FiB

2 november 2013

Judar och övriga kurder

Staffan Skott skriver i Svenska Dagbladet om judendomens historia och berömmer de judar som utan att blinka kan säga in i TV-kameran: "Jag är sionist".

För vilken gång i ordningen visar Skott sin absoluta tondövhet i historiska spörsmål. Hans sak är lika förlorad som hans tidigare kampanj för att rehabilitera den ryska tsarfamiljen. Den är lika opportunistisk som hans en gång heta intresse för sovjetisk marschmusik.


Jag ska inte här gå igenom sionismens historia. Sionismen är varken en ofarlig religiös väckelse eller en normal nationalistisk (patriotisk) rörelse. Den var/blev ett instrument för britterna att för långa tider förgifta Mellanöstern och låsa det i konflikt. Genom att proklamera Israel som per definition en rasstat, där endast judar skulle äga fulla rättigheter, till skillnad från mandatet Palestina där judar och palestinier levat i fred, uppstod en apartheidliknande situation som ännu inte mildrats på minsta vis, tvärtom. (läs "Bryt tystnaden!" från Leopard förlag där israeliska soldater berättar om raspolitikens vardag).

Det ironiska i sammanhanget är att det inte finns många folk i världen som kan göra mindre anspråk på "rasrenhet" än det judiska. Schlomo Sand beskriver i "The Invention of the Jewish People" (Verso 2009) vilka oerhörda problem de ortodoxa judarna har fått med den moderna genforskningen.

Professor Ariela Oppenheims forskningsresultat som visade att båda ashekenazi- och sefaridiska judar hade samma mutationer i Y-kromosomen som "israeliska araber" och palestinier, och att två tredjedelar av både judar och palestinier hade samma tre manliga förfäder för åttatusen år sedan, väckte stor förtrytelse.

Senare visade förfinade resultat att "judar" liknade libanesiska araber mer än tjecker, men ashkenazijudarna stod närmare "walesare" än "araber".

Det dröjde ett år innan Haaretz kunde slå upp nästa genetiska avslöjande:

Judarna, i vart fall de manliga, var inte besläktade med palestinierna i sin omgivning utan med de rätt avlägsna kurderna! Deras gener låg också nära turkarnas och armeniernas.

Efter ytterligare ett år kom Haaretz med nya avslöjanden: Judarnas mitokondriska DNA (som endast ervs från modern) kom inte alls från Mellanöstern. I samtliga nio undersökta judiska samhällen hade alla "ett litet antal mödrar som grundade linjen", mödrar utan inbördes samband. 40 procent av ashkenazijudarna kommer från fyra matriarker (liksom i Bibeln), som inte var förknippade sinsemellan.

Den obehaglig sanningen var att judiska män flyttade till olika länder, tog sig hustrur i lokalbefolkningen som de konverterade till judendomen.
För en normal människa ter det sig som ett fullständigt normalt beteende. Men i en stat som Israel där det är förbjudet för en "jude" att gifta sig med en "ickejude" ställer sådana forskningsrön till problem.
[Det finns en fyllig artikel på Wikipedia om detta: Genetic studies on Jews - Wikipedia, the free encyclopedia. Där heter det bl.a.:  In 2013 Richards et al. to the contrary published work suggesting that an estimated "80 percent of Ashkenazi maternal ancestry comes from women indigenous to Europe, and 8 percent from the Near East, with the rest uncertain. Artikeln ger en bild av den intensiva forskningen på detta område. Man kan inte låta bli den reflektionen att det är något paradoxalt att judiska forskare lägger ned så mycket möda på rasforskning, när just judarna var bland rastänkandets största kollektiva offer! Vill man genetiskt bevisa den särställning, det utanförskap som nazismen påtvingade dem?]

Sanningen är alltså att föreställningen om ett sammanhållet judiskt folk sedan tidernas begynnelse är falsk och att de som idag kallar sig judar är en i hög grad blandad befolkning som dock genom en politisk och religiös överenskommelse konstruerat sig en judisk nation.

Inget ont i det, om inte denna "nation" bestämt sig för att diskriminera och tränga ut alla andra, människor som i de flesta fall får antas ha djupare rötter i området än de tillresta "judarna".

"Svenskar och övriga danskar", skrev en gång Majakovskij i en dikt ("Mitt sovjetiska pass"). Låt mig tillägna detta inlägg "Judar och övriga kurder". Stäm Majakovskij!

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. DNA talar sitt tydliga språk. Det är inte mycket om det judiska folket som håller för en närmare granskning, i alla fall inte om vi skall gå efter myter ur GT heller. Det mesta ett hopkok av Egyptiska och Persiska läror där man endast bytt ut namnen på de inblandade.

    Här får man stifta bekantskap med ett synnerligen ont och hämdgirigt väsen som uppmanar sina utvalda att ägna sig åt gudi behagliga gärningar som folkmord på icke-judar, undertrycka dem och ockupera deras länder. Ett dokument skrivet av människor för att rättfärdiga en politik och en indoktrinering som fortsätter in i denna dag. Professor Juan Cole har skrivit en artikel i ämnet som förvisso handlar om Jerusalems ursprung och vilka som äger rätten att besitta den men som också rör sig kring det jag tog upp ovan:

    http://www.juancole.com/2010/03/top-ten-reasons-east-jerusalem-does-not.html

    Och sist men inte minst, israelfödde Gilad Atzmon:
    http://www.counterpunch.org/2007/03/03/from-esther-to-aipac/

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.