i kampen mot Hitlerfascismen - det helt avgörande bidraget. Många judar räddade livet i upptakten till andra världskriget genom att fly österut. 1939 tillfördes landet 1,8 miljoner judiska medborgare genom att gränsen i Polen flyttades fram till sin tidigare sträckning. Många fick en fristad i Centralasien.

Att Sovjet efter andra världskriget röstade för Israels bildande kan i huvudsak förklaras med att man såg detta som ett slag mot britterna, dvs det brittiska Palestinamandet skulle upphöra.

Mycket snart fick man dock klart för sig att de ledande i Israel, bl.a. Moskvaambassadören Golda Meir (bördig från Vitebsk) hade tänkt sig att dammsuga Sovjet på judar. Det kunde Stalin inte tolerera. När Rysslands städer låg i ruiner efter kriget behövdes alla utbildade kadrer där. Smekmånaden med Israel blev kort.

Enligt Zhores Medvedev som skrivit en bok om den judiska frågan (Boken har naturligtvis inte översatts till engelska, men finns på ryska Stalin i jevrejskij vopros, ISBN 5-7712-0251-7; finns på nätet som http://scepsis.ru/library/id_1473.html) i Sovjet var det inte alls fråga om att ledningen hänfallit åt antisemitism. Gold Meir hade förorsakat tumult vid en synagoga i Moskva och den senare s k läkarkomplotten i Kreml, som getts "antisemitiska" förtecken, utlöstes av att man upptäckte att politbyråmedlemmen Zjdanov (död augusti 1948) faktiskt hade felbehandlats.

Här finns naturligtvis nyanser och detaljer att undersöka och diskutera. Men såväl propagandan att Oktoberrevolutionen leddes av judar som dess senare spegelbild att Sovjet hänföll åt grov antisemitism, är vanföreställningar.

Hur sovjetjudarna senare till stor del skulle försvinna med massemigration till främst Israel - någon halvmiljon av dem nu sitter som ockupanter på västbanken och arbetsspråket i vissa israeliska kommandoförband är ryska - det är en annan och mer beklämmande historia.

Stefan Lindgren

7 kommentarer :

  1. Var det inte så att hela ledningen för judiska antifascistiska kommittén (1942-48) utraderades efter kriget? På Stalins order? - undrar en läsare.
    Ordföranden Solomon Michoels omkom under omstridda omständigheter i Minsk. Han blev ihjälkörd.
    Senare ställdes 110 medlemmar i EAK inför rätta och 13 avrättades i huvudsak för spionage - det var när Israelfrågan redan hade blivit förgiftad.
    En rad kända personligheter som Marsjak, Ehrenburg, Eisenstein, Kapitsa undgick rättegång.
    Stefan Lindgren

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Eftersom personer med antisemitiska åsikter har skrivit under pseudonym har jag tvingats ta bort flera inlägg. Får jag påminna om att endast undertecknade inlägg publiceras.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.