FiB

29 juni 2013

Habib Farajzade 1941-2013


Jag är förkrossad. Habib, min bästa vän sedan 1967 är borta. Han dog på eftermiddagen 22 juni, nyss fyllda 72 år. Han var min Shams-ad din Tabrizi, "vän från Tabriz" (beteckning på poeten Rumis mentor) brukade vi skämta. Han lärde mig älska Iran. 

Habib kom som ensam flykting från Tabriz shahens Iran till Örebro, där han gick på Bettorpsskolan och lärde sig till bilmekaniker. Detta var turbulenta år då iranska studentfederationen i exil myllrade av revolutionära fraktioner. Någon sommar kom en hel busslast revolutionära iranska studenter för att arbeta i Kvarntorp. Habib var deras lokala ankare.

När revolutionen segrade 1978 blev resultatet inte riktigt vad de hade tänkt. Habib valde att stanna i Sverige men reste hem i stort sett varje år. Till släkten i Tabriz och Teheran.

Vi kom tidigt att börja umgås i form av anspråkslösa samtal, där jag försökte påverka honom med mitt (Ivar Lo-Johansson blev en gemensam ikon) och han väckte mitt intresse för det persiska.

I boken "Afghanistan - en handbok" (SAK 1985) översatte han afghanska fyrradingar om kärlek och krig. I "Blodig gryning" (Legenda 1985) översatte vi afghanska noveller tillsammans. Jag översatte den från tyska, men Habib stämde mycket samvetsgrant av mot orginal. Han översatte novellsamlingen "Suleimans flykt" och jag bearbetade svenskan (Kulturfront 1988).

1990 gav Habib ut sin översättning av sagan "Den lilla svarta fisken" av Samad Behrangi på Ordfront. Den lilla svarta fisken var nog han själv och hans död bildar det sorgliga slut som Behrangi besparade läsarna. Läs här.

På sätt och vis var Habib en självlärd intellektuell av ett idag ovanligt snitt. Efter att ha arbetat med bilar gjorde han inhopp i vården, men startade så småningom matthandel på Östermalm, en butik som var så mycket mer. Där man kunde träffa iranier med märkliga öden och dricka hett kardemummaté. Mycket släp med tunga mattor och en felopererad fot gjorde honom trött. Det som höll honom uppe var sonen David - och litteraturen. På sin gamla dator skrev han hela tiden, så länge han orkade. Översatte små saker, varav en del bör finnas i Andisheh-ye Azad. (Se även här.)

Översättningen av Mahmud Doulatabadis "Den tomma platsen" (Ordfront 1999) var omöjlig utan Habibs assistans.

Jag tror aldrig att han tjänade många ören på sina översättningar. För jobbet med "Suleimans flykt", som till 90 procent var hans, fick han överta min gamla skrivmaskin. Han arbetade in i det sista med olika projekt, så långt cancern tillät. Bl a översatte han ett avsnitt ur Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" till persiska.

Habib var alltid en intressant samtalspartner. Visserligen såg vi mot slutet rätt olika på socialismens möjligheter, men jag tror att vi delade någon sorts grundläggande syn på folket som en förnuftig och i sista hand avgörande kraft i historien.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.