FiB

12 februari 2013

Kjell-Albin och Leninpriset

"Jag är så rysligt rädd för bolsjeviker, att jag skriker, att jag
skriker", skaldade Karl Gerhard.

Paniken verkar inte mindre i Kjell-Albin Abrahamssons fall, fastän väl
den bolsjevikiska faran borde ha avklingat något i mellantiden.

I Expressen går han till storms mot Jan Myrdals Leninpris.


När det gäller Lenin och tidigare opublicerade dokument tror jag att den
som förväntar sig att finna de "avslöjanden" Abrahamsson talar om ska bli
grundligt besviken.

422 av dessa dokument finns utgivna på Rosspens förlag (Neizvestnyje
dokumenty 1891-1922) som minst av allt kan anklagas för sympatier för
Lenin.

Det mest "avslöjande" är när han skriver till Inessa Armand - på
engelska:

"Oh, I would like to kiss You thousand times".

Inte ens riktig otrohet har man kunnat beslå gamle Vladde med!

Att han beordrar bestraffning av Estland och Lettland genom att gå in
och "hänga 100- 1000 av deras ämbetsmän och rikemän" måste ses i samband
med de brutala pogromer som interventionstrupper utförde i bl a Gomel-
och Minsk-guvernementen.

Så värst mycket nytt i örvrigt är det inte.

När det gäller GULAG är det en anakronism att anklaga Lenin för detta.
Systemet existerade 1934-60. Självfallet fanns det fångläger även på
Lenins tid (totalt knappt 10 000 fångar), men de första egentliga
koncentrationslägren på ryskt territorium upprättades faktiskt av
britterna, de egentliga upphovsmännen till denna specifika härskarteknik.

Ordet koncentrationsläger uppfanns av spanjorerna på Kuba 1896, varefter
det anglifierades av amerikanerna och togs upp av engelsmännen under
boerkriget.

Brittiska trupper hade ju intervenerat på Kolahalvön. Befolkningen var
till stor del fientlig och spärrades in. Omkring en tredjedel av
befolkningen i Murmansk hade spärrats in i interventionsarméernas läger
och fängelser. När fem fängelser i Murmansk inte räckte till
organiserade britterna koncentrationsläger i Petjenga, på Vedön, på
klippön Toros och fängelseön Kondo .

Förhållandena var så fruktansvärda att många föredrog omedelbar
arkebusering. På "dödens halvö" Jukanga överlevde knappt 300 av 1 200
fängslade sovjetanhängare.

Inbördeskriget som följde på revolutionen ententens tre stora fälttåg in
i Ryssland för att "kväva revolutionen i dess linda" (Churchill)
skördade sju miljoner liv. Det var en oerhört blodig tid, men det var
ju slutfasen i ett ännu blodigare världskrig.

Att Lenin lyckades föra Ryssland ut ur första världskriget och därmed
ändra förutsättningarna för detta så radikalt att kriget snart upphörde
är ju den största bragd vi bör minnas och fortfarande hylla honom för.

Om Lenins vore det monster som Abrahamsson gör gällande är det svårt att
förstå ryska folkets kvarvarande sympatier. De har till och med ökat,
trots intensiv anti-leninistisk propaganda efter sovjetmaktens fall.

Om 40 procent av ryssarna sa sig vara positiva till Lenin 2006 var de 48
procent 2012 (Levada tsentr) och andelen negativa har sjunkit från 36
till 30 procent.


Stefan Lindgren

4 kommentarer :

  1. Utmärkt att du Stefan tar itu med denne tjänande lögnhals Kjell-Albin Abrahamsson, som länge närmast oemotsagd tillåtits forma den allmänna meningen i en rad sentida utrikespolitiska frågor i Sverige. Nu vill han åka gratis på människors okunskap tillbaks in i historien.

    Problemet är inte att han ständigt fått yttra sig utan att knappast någon släppts fram i de stora medierna för att bemöta hans halvsanningar eller grundlösa påståenden. Han svammel har på ett närmast exceptionellt sätt tagit utrymme från all vad saklig journalistik heter. De traditionella medierna arbetar konsekvent på sin egen undergång men tycks inte uppfatta det!

    I Public Service – då främst SR – hade Abrahamsson närmast ensamrätt på att förklara president Milosevic som den skyldige till Kosovokriget. I SR hade han bara att mala på, utan uppehåll.

    Idag är det mer än väl belagt hur väst provocerade fram detta krig, liksom de tidigare Jugoslavienkrigen under 1990-talet. Men det är i praktiken närmast förbud i medier som vänder sig till den stora allmänheten att beskriva de faktiska händelseförloppen i Jugoslavien. Journalistikens grindvakter har med gängse tillmälen satt stopp för varje saklig diskussion i just denna fråga, inte minst i SR.

    När kroaterna med Ustasjaflaggan i hand och tysk hjälp började bryta upp Jugoslavien, var det för serberna inte svårt att erinra sig historien med 700 000 torterade och dödade, varav en halv miljon var serber, i de kroatiska KZ-lägren Jasenovac/Donja Gradina under åren 1941 – 45, se här:
    http://www.bihdaytonproject.com/?p=1200
    Vad har SR haft att berätta om det?

    Kjell-Albin Abrahamsson har varit så effektiv i sin propaganda att det som skulle ha kunnat vara en motkraft mot Natos splitterbomber mot Jugoslavien, vänster- och fredsrörelser, bara jamat med de värsta krigshökarna, under deras slagord om ”humanitära invasioner” – och senare ”R2P”.

    Andra journalister som i SR fullgjort uppdrag i samma anda var en gång Staffan Heimersson i Bosnienkriget, och idag Cecilia Uddén från Mellersta Östern – först om Libyen och sedan om Syrien. Allt detta är för systematiskt, för att det ska vara en tillfällighet.

    Det är klart att det finns mycket från första världskriget och framåt i tiden att lyfta fram, inte minst från Ryssland, med andra vinklingar än de vi normalt tillhandahålles, att komma med en tydligare historieskrivning som du Stefan gör här i ditt inlägg. Det vore en mission att fylla ut, inte minst för ett Public Service-företag som SR som har allsidighet och saklighet inskrivet som förutsättning för sitt sändningsavtal men fullständigt struntar i det, när överheten vill något annat.

    Nu senast hade SR möjligheten att i samband med 70-årsdagen av tyskarnas nederlag vid Stalingrad och kapitulation där den 2 februari 1943 lyfta fram det mänskliga lidande som tyskarna tillfogade Sovjetunionen, vändpunkten i det stora europeiska inbördeskriget.

    I stället presenterades med Stalingrad som förevändning ett inslag ”Stalins rykte 70 år efter Stalingrad” i sämsta ”kallakriget”-stil i det som av någon anledning omtalas som SR:s flaggprogram bland nyheterna, ”God morgon, Världen!”, symptomatiskt nog med en tidigare biträdande utrikeschef vid Ekot, Staffan Ekendahl, som reporter och därtill en gaggig historiker som dennes sufflör. Här kan programmet ännu avlyssnas:
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=5428344
    (vid högtalaren Stalins rykte)

    En nyare historiebild om Stalingradslaget ger Nyhetsbanken den 5 februari 2013, där en bok av Jochen Hellbeck: Die Stalingrad-Protokolle - Augenzeugen berichten aus der Schlacht presenteras. Boken förväntas bli tillgänglig på svenska senare i år. Men det är väl inget för SR:s nyhetsprogram, om Kjell-Albin Abrahamsson ska var till traditionell nytta även i fortsättningen!

    SvaraRadera
  2. F-låt - förklara uttrycket "tjänande lögnhals" - jag trodde debatten var fri även om Lenin?!

    SvaraRadera
  3. Till Håkan Schön.
    Är inte debatten fri för Kjell-Albin?
    Han har ju det privilegiet att helt
    utan kritik få häva ur sig både
    nedsättande historier om sjukskrivna som programledare i Ring P1 och i både Expressen och SVT föra fram sina osanna åsikter om Lenin.
    Märk att utan bli avstängd av SR:s
    ledning som Cecilia Udden blev 2004
    som rapportör från presidentvalet
    i USA, hon påstods gynna Kerry.
    Allas vår Täppas blev satt i karantän 1 vecka när han gick ut i media och kritiserade att Ring P1 registrerade inringarna.
    Men Kjell-Albin klarar sig.
    Vad beror det på Håkan?

    Tommy Sjöberg

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.