FiB

21 november 2013

Dollarns kris? Inte idag.

"Exorbitant privilege" - ett sanslöst privilegium. Så beskrev en gång de Gaulles finansminister, senare franske presidenten Giscard d'Estaing det förhållandet att USA i kraft av det faktum att landets nationella valuta också är världens ledande reservvaluta kan tillskansa sig enorma resurser utan motprestation.

För det första cirkulerar kanske 500 miljarder dollar utomlands som betalningsmedel. De pengarna är att jämställa med ett räntefritt lån som utlandet ger USA.

För det andra håller utländska centralbanker håller nästan 5 biljoner dollar i amerikanska statsobligationer till nära nollränta, ibland till och med negativ ränta, bara för att dollarn betraktas som säker.

USA betalar relativt låg ränta på sina utländska skulder samtidigt som det får hög avkastning på sina utländska tillgångar. Detta i sin tur gör att USA kan tillåta sig betydande bytesbalansunderskott (nära 6% av BNP före finanskrisen).

Nu säger liberalen Paul Krugman (NYT 1/11) att talet om dollarns ställning är överdrivet ("The more you know about all this the less you care. This is simply not a big deal.") Privilegiet att hålla världen med betalningsmedel anser han på sin höjd inbringar 20 miljarder dollar i vinst till USA.

Värdet av USA:s "exorbitant privelege" är svårt att beräkna, de flesta har gått bet på det, men de flesta har ändå kommit fram till att det är betydande.

När något går fel i världen - vare sig i USA eller utomlands - och inkomsterna går ner, går dollarn upp. Dollarns ställning fungerar som en försäkring för USA mot effekterna av kriser som det ofta självt har varit orsak till.

Men klart är att om dollarn förlorade status som världens mest pålitliga valuta skulle USA förlora sin unika rätt att trycka pengar för att betala sin skuld. Till slut skulle USA tvingas börja betala sina skulder och det skulle medföra betydande omfördelningar i riktning mot en rättvisare värld.

Att dollarn blev internationell reservvaluta efter guldmyntfotens fall på 30-talet och efter andra världskriget var tämligen självklart. USA stod då för över 50 procent av världens industriproduktion. 2010 gick Kinas industriproduktion om USA:s som då utgjorde 19,4 procent av hela världens industriproduktion.

I och med att dessa fundamentala förhållanden ändras skulle man kunna vänta sig att dollarn trängdes tillbaka.

Så har också skett, om än inte i samma proportion som USA ekonomiska tillbakagång i stort. 2002 kom euron och tog över ca 32% av de globala valutareserver från den amerikanska dollarn. Dollarns andel av de globala centralbankernas reserver har sjunkit från 95% till cirka 63%. Sedan år 2000, har andelen av reserverna gått ner från 63% till 53%.

Japanska yen, schweizerfranc och vad IMF klassificerar som "övriga valutor" som den Kinas renmin ökar sina andelar.

På grund av eurons kris har dock dollarn de senaste åren kunnat återta lite utrymme och utgör nu 56% av världens valutareserver.

Ser man till den totala penningsmängden i världen har dollarn rasat från nästan 90 procent 1952 till närmare 15 procent nu. Både euron och Kinas renmin är större än dollarn med detta mått mätt.

Kommer dollarkisen? Svaret på den frågan beror naturligtvis på vem man är. De som sitter på guld och önskar att guldet ska upp säger att krisen kommer snart, kanske om fem till tio år, när USA måste lägga 30 till 50 procent av statsintäkterna på räntor och amorteringar på statsskulden.

En dollarkollaps inträffar när värdet på dollarn sjunker så snabbt att alla som håller dollar grips av panik och vill sälja dem till varje pris och driver ner värdet på dollarn

För det brukar man säga att det krävs tre ting: 1) en underliggande svaghet (finns) 2) ett livskraftigt alternativ (finns ej ännu) och 3) en utlösande händelse (kan vara vad som helst).

Om Kina, Japan eller andra större innehavare började dumpa sina innehav av amerikanska statsobligationer på andrahandsmarknaden skulle detta orsaka en panik som leder till kollaps. De skulle med andra ord såga av den gren de sitter på. Dessa länder har följaktligen allt intresse av att skynda långsamt.

Kina äger mer än 1 biljon dollar i amerikanska statsobligationer. Kina har knutit sin valuta till dollarn. Detta håller priserna på dess export till USA relativt billig.

Japan äger mer än 800 miljarder dollar i statsobligationer och håller också ner kursen på sin valuta för att stimulera exporten till USA.

Kina och Japan kan, men kommer inte utlösa en kollaps.

Endast om Kina och Japan såg sina amerikanska innehav minska i värde för fort och om de hade en annan marknad att sälja sina produkter till skulle de sälja sina dollar.

Klart är dock att Kina och flera andra aktörer på sikt vill bryta dollarmonopolet. Därför har de argumenterat för mera särskilda dragningsrätter i IMF och det har även spekulerats (mindre troligt) i en Brics-valuta (Brasilien, Ryssland. Indien, Kina, Sydafrika ).

Kina har slutit bilaterala handelsavtal med ett antal länder, där värden inte längre anges i dollar utan i lokala valutor. BRICS planerar också att börja använda sina egna valutor vid handel med varandra. Ryssland och Kina har använt sina egna nationella valutor vid handel med varandra i mer än ett år. En av Saddams "förbrytelser" som fick George W Bush att se rött var att han slutat använda dollar som basvaluta för oljetransaktioner. Även Iran har slutat med det. Libyens Muammar Gadhaffi planerade att övergå till en guldbaserad dinar innan han störtades.

USA kämpar emot en oundviklig utveckling. Helt klart är att USA-dollarn är på väg att förlora sin ställning som främsta reservvaluta - och därmed en god bit av sin makt. Men den processen går än så länge mycket långsamt.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.