FiB

5 oktober 2013

Den själviska genen

Jag minns hur det var när Richard Dawkins bok "The Selfish Gene" (Den själviska genen) lanserades på 1980-talet. Runt om i världen en masa halleluja, men i Sverige var entusiasmen måttlig.

Det hedrar Sverige.

För den själviska genen var en sällsynt obehaglig och ovetenskaplig bok som berövade människan både hennes existens som samhällsvarelse och hennes fria vilja.
Men nu ska den tydligen dammas av igen. Dawkins har till och med föreslagits till Nobelpris!

Vad Dawkins säger är att det kampen för den starkares/dugligastes (fittest) överlevnad inte utspelas på individnivå utan på gennivå. Den själviska genen arbetar på något sätt för att armbåga sig fram och tränga ut sämre konkurrenter.

Som Joakim Israel påpekade i en stridsskrift mot biologismen (Skapelsens herre eller genernas slav? Gunnar von Heijne/Joachim Israel, Ordfront 1985) är detta en mekanistisk, närmast cartesiansk världsbild. Alla drivkrafter reduceras till kugghjul i ett väldigt maskineri som naturligtvis måste ha satts igång av någon.

Det är som i "Adjustment Bureau" med Matt Damon. Där tänkte sig författaren att det finns en "ordförande" som utformat personliga planer för varje individ på jorden. Människans fria vilja gällde bara så länge hon inte avvek från planen. Den världsbild som tecknas blir ungefär densamma som i "Den själviska genen". Underhållande men i sak så bisarr att väl knappast ens djupt gudstroende kan ta den på allvar.

Jag tror att en anledning till att Dawkins inte slog i Sverige är att vi har bra medicinsk standard. Landstinget upplyser mig vänligast om att bara 10 procent av risken för prostatacancer har med generna att göra. Varför då koncentrera sig på den sjukdomsfaktor som vi i alla fall inte kan ändra?

Så hör jag författaren Fredrik Sjöberg på radio säga att Dawkins storhet är att han omtolkar Darwin, utvecklar synen på det naturliga urvalet och förflyttar kampen för överlevnad till gennivå. Det påståendet gör inte saken så mycket bättre.

Darwins tänkande är naturligtvis inte sakrosankt. Men Dawkins utvecklar dess dåliga sida, dess öppningar för biologism. En underskattning av människor (och i viss mån djur) som samhällsvarelser.

Karl Marx läste Darwin med stort intresse, men häpnade över att han i Darwins djurvärld kände igen 1800-talets engelska kapitalism.

"Det är anmärkningsvärt hur Darwin bland djuren och växterna återupptäcker det engelska samhället med dess arbetsfördelning, konkurrens, öppnande av nya marknader, 'uppfinningar' och malthusianska kamp för överlevnad", skrev storskägget.


Även Engels, som naturligtvis hyllade Darwins utvecklingslära i stort, såg igenom Darwin och förstod att mycket av hans skildring av djurvärlden i själva verket var en projicering av samtidens litterära skildringar av människan under tidig industrialism på djurens värld.

"Allt som den darwinska teorin om kampen för tillvaron handlar om kan reduceras till en extrapolering från samhället till djurens natur av Hobbes teori om bellum omnium contra omnes (allas krig mot alla) och den borgerligt-ekonomiska läran om konkurrens tillsammans med Malthus befolkningsteori."

Mer om detta i Leopards kommande utgåva av Tristram Hunts: Friedrich Engels: Kommunist i frack.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.