FiB

18 maj 2013

Brandrea på medlemskap i Nato

I dagens SvD mera Nato-reklam. Enligt Per Altenberg, sakkunnig (fp) i
statsrådsberedningen kommer Nato-medlemskap inte att fördyra de svenska
försvarskostnaderna.

Det kan han inte lova. Den enda rimliga slutsatsen är att Sverige på sikt i
skulle tvingas till betydande utgiftsökningar.




När frågan debatterades i Finland slutade det med att ord stod mot ord.
Natoanhängarna sa att det blir billigare, centerpartiet att det blir
dyrare.

Om man ser på statistiken (2011) finns det flera intressanta
iakttagelser att göra:

1) de "gamla" Nato-länderna betalar ungefär dubbelt så mycket som de nya.
Grekland 2,8 procent av BNP, Storbritannien 2,6, Frankrike 2,2 osv.

Samtliga "nya" Natoländer har försvarskostnader under 2 procent. Bara
Polen, Bulgarien, Estland ligger i intervallet 1,5-1,9 procent, resten
på 1,0 - 1,1 procent.

Det tycks alltså som om de nya fått någon sorts "inträdesrabatt". Men
den rekommenderade normen är minst 2 procent i Nato, så dessa länder kan
räkna med att pressas till utgiftsökningar.

Det förs en aktiv diskussion i alliansen om vad man ska göra mot länder
som "åker snålskjuts".

2) USA skiljer sig från alla de andra genom att ha försvarskostnader på
4,7 procent av BNP. Med tanke på USA:s storlek innebär det att landet
står för i stort sett hälften av Nato:s samlade försvarskostnader.
Ytterligare 25 procent står Frankrike och Storbritannien för. De övriga
tjugofem medlemsländerna står tillsammans för resten, dvs. en fjärdedel.

Vad är det som skiner igenom i dessa siffror? Att Nato i huvudsak är en
försvarsallians för tre av andra världskrigets segrarmakter, med ett
visst kostnadsbidrag från besegrade länder. I en sådan allians är det
naturligtvis naivt att tro att alla länder värderas lika.

Om man nu spekulerar i ett svensk medlemskap så är det rimliga att vänta
sig en kostnadsökning från dagens 1,3 procent av BNP upp till 2 procent
som är den rekommenderade nivån. En ökning med 29,5 miljarder kronor
om man utgår från 2012 års BNP och försvarsbudget - eller en 
uppskrivning  med 71 % av de svenska försvarsanslagen - är vad som krävs
för att komma upp i Natos godkända miniminivå. Hur kan Altenberg få det 
till ett förbilligande?

Men det verkligt allvarliga med Altenbergs reklamartikel är det sätt han
glider över frågan om Nato:s kärnvapen på med en svepande undanmanöver:
"Den viktiga frågan är istället hur vi kan påverka kärnvapenländerna mot
fortsatt kärnvapennedrustning".

Det är definitivt inget bra sätt att börja ett sådant arbete på att
upplåta Sveriges territorium till den största kärnvapenmaktens
kärnvapenarsenal.

För detta är den viktigaste innebörden av Nato-medlemskapet, att varje
medlemsland i händelse av krig är skyldigt att goda alliansens
(i praktiken USA:s) kärnvapen på sitt territorium.

Det går inte att gå in i alliansen med någon icke-nukleärt förbehåll.

Är man väl med får man inte ens veta när USA behagar stationera
kärnvapen på landets territorium. Det är som vid Nato:s flottbesök i
Sverige. Det strider mot paktens "policy" att meddela om man har
kärnvapen ombord.

Av Nato:s 28 medlemsländer är det bara tre som har egna kärnvapen (Frankrike,
Storbritannien och USA). Officiellt finns kärnvapen placerade i Belgien,
Tyskland, Italien, Nederländerna och Turkiet.

I fredstid vaktas kärnvapen av amerikanska soldater och koderna som
krävs för att detonera dem är under USA:s kontroll. I händelse av krig,
ska vapnen monteras på de deltagande ländernas stridsflyg.

Faktum är att Nato:s kärnvapenpolitik strider mot artiklarna I och II i
icke-spridningsavtalet (NPT), som förbjuder överföring av kärnvapen
mellan länder och förbjuder stater att skaffa sig direkt eller indirekt
kontroll över kärnvapen.

Är det enligt Altenberg ett bra sätt att "påverka kärnvapenländerna" att
börja med att bryta mot icke-spridningsavtalet?

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.