FiB

28 maj 2013

Obama bör dela sitt Nobelpris med Putin

Den indiske veterandiplomaten M K Bhadramkumar är alltid rolig att läsa.

Han följer mycket noga det diplomatiska spelet kring Syrien. Väl
medveten om den svåra balansgången just nu - det kan gå vilken väg som
helst - dristar han sig ändå till att instämma med Jeffrey Laurenti på
Century Foundation som säger att Obama förmodligen har gjort sig
förtjänt av sitt Nobelpris genom att gå emot alla (öppna)
interventionsplaner mot Syrien.

När Turkiets premiärminister Erdogan i veckan uppvaktade Obama
om att i alla fall försöka med en "no-fly zone" fick han kalla handen
av Obama. Erdogan fick stå i regnet och lyssna till Obama föreläsa:

"Detta är ett internationellt problem. Det är väldigt mycket min förhoppning
att fortsätta att arbeta tillsammans med alla berörda parter, för att finna en lösning som
ger fred åt Syrien, stabiliserar regionen, stabiliserar dessa kemiska
vapen. Men det kommer inte att vara något som USA gör av sig själv. "

Glömt var talet om den där "röda linjen" som nu Cameron, Holland och
hela kopplet intygar är passera. Den Erdogantrogna AKP-pressen
hemma i Turkiet talade vanmäktigt om "Obamas förräderi".


Bhadramkumar tillägger emellertid: Obama bör inte behålla Nobelpriset
för sig själv, utan dela det med Rysslands Vladimir Putin.
Det vore inte mer än rättvist.

Vad Putin åstadkommit med sitt envisa försvar av Syriens rätt till
nationell suveränitet är ett "hål i doktrinen om humanitär intervention,
tillräckligt stort för en elefant att komma igenom".

Men förutom det principiella fasthållandet vid folkrätten har Putin i
exakt rätt ögonblick spelat ut det kort som heter S-300.

Ingen kan efter att Syriens luftrum tre gånger kränkts (en gång från
Turkiet, två gånger från Israel, som dock inget medger) säga att de
defensiva luftvärnsraketerna är omotiverade och hotar omgivningen.

Inte heller är det en ny affär, utan ett gammalt kontrakt som Ryssland
fullföljer.

Men dessa få luftvärnsmissiler  är tillräckliga för att avstyra alla
interventionstankar i Pentagon .

Rysslands lilla markering var tillräckligt för att få den ledande
USA-generalen Dempsey att se rött.

Låt oss be för att Bhadrakumars analys stämmer och inte kullkastas av nya
utspel för krig.

Mot honom talar Libyenerfarenheten, där USA länge spelade motvilligt, för att
skjuta andra Nato-länder framför sig i kostnadsbesparande syfte.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.