FiB

25 juni 2013

Mera om Arendt och CIA




















Apropå Hannah Arendt och CIA, vad vet man närmare bestämt om hennes
kopplingar.

Till exempel vet man att brittisk underrättelsetjänst servade henne med
information om Sovjet. Hon levde gott på honoraren som kom från CIA.
När det avslöjades tillhörde hon dem som sa: "Vi visste ingenting".



Det visar sig att IRD, Information Research Department, en hemlig
forskningsbyrå som britterna startade 1948 och som skulle utveckla nära
samarbete med CIA på kulturområdet (tidskriften Encounter var ett
gemensamt projekt 1953-1991), hade försett Hannah Arendt med material om
Sovjetunionen till hennes kommande bok bok.

Det kan ha rört sig om "Origins of Totalitarianism" (OT), som kom i en
version 1951 och en utvidgad 1958. Och det kan ha rört sig om "Den
ungerska revolutionen och den totalitära imperialismen" (1958) där hon
reparerade sin tidigare "försyndelse" att se imperialismen som en följd
av det kapitalistiska systemet.

De sovjetiska avsnitten i hennes bok utmärks inte av något större djup.
Det är oftast billig propaganda och svavelosande exilskildringar
(Kravtjenko, Krivitskij, Souvarine etc) och Arendts utvikningar saknar
vetenskapliga ambitioner; hon bara beordrar läsarna att tro på
exilavslöjarna. Det kan vara bra att veta att hon konkret servades av IRD
i sin "forskning". På IRD satt bl a Sovjetspionen Guy Burgess liksom
ex-kommunisten Robert Conquest. Man bedrev framför allt antikommunistisk
"upplysning" i tredje världen och i "vänstern" och sponsrade bl a utgåvor
av George Orwells "Djurfarmen" på olika språk. (På sin dödsbädd
överlämnade Orwell en lista på "opålitliga" författare till brittisk
underrättelsetjänst, bl.a. historikern E H Carr.

IRD placerade en viss John Clews som generalsekreterare i den brittiska
avdelningen av CIA:s baby "Congress of Cultural Freedom", en post han
använde för att sprida IRD:s material.

I ett brev till den ryske exilförfattaren Vladimir Nabokov skrev han i
juni 1952 att hade hade haft "ett långt samtal med Hannah Arendt och
presenterade henne för en eller två experter från Foreign Office, med
följd att jag förser henne med en hel del källmaterial hon behöver för
sin nya bok".

Materialet fick användas fritt "men deras källa fick inet uppges".

Om man går igenom Arendts bibliografi är det uppenbart att hon måste ha
fått del i det stora pengaflödet från CIA genom sitt medarbetarskap i
tidskrifter som Encounter och Partisan Review. Detta var en tid när journalister
kunde köpas för 200 $ i månaden och var billigare än prostituerade, för
att citera en radikal analys.

Under många år umgicks Arendt med författarinnan Mary McCarthy som med
ironisk glimt i ögat skildrade det intellektuella lyxlivet i CIA:s hägn.

På rekommendation av Arendt tog McCarthy in på Villa Serbelloni i
Norditalien, ett lyxslott med 53 tjänare, som Rockefellerstiftelsen
ställt till förfogande för "Congress of Cultural Freedom".

Men Mary McCarthy tyckte inte miljön var särskilt kreativ, vilket
tydligen Arendt gjort.

I samband med Vita husets återkommande konstfestival sommaren 1965
vägrade poeten Robert Lowell att närvara med hänvisning till
Vietnamkriget:

"Vi riskerar att omedvetet bli en explosiv och plötsligt chauvinistisk
nation, och kan rentav vara på glid mot den sista nukleära ruinen".

Hannah Arendt var en av undertecknarna till ett stödupprop för Lowell.

När så hela bubblan sprack och tidskriften Ramparts 1967 avslöjade CIA:s
inblandning i kulturliv och politik (bl.a. hade den socialdemokratiska
ungdomsinternationalen IUSY under svensken Sture Ericssons ledning fått
CIA-stöd från bulvanfonder) spelade de flesta av de intellektuella som
fått feta honorar och traktamenten från Encounter och CIA:s många
reptilfonder okunniga.

I Partisan Review publicerades ett "Uttalande om CIA" undertecknat av bl.a.
Hannah Arendt som sa: "Vi saknar förtroende för de tidskrifter som
anklagas för att ha subventionerats av CIA och vi anser inte att de
reagerat korrekt på de frågor som väckts".

Den samhällskritiske författaren James Farrell ("Studs Lonigan"-trilogin)
kommenterade att "de där Partisan Review-människorna fruktar klarhet som
djävulen heligt vatten".

Detta och mer därtill kan man inhämta i Frances Stonor Saunders "The
Cultural Cold War. The CIA and the World of Arts and Letters" (ISBN
156584596X).

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.