FiB

28 december 2013

Lena Andersson på avvägar


Den som läser Dagens Nyheters ledarsidor idag förstår att vi i den prisbelönta Lena Andersson har fått en alldeles egen Ayn Rand-wannabe.

Ayn Rand var ju förespråkare för en extrem individualism som i allt ifrågasatte statens rätt att lägga sig i den fria kapitalismens effekter. Logiskt nog var hon husgudinna åt Alan Greenspan, Federal Reserves chef under nyliberalismens glansperiod 1987-2006.

Liksom Ayn Rand betraktar Andersson varje överföring av befogenheter till kollektivet som negativ:

"Kollektiv har nämligen just den egenheten att de inte är individer. I samma stund som kollektivet har befogenheter minskar individens och underkastelse fordras. När kollektiv talar med en mun finns det munnar som tiger. "

Så om vi inför en kollektiv regel om att köra på höger sida av vägen minskar vi Lena Anderssons befogenheter och tvingar henne till tystnad.

Vad Lena Andersson kommer fram till i sina reflexioner är att  nationalstaten, dvs. suveräna stater med separat lagstiftning etc, bygger på nån sorts tankefel, att länders medborgare uppfattar sig som "ägare" till territoriet.

Så kan det inte vara menar hon.  Hennes "bevis" är att den som vill "sälja" sitt "delägande" i Sverige enligt lag måste skaffa sig andel i något annat land. Och så är det ju inte med äganderätten normalt. För att sälja är vi inte tvungna att köpa.

Det betyder att om riksdagen tillmötesgår Lena Andersson och inför en "rätt" att bli statslös, vilket vi traditionellt tänkande normalt inte går och drömmer om, så faller hennes "bevis".

Nej, nationell suveränitet och privat ägandeätt är olika kategorier, däri har Andersson rätt även om hennes "bevis"är krokigt.

Men av det följer inte att vi som bebor territoriet inte har rätt att förfoga över det.

Lena Andersson anser  nationalstatens hela  lagstiftning bygger på det tankefel hon säger sig ha upptäckt.  Nationalstaten försöker begränsa och reglera invandring och "fri rörlighet" över gränserna.

"Hindret (mot fri rörlighet) uppstår när kollektivet görs om till individ, ett gemensamt förnuft med en enhetlig vilja kodad till lag.... Som nämnts upphävs dock individens myndighet av att överföras till gruppen, och övergår i sin motsats."

Nationalstatens lagstiftning omyndigförklarar således individen.

Slutsatsen måste väl vara att nationalstaterna och deras lagstiftning måste avskaffas för att den "fria rörligheten" ska få råda. Man kan ju undra vad vi ska ha i stället. Ingen regering alls - bara fria individer, som på stenåldern? En världsregering?

Efter första liksom efter andra världskriget fanns det korta perioder betydande grupper inte minst i USA som vurmade för tanken på en världsregering. Problemet var bara att det man föreställde sig i praktiken var att USA skulle utgöra denna världsregering och att det därför blev svårt att få de andra med ombord.

FN, med säkerhetsrådets vittgående fullmakter, är det närmaste vi har kommit, men dess makt har ironiskt nog systematiskt utmanats och undergrävts av just USA. Vi ser inga tendenser att FN skulle beviljas vidgade fullmakter inom överskådlig tid.

Om jag förstår Lena Andersson rätt så utgör alltså nationalstaten i sig liksom den nationella lagstiftningen olyckliga inskränkningar av individens makt.

Hela frågan om migration bör från nationalstaternas bord - parlament, regeringar etc - förflyttas dit där den hör hemma - "hos vardagsrummets ägare, inte hos kollektivet".

"Jag har rätt att stänga om mig men lika stor är min rätt att öppna. Ingen annan än de enskilda parterna avgör. Även gällande migrationen borde det vara svårt att hävda något annat."

Lena Andersson tycks alltså tro att hennes i grunden invandringsbejakande syfte skulle tjänas av att överföra besluten till privatplanet.

Man behöver inte vara någon större tänkare för att inse att hon är fullständigt fel ute. Högst sannolikt är svensken i gemen, var för sig, betydligt mer kritisk till invandringen än det välmenande anlete vi nästan alla sätter upp i det offentliga.

Lena Andersson, som tidigt i sin karriär gav intryck att ha viss insikter i sociala problem, t ex förorternas problematik, har kört ordentligt i diket.


Hela den falska föreställningen om ett absolut motsatsförhållande mellan lagar/regler och individens frihet är en tankegroda som inte håller minsta granskning.


För att citera Sven Wernström (en av våra stora arbetarförfattare som DN just idag riktar ett tidstypiskt generalangrepp på): Om alla hyvlar mitt på osten och ingen hyvlar på kanterna, slutar det med att stora bitar går förlorade. Om vi kommer överens om att hyvla både kanter och "filé" är det till gemensam nytta. Den insedda nödvändigheten ökar individens frihet.


Man behöver inte heller vara sociologiprofessor för att ifrågasätta empirin bakom en fras som "fri rörlighet". Vad är det för krafter som förmår människor att lämna sitt hemland, sin släkt, sina barn och anhöriga för att på vinst och förlust bege sig till ett annat land?


Vid det här laget är det väl uppenbart att detta är processer som styrs av tunga ekonomiska intressen. Storkapitalet i de mer utvecklade länderna vill importera en industriell reservarmé som inte har annan funktion än att pressa ner lönerna. Dessa intressen sammanfaller med eliternas i ursprungsländerna som vill  minska förändringstrycket och samtidigt åtnjuta gästarbetarnas valutaöverföringar till hemländerna.


Varför ger sig inte Lena Andersson på verkligheten längre? Kan det vara så att hennes upphöjelse har stigit henne åt huvudet?

Redan när hon gick till angrepp mot Sture Bergwall och förfasade sig över allt ont och alla kostnader han åsamkat socialstaten misstänkte jag att något gått snett (inget snack om individens oomkullrunkeliga rättigheter i den krönikan dock).

Alla kan dock ha en dålig period och Lena Andersson är ung. Vi får se vad hon kommer upp med nästa gång. Fortsättning följer.

Stefan Lindgren






Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.