FiB

21 juni 2013

Läs Hannah Arendt noga!


Sent omsider börjar jag läsa Hannah Arendt. Hittills har jag
varit trygg i min fasta föreställning om henne som en sorts
kallakrigs-ideolog.

Rätt, men fel.
Med sitt begrepp "totalitarism" (som egentligen tillhörde
liberalen Giovanni Amendola från 1920-talet) likställde hon
Hitlertyskland och Sovjetryssland, vilket passade som hand i
handske på militaristerna i väst 1951 när hennes "Origins of
Totalitarianism" (OT) kom ut.

Hur fasansfull Stalinterrorn än var får man inte glömma att
den i stor utsträckning var ett desperat försvar, en
förberedelse för det anfall som man tidigt visste att det
kapitalistiska väst höll på att organisera mot Sovjetstaten.

Arendt sällade sig till de judar som efter kriget, istället
för att tacka för sovjetfolkens insatser, spottade på dem.

Hade Hannah Arendt varit intresserad av historisk sanning
hade hon satt sig in i Gulagsystemet och insett att detta
faktiskt bara hade ytliga likheter med nazisternas
förintelseläger. Överlevnaden i Gulag var under andra
världskriget större än bland den civilbefolkning som fick
bära krigsansträngningarna. För sitt svek mot Sovjetfolket
som betalat ett så högt pris för kampen mot Hitler belönades
Arendt av CIA - som så många andra författare under det
kalla kriget lät hon sig köpas, eller åtminstone hyras.

Men som ordspråket säger: Även en blind höna hittar ett korn.
När jag till sist laddar ner hennes bok och läser den finner
jag att del II som handlar om imperialismen som en
grundförutsättning för totalitarismen inte bara
är en knivskarp analys av imperialismen - en
uppdatering av Hobson och Lenin, utan också att den analysen
väsentligt undergräver hennes egen kålsuparteori.
Det är en fullständig gåta hur hon efter den analysen kan
övergå till att i bokens tredjedel fullständigt likställa
Hitler- och Stalinsystemen.
Ungefär samma haltande logik stöter jag på i hennes
ställningstaganden till Nürnbergrättegångarna och
Eichmann-rättegången i Israel på 1960-talet.
Hon bortser fullständigt från alla invändningar som kan
göras mot Nürnberg. Att detta var segrarnas rättvisa, där
inga brott begångna av den segrande sidan prövades. Att det
var en segrardomstol, uteslutande bildad av segrarmakter.
Att det var en låtsasrättvsa eftersom "lagarna" stiftats
efter brottet.
Att brott mot mänskligheten, liksom hets mot folkgrupp och
andra kollektivbrott (populära i nazitysk rättvisa) tenderar
att leda till godtycke.
Brott mot mänskligheten är, enligt Eichmanns försvarsadvokat
- och vi tvingas skamligt nog ge honom rätt -  "handlingar
för vilka man dekoreras om man vinner och hamnar i galgen om
man förlorar".
Utan att ge teknisk bevisning för ett enda mord kan ett
framgångsrikt folkmordsåtal ledas till fällande dom (senaste
exemplet är den rwandier som dömts i Sverige 19 år efter att
hans folkmordsbrott ska ha inträffat, uttryckligen utan
teknisk bevisning).
Allt det bortsåg hon från, eller ansåg vägde mindre tungt,
än skälen för att nazisternas gärningar inte fick förbli
obestraffade.

På ett sätt kan jag förstå henne. Historiskt sett är det
normalt att rätten sitter i spjutstångs ände. Uppror och
revolutioner blir lagliga när de lyckas.

Krigsförbrytartribunaler hålls över krigsförbrytare som
förlorat - av krigsförbrytare som vunnit.

Det är en sak att erkänna detta som cynisk realitet - men är
det någonting att idealisera? Och hur går det då med den
liberala föreställningen om domstolars oberoende och rättvisans
opartiskhet?

När det gäller Eichmanrättegången hade Arendt genomgått en
ideologisk utveckling i mellantiden och kommit till insikt
om "ondskans banalitet". I "OT" talade honom om "radikal
ondska", men senare skulle hon förklara att det inte var
någon superondska, utan hon var mer ute efter den ondska som
finns i politiska system.

Nu fann hon det ännu viktigare än i början att inte förläna
folkutrotarna "en anstrykning av satanisk storhet".

Hennes förklaringar är fascinerande. Hon visar hur små män,
bakom skrivbord eller i fält, administrerar massdöd som om
de tillverkade vardagliga nyttigheter. Här krävs ingen
demonisk ondska, Eichmann tyckte inte ens illa om judar,
menar Arendt (vilket kan förklara hans goda kontakter med
Raoul Wallenberg exempelvis).

Hon vägrade ta ordet Holocaust i sin mun, för att hon visste att det byggde
på en lögn  - nämligen att nazisternas utrotning i huvudsak drabbade judar
och inte i minst lika hög grad en rad andra folk  (ryssar, vitryssar,
jugoslaver, roma etc.)

För sina uppfattningar om "ondskans banalitet" angreps
Arendt hårt av rättroende israeler som menade att de
förminskade brottet, legitimerade det.

Men kanske fanns en annan orsak till de hårda angreppen. Om
ondskan är så banal som Arendt säger finns då inte
nazikoryféernas jämlikar i brott att söka även bland de
kolonialmakter som lät miljontals människor svälta ihjäl
eller dödade många tusen för att upprätthålla ett främmande
välde?  Finns den inte idag bland dem som tillverkar,
kontrollerar och skickar ut drönare - med en joystick i
handen? Bland de datatekniker i La Tampa som styrt
utplåningen av en miljon människoliv i Irak och
hundratusentals i Afghanistan? Eller bland de israeliska
ockupationsmyndigheterna på Västbanken?

"Remoteness from reality", avstånd från verkligheten, var
det som kännetecknade Eichmanns ondska, enligt Arendt, och
visst passar det perfekt på alla data- och skrivbordsmördare.
Med Arendts syn på den banala ondskan blir det plötsligt
möjligt att se ondskan inte bara på ett håll. En viktig
erövring.
Men som om hon inte själv trodde på denna insikt var hon i
nästa steg beredd att ursäkta Israel för en lång rad
olagligheter i samband med Eichmannrättegången - som gjorde den
mest till ett motbjudande uttryck för gammaltestamentlig
hämnd - för att denne mans brott var så unikt.

En absolutisering av den nazistiska ondskan alltså.

Hannah Arendt har anklagats för brist på sunt förnuft
(Sverker Sörlin i Axess) och det kan man göra. Hennes
skrifter tycks mig lika motsägelsefulla som hennes liv. Vad
hade hon gemensamt med Martin Heidegger som hon levde ihop
med ett antal år och som stod nazismen nära?

Men de snabba avfärdandena av Arendt tror jag har sin grund
i att hon svor i kyrkan (och synagogan). Därför ska hon
läsas noga.

Stefan Lindgren

4 kommentarer :

  1. Right Stefan, Hannah Arendt kan användas till mycket. Av CIA under kalla kriget såväl som av Norman Finkelstein i sin starkt Israel/sionistkritiska bok ”Förintelseindustrin” för 10-15 år sedan. Jag har en känsla av det är i denna hennes senare kapacitet hon nu ska dammas av (hon dog 1975). Liksom allt som kan lukta antisemitism – eller snarare antisionism. Såsom Strindberg vars förmenta antisemitism nu är föremål för debatt och påkostad bokutgivning på svenska – istället för att aktualisera hans oändligt mycket viktigare starka ställningstagande för demokrati. För femtioelfte gången: det var inte judar i gemen han kommenterade kritiskt, bara rika (och akademiskt belönade) judar som inte nog kunde hylla kungen på hans födelsedag i dåtidens halvfeodala Fattigsverige. Judiska vänner bad han om ursäkt ifall det kunde tolkas som antisemitism (brev finns t o m återgivna i faksimil i en av böckerna). Som Hannah Arendt själv påpekar är det misär och massfattigdom, i sig en total brist på demokrati, som främst fungerar avhumaniserande. Ett ämne som emellertid inte anses behövas skrivas glassiga böcker om, göras spelfilmer på eller ens diskuteras idag – om så två miljarder människor tvingas gå till sängs hungriga varje kväll! Det senare enligt en bedömning av dåvarande judiske chefen för Världsbanken för bara några år sedan…
    Åke W Bergh

    SvaraRadera
  2. Om Strindbergs antisemitism står det ju faktiskt ganska bra på Wikipedia. Att diskutera hans antisemitism - och uppgörelsen med den - gör honom inte mindre. Eller ta Gogol. Taras Bulba är en roman som tydligt återspeglar antisemitism i Ukraina. Det gör i viss mån det verket svårare att använda idag, även om jag är främmande för alla rop på censur. Men inte blir Kappan eller Döda själar mindre geniala!

    SvaraRadera
  3. Med anledning av din kommentar; "... Eichmann tyckte inte ens illa om judar, menar Arendt (vilket kan förklara hans goda kontakter med Raoul Wallenberg exempelvis)", vill jag fråga:
    Vet du om det stämmer att Eichmann kunde fly till Sydamerika tack vare ett pass han fått utfärdat av Raul Wallenberg? Det ska ha framkommit i samband med Israeliska Mossads kidnappning av honom, har jag läst någonstans.
    Hälsningar
    Ronnie Lundgren

    SvaraRadera
  4. Vad man vet är att Raoul Wallenberg hade kontakter med E. I hans bevarade telefonbok fanns E:s telefonnummer. Man vet också att Raoul var inblandad i förhandlingar om en affär som E.- föreslagit, fri utresa för ett antal judar till Palestina i utbyte mot militärmateriel från väst - en provokation som stoppades. OSS, som RW arbetade för, hade kontakter med de katolska dignitärer i bl a Ungern som organiserade den s k Rattenlinie, råttlinjen, för höga nazister till Latinamerika.

    SL

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.