FiB

12 november 2013

Därför lämnade jag Vänsterpartiet

I augusti 1968 lämnade jag Vänsterpartiet, eller Vpk som det då hette.

Den omedelbara orsaken var Tjeckoslovakienockupationen, som C H Hermansson visserligen fördömde, men som jag tyckte inte i tillräckligt klara ordalag.  Mitt avskedsbrev till partiet publicerades i Clarté det året. 

Idag, 45 år senare, påminns jag om de djupare skälen till mitt utträde.

Den bakomliggande orsaken var partiets linje i Vietnamfrågan som från första början varit inställd på humanitärt stöd till ”alla parter” på ett sätt som suddade ut USA:s ockupation av södra Vietnam. Lokalt hade det skett en brytning mellan partiet och FNL-gruppen i Örebro. Anders Carlberg och hans mannar kastade handgripligt ut FNL-arna ur deras lokal.

Sedan dess har jag då och då periodvis kunnat samarbeta med partiet. Jag hyser inget groll mot någon och har kommit bra överens med många ledande partiprofiler. En del osakliga angrepp ångrar jag.

Men av och till har jag påmints om grundskälet till att jag lämnade partiet: Dess oförmåga att inta en principiell hållning i livsviktiga frågor i kampen mot de imperialistiska krigen.

När Sovjetunionen gick in i Afghanistan hymlade partiet. Vi som stödde afghanerna mot den utländska invasionen höggs i ryggen  för att vi beblandade oss med ”reaktionärer”.

Efter USA:s invasion av Afghanistan deltog partiet först i talibanhetsen, men tog så efter en tid tydligt ställning, vilket skapade möjligheter till samarbete. Men de praktiska insatserna – såväl i riksdagen som utanför – imponerar inte. Partiet är ofta tillfreds med att deklarera ståndpunkter, förstår inte att bygga taktiska allianser, vilket lett till att riksdagsdebatten stampat på samma fläck i 12 år. Ohly var med och godkände en av Bildts tidiga "uttågsplaner" som visade sig vara en ren bluff för att sy upp svansen på oppositionen.

Trots att en majoritet i riksdagen sagt sig vara för ett uttåg från Afghanistan har inga initiativ tagits för att genomdriva det uppdrag väljarna gett denna majoritet. Idag är vi i det läget att riksdagen troligen på nytt kommer att besluta om ett militärt uppdrag i Afghanistan under en ny bokstavskombination som bara Bildt & hans kompisar vet vad den står för - och på obestämd tid.

Jag anklagar Vänsterpartiet för att ha varit med om att förskingra den klart uttryckta folkviljan i denna fråga.

Och nu partiets hållning i Syrienfrågan. När ett antal föreningar inbjöd bl a mig, vänsterbloggaren Anders Romelsjö och historikern Mathias Cederholm att debattera Syrienfrågan inom ramen för Socialistiskt forum gick larmet – alla debattdeltagare var inte svurna motståndare till Bashar al-Assad. Arrangemanget inställdes.

Året innan inställdes ett liknande arrangemang på ingripande av Fredrik Malm (fp).

Men se trotskisten Håkan Blomqvist, det är en riktig socialist och Syrienvän. Han ska nu 23/11 tala för andra året i rad på Socialistiskt forum.

Hans linje är att stödja terroristerna i Syrien – som med hjälp av Saudiarabien, Qatar och Erdogans nya turkiska kalifat – och europeiska kolonialmakter i bakgrunden – ska befria Syrien från dess folk.

Dessa terrorister som avlönas rikligt med oljepengar och förses rikligt med vapen (en vapensändning med 20 000 kalasjnikovs stoppades påpassligt av Grekland i veckan) vill uppenbarligen införa en ordning som majoriteten av syrier är främmande för . En rad religiösa minoriteter hotas direkt av utplåning. Kyrkodignitärer får huvudet avskuret med kort kniv, jihadister visar på Youtube hur de äter fiendens inälvor, hur de avrättar hela släkter, hur pojksoldater halshuggs, lastbilschaufförer avrättas för att ha svarat fel på någon religiös kuggfråga etc.

Detta är så långt bort man kan komma från ”socialistisk revolution”. Men än viktigare är att hela ”inbördeskriget” styrs utifrån på ett sätt som kränker Syriens nationella suveränitet. Det är ett krig genom ombud, av samma slag som USA förde via Contras i Nicaragua och som det har fällts för i Internationella domstolen i Haag.

Men precis som Vänsterpartiet en gång hymlade om Vietnams nationella oberoende, om Kambodjas, om Afghanistans så hymlar man om Syriens. Som många iakttagare har påpekat har USA:s imperialistiska krig under 1990- och 2000-talen framför allt förts med humanitära ”vänster”-argument som ”P2P” och ”humanitär intervention”.

I själva verket bidrar Vänsterpartiet genom sin oklarhet till att stärka opinionsbasen för dessa krig – och Sveriges deltagande i dem.

Efter 50 års aktivitet inom den antiimperialistiska rörelsen och vänstern i Sverige är det naturligtvis ett och annat man ångrar. Men att jag lämnade Vänsterpartiet ångrar jag inte. Tack för att jag blev påmind om skälet!

Stefan Lindgren



5 kommentarer :

  1. Var det Fryshus-Carlberg? Bland det sista jag hörde om den gynnaren (om det är samma person) var att han försökte göra bostadsrättsförening av ett hyreshus, och det sista att han blivit religiös också.

    Håkan B. har jag sett 'live' som en intressant och medryckande historiker, men hans lilla grupp (med kompisar som Svensson och Kildén & Åsman) verkar ibland lite väl översvallande vad det gäller vissa 'revolutioner'. Och dessutom dödade de eventuell sansad debatt om Libyen och Syrien genom förolämpningar och okvädningsord mot folk med annan uppfattning. Eftersom de inte är några oerfarna och idealistiska ynglingar längre får man väl anta att de förstod hur man gör en debatt omöjlig genom att säga dumma saker.

    SvaraRadera
  2. Du kunde ha lagt till Jugoslavien också. På vägen dit körde Hans Linde rakt ut i skogen. Trots terrängen lät det som att han trodde, att vägbeskrivningen – förskräckande lik sådana som Dagens Nyheter och Public Service brukar tillhandhålla – var korrekt. Ingen i omgivningen hade tydligen heller varnat. Mer än så måste man kunna begära av avantgardet.

    SvaraRadera
  3. Jag uppskattar mycket dina återblickar, säkert för att jag varit med med på samma kant nästan hela tiden. Vad som dessutom skulle intressera mig vore om du ville utveckla de där "ett och annat" som du ångrar.

    SvaraRadera
  4. Jo, en sak jag ångrar var när jag för Gnistans räkning bevakade en vpk-kongress 1975 tror jag det var. Sveriges radio bad om en kommentar och jag sa att det liknade en korg med kräftor. Då hade en delegat just försökt förklara varför Jörn Svensson var fascist. Även om det gick vådliga till, så var ju de flesta vpk-are (och apk-are) ärliga i sitt uppsåt. Det var inga makthavare utan vanliga människor som ofta ägnade hela sitt liv åt saken. Men idag är knappast ideologisk hetta vänsterpartiets problem. Då som nu måste nytändningen av arbetarrörelsens organisationer komma utifrån, från fristående grupper och från skarpa ungdomar.

    SvaraRadera
  5. Kommentar av Jan Myrdal:

    Hej!
    Såg Ditt inlägg om att lämna vpk.
    Visst, de flesta i vpk – och apk – var ärliga. Med många fortsatte jag personliga kontakter – i något fall gör jag det än. CH har jag ju i alla år hållit kontakt med. 1965 introducerade han mig helt korrekt på SKP :s partikonferens som “partilös kommunist”.
    Att jag då våren 1965 skrivit och bett om utträde (vilket nog formellt var omöjligt) efter att ha varit medlem av SKP sedan våren 1948 och SKU sedan våren 1943 motiverade jag i brevet så vitt jag minns med partiets oförmåga utveckla och genomföra en verklig revolutionär linje i Sverige och den svenska arbetarklassens förlamning. I den då femåriga korrespondensen från Indien och Kina med CH hade jag tagit upp Moskvas internationella rörelses då alltmer påtagliga oförmåga förstå och ta ställning för folkens i de koloniala och avhängiga ländernas problem och kamp. På hösten försökte jag i “Turkmenistan” skriva något om svårigheterna (de växande nationella motsättningarna, den pågående historierevisionismen i storrysk riktning, det bristande folkliga inflytandet över ekonomisk planering i t.ex. flodreglering och så vidare) i Sovjetunionen – CH tog i Ny Dag upp den boken som ett exempel på hur man borde skildra verkligheten i de socialistiska staterna. I Moskva och därmed i hela “blocket” fördömdes jag dock totalt. (I Moskva till och med som “rasist” och av tullmyndigheterna i TDR som fascist och krigshetsare). Naturligtvis var jag starkt påverkad av erfarenheter från och diskussioner i Kina men den synen utvecklades egentligen mer under kulturrevolutionen och av diskussionerna kring linjen för solidaritetsarbetet i FNL-grupperna (där jag inte var aktivist utan mer deltagare i demonstrationer och talare på möten och som skribent).
    Nå, hela denna utveckling kan följas inte bara i böcker som “Kulturers korsväg/Resa i Afghanistan” och “Rapport från kinesisk by” utan i de till stora delar icke omtryckta texter jag skrev från det vi kom till Asien 1958 och fram till återkomsten till Sverige 1963. En text jag skrev en kallfuktig vintermorgon 1961 i vår arbetsbostad i Defence Colony i New Delhi “Folkhemmet i världsrevolutionens epok” (publicerades i Clarté 1961:2 och är omtryckt i Kurt Aspelins urval “Röda Pennor. en Clarté-antologi”) är nog representativ för min dåvarande syn på Sverige. Den bilden skärptes senare i Kina och förde när jag kom hem 1963 till den motsättning som 1965 ledde till att jag lämnade SKP.
    Detta bara en marginalanteckning vid läsandet av Ditt inlägg.


    Jan Myrdal

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.