FiB

14 mars 2014

Bildt i framsätet?


Idag hade regeringen anordnat en särskild frågestund om Ukraina.
Uppstod tvivel om ifall Bildt sitter i EU:s baksäte eller "snarare
tvärtom" - i framsätet.




Utrikesminister Carl Bildt sa bl.a. (mina kommentarer i kursiv):


Herr talman! Regeringen har bett om denna möjlighet att informera riksdagen om den allvarliga europeiska kris vi i dag står mitt uppe i. Låt mig börja med det grundläggande. Folkrätten är en avgörande utgångspunkt för varje ansträngning att bygga en varaktig fred. Det handlar om FN-stadgans bestämmelser, och det handlar i Europa också om de principer som lades fast i slutakten från den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975. De viktigaste i denna är väl kända. Alla stater har rätt till territoriell integritet, frihet och politiskt oberoende. Alla staters gränser är okränkbara.


Detta gäller ej Afghanistan, Irak eller andra länder som USA vill gå in i.

Principen är att gränser kan ändras, men bara i överensstämmelse med folkrättens regler och genom överenskommelser. Alla stater måste avstå från användning eller hot om användning av våld riktat mot den territoriella integriteten eller den politiska självständigheten hos någon stat. Inga omständigheter får åberopas för att motivera hot eller användning av våld i strid med denna princip, såvida det inte ges uttryckligt stöd i FN-stadgan.


Gäller ej Kosovo, Eritrea, Sydsudan eller andra länder som delats med militärt våld med USA:s godkännande eller ingripande.


Den utveckling som skett åtminstone sedan den 27 februari, då parlamentet i Simferopol på Krim stormades av specialstyrkor, och med stor tydlighet sedan den 1 mars, då Rysslands federationsråd gav ett omfattande mandat för användning av ryska militära styrkor på Ukrainas territorium, innebär att Ryssland på ett uppenbart och allvarligt sätt brutit mot dessa grundläggande principer. Europeiska unionen har förklarat att det ryska agerandet är att se som en akt av aggression. Krisen tog sin början när Ryssland mot slutet av sommaren förra året började vidta ekonomiska åtgärder mot Ukraina för att tvinga landet att avstå från att underteckna det associerings- och samarbetsavtal mellan EU och Ukraina som då låg färdigt.


De ryska argumenten mot detta avtal saknade grund. Tycker Bildt.


Ukraina har ett omfattande frihandelsavtal med bland annat Ryssland, och dess önskan att få ett djupgående frihandels- och samarbetsavtal med EU var naturlig. Denna dess strävan hade ett starkt och brett stöd i landet. Tilläggas bör att en bättre utveckling av Ukrainas ekonomi skulle vara gynnsam också för utvecklingen av Rysslands ekonomi. De ryska åtgärderna mot Ukraina var omfattande och ledde till att den dåvarande presidenten Janukovytj inför toppmötet i det östliga partnerskapet beslutade att uppskjuta undertecknandet av avtalet. Han sade dock i Vilnius att det var hans avsikt att inom kort göra det. Att han samtidigt avvisade samtal med Internationella valutafonden om det omfattande stödpaket som landets ekonomi var och är i akut behov av ledde till en såväl politiskt som ekonomiskt mycket svår situation. Vi vet alla vad som hände.


På och kring Majdan i Kiev utvecklades en massiv folklig rörelse (inga fascister?) som i Janukovytjs omsvängning och i det ryska trycket såg en risk för att utvecklingen i landet skulle vridas tillbaka och som i ett samarbete med Europeiska unionen såg möjligheten för en mer demokratisk och bättre utveckling för Ukraina. Dåvarande presidenten avvisade länge varje förslag om en politisk kompromiss. I stället försöktes repressionens väg, men varje gång detta skedde fördjupades motsättningarna ytterligare. Utvecklingen den 18-21 februari blev dramatisk. Omkring 100 personer, till alldeles överväldigande del fredliga demonstranter, dödades av prickskyttarna i Kiev. Den starka reaktionen mot detta tvingade fram en överenskommelse mellan regeringen och oppositionen fredagen den 21 februari, en överenskommelse som bevittnades av Polens och Tysklands utrikesministrar.


I stället för att i enlighet med sin konstitutionella roll medverka i det successiva förverkligandet av denna överenskommelse valde Janukovytj att med sina närmaste fly (under beskjutning med automateld från alla håll, vilket naturligtvis inte hade bekommit Bildt) från Kiev. Resultatet blev att regimen rasade samman. Man kan bara känna beundran för den mognad med vilken oppositionen hanterade den dramatiska situation som därmed uppstod. En ny talman valdes efter att den gamla avgått och kom också att fungera som interimistisk president. Beslut om att återgå till 2004 års konstitution fattades i enlighet med den överenskommelse som ingåtts. (Ha. Denna process skulle enligt avtalet avslutas i september, inte på en kafferast.)


Den tidigare premiärministern hade redan (misshandlats och) avgått, och den 27 februari valdes Arsenij Jatsenjuk till ny premiärminister med stöd av 371 av parlamentets 450 ledamöter. En betydande del av ledamöterna från Regionpartiet gav också den nye premiärministern sitt stöd.

Jag säger detta med viss utförlighet eftersom det från ryskt håll talats om att denna regering tillkommit genom en kupp och skulle sakna legitimitet. Dessa påståenden saknar grund. (Enligt Bildt kan en grupp män makulera ett lands författning, avsätta författningsdomstolen och beordra åtal av dess ledamöter, med vapen tränga in i parlamentet och tillsätta personer som inte valts i författningsenlig ordning som t f president, regeringschef etc. En jämförelse med nazisterna är en förolämpning -  mot Hitler! som faktiskt kom till makten på laglig väg.)


Samtidigt som detta skedde inleddes ett ryskt väpnat angrepp på Krimhalvön, delvis med utnyttjande av förband som Ryssland hade rätt att ha på sin bas i Sevastopol men inte rätt att utnyttja utanför denna utan ukrainskt medgivande. (Bildt har inte läst avtalet!)

Men till större delen handlade det om styrkor som tillfördes från andra delar av Ryssland (Det vet han inget om). Det var detta som gjorde att EU betecknade det ryska agerandet som en akt av aggression (Nu citerar han sig själv).


Utvecklingen på Krim sedan dess har inneburit ett militärt stött maktövertagande av rysknationella grupperingar. Friheten och möjligheten att vandra har allvarligt inskränkts. Denna kuppregim - här handlar det entydigt om en sådan (OBS. Inga detaljer behövs här! Rynka pannan.) - har förklarat Krim självständigt och utlyst en så kallad folkomröstning i frågan till på söndag. EU och G7-staterna i övrigt har tydligt krävt att de ryska förbanden dras tillbaka till sina baser, att direkta samtal inleds mellan regeringarna i Kiev och Moskva (förs redan, var inte orolig) och att internationella observatörer ges tillträde för att bland annat övervaka ett ryskt tillbakadragande (från vad till vad? Herman Lindqvist har bättre historiemedvetande: "Ryssland ger aldrig upp Sevastopol"). Hittills har dessa krav avvisats från rysk sida.


EU:s stats- och regeringschefer har klargjort att om detta fortsätter kommer åtgärder mot Ryssland att beslutas utöver dem som redan vidtagits. EU:s utrikesministrar möts åter på måndag, EU:s stats- och regeringschefer på torsdag. Det ryska agerandet och de konsekvenser det får kommer sannolikt att dominera bägge dessa möten. Självfallet måste de diplomatiska ansträngningarna i frågan fortsätta. Varje möjlighet i denna del ska utnyttjas.


Men avsaknaden av avgörande framsteg i dem måste leda till tydliga och tidiga beslut av det internationella samfundet. Vår politik vilar på två pelare. Den första är alldeles självklart folkrätten. Beslutet av det ryska federationsrådet från den 1 mars innebär liksom de faktiska militära åtgärder som vidtagits ett allvarligt övergrepp mot principer grundläggande för Europas säkerhet. Det finns ingen som helst rätt för något land att militärt ingripa på någon annan stats territorium.


Prat om att på detta sätt skydda sina egna medborgare är här en förevändning, liksom det var i Georgien i augusti 2008 (Än en gång vänder CB upp och ner på Europarådets värdering.), men det är dessutom en förevändning som är principiellt oacceptabel. Den andra pelaren är ett starkt stöd till Ukraina i denna svåra situation. Vi kommer aldrig att erkänna eller acceptera att delar av dess territorium rycks bort genom en akt av militär aggression (i form av en folkomröstning?).


Vi är pådrivande när det gäller ett omfattande ekonomiskt stödprogram för Ukraina. Omedelbart handlar det om ett reformprogram med Internationella valutafonden. Med detta som bas blir också omfattande insatser från Europeiska unionen aktuella. Sverige har redan sedan tidigare ett omfattande program till stöd för Ukraina. Avgörande är att detta förenas med djupgående ekonomiska reformer. Landets ekonomi är gravt misskött sedan decennier tillbaka.(Och orangerevolutionen?)


Frågor om korruption och energieffektivitet (läs fracking i Chevrons regi) tillhör de allra viktigaste i detta sammanhang. Vi är beredda att i närtid underteckna först de politiska delarna av associeringsavtalet mellan EU och Ukraina samtidigt som beslut fattas om att omedelbart ge Ukraina i praktiken fritt tillträde till EU:s integrerade marknad. Vinsterna av detta för Ukrainas ekonomi blir successivt mycket betydande. (Pie in the skie! Vad EU-USA utfäst sig konkret är mindre än det ryska bistånd som riskerar bortfalla)


Alldeles självklart kommer vi att ge stöd till alla de ytterligare steg på den europeiska integrationens väg som ett demokratiskt Ukraina vill och kan ta. Vi utgår från att det till den 25 maj aviserade presidentvalet blir fritt och rättvist. En omfattande valövervakning kommer att vara viktig. Redan nu och så snart som möjligt vill vi se en tydligt förstärkt närvaro av EU i landets olika delar. Sådan ser den omedelbara politiken ut. Det är en stark och enad europeisk politik. Det handlar ytterst om fred och frihet i Europa i dess helhet. Denna kris är allvarlig nu och för Ukraina. Men den är minst lika allvarlig i sina möjliga konsekvenser för Europas säkerhet under kommande år. Det handlar nu inte bara om att försöka övervinna den akuta krisen. Det handlar om vikten av att försöka återvinna respekten för principer som grundläggande för fred och säkerhet. Till de långsiktiga konsekvenserna av denna konflikt kommer vi att ha åtskilliga anledningar att återkomma. Låt mig dock redan i dag göra tre strategiska observationer.

För det första har tröskeln för rysk användning av militärt våld i sitt eget närområde tydligt sänkts. Det var en slutsats vi drog redan efter kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Det innebär inte att den är lika låg överallt eller att det går att dra omedelbara paralleller mellan olika situationer. Men tyngden i denna observation har mycket tydligt ökat.

För det andra har Ryssland genom de beslut som man fattat, inte minst federationsrådets beslut den 1 mars, skapat en allvarlig osäkerhet om sin framtida politik och sitt framtida agerande också i andra situationer.

För det tredje visar den kris som vi nu står mitt uppe i tydligt på behovet av ett än starkare samarbete inom Europeiska unionen. Endast ett starkt, tydligt och enat Europa har förutsättningar att kunna hantera en kris och en utmaning av denna dimension.

Den starke kan förvisso med svärdet forma sin värld,
och väl flyger som örnar hans rykten.
Men historiens lärdomar ska aldrig glömmas.
Någon gång bryts det vandrande svärd,
och örnarna fälls i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort.
Det dör som en stormvind på stäppen bort. (Applåder)

(Här citerar Carl Bildt som aldrig missar en chans till löjeväckande patetik Esaias Tegnérs dikt Det eviga - något fritt. Men hans tolkning är grund som en ankdamm.

I grunden var dikten en protest mot Napoleons framfart och mot Gustav IV:s agerande som lett till förlusten av Finland - en protest som säkert varje historiemedveten ryss kan skriva under på.

Idag kan den läsas som en protest mot USA:s samvetslösa framfart i världen och hur Carl Bildt spelat bort Sveriges neutralitet och satt oss i äventyrarnas främsta frontlinje.

Observera att Carl Bildt inte med ett enda ord nämner språkfrågan i Ukraina som är vattendelaren mellan extremnationalism och en all-ukrainsk väg ur krisen.)


Urban Ahlin:
 Den polske utrikesministern och Carl Bildt var de som lanserade det östliga partnerskapet. Vi socialdemokrater välkomnade det. Carl Bildt och Sikorski har suttit i framsätet i Europeiska unionen för att driva det östliga partnerskapet. Men efter ett antal uttalanden från den svenske utrikesministern är det uppenbart att de andra utrikesministrarna i Europeiska unionen har placerat den svenske utrikesministern i baksätet. 


Carl Bildt:
Herr talman! Det är snarare tvärtom.

2 kommentarer :

  1. Rättelse till tidigare kommentar: detvar Donald Rumsfeld som talade om "det nya Europa" i samband med Irak-kriget.
    Örjan Appelqvist

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentarerna som jag helhjärtat instämmer i. USA:s övergång till aktiv subversion och samspeled med enögd rapportering i västliga media – ”presstituerade!” är verkligen en ödesdiger blandning förframtiden.
    Pascal Marchand, professor vid universitetet i Lyon och författare till verk om geopolitik och särskilt Rysslands roll i denna, har i en intervju på Youtube ( http://www.youtube.com/watch?v=eQn322m5MwA ) givit flera pusselbitar som på flera sätt förklarar just Sveriges – särskilt Carl Bildts – framskjutna roll. Han lyfter dels fram Zbigniew Brzezinsky’s roll i USA’s strävan att blockera Rysslands strävan att vara en självständig regional makt i partnerskap med EU: genom att riva upp ett öppet sår i Ukraina förhindras också ett ekonomiskt samarbete Tyskland-Ryssland som skulle stå utanför USA:s kontroll. Marchand påpekar också hur Brzezinskys polska rötter spelar in, de polska och litauiska drömmarna om Polen mellan två hav, ett Ukraina som åter skulle stå under polskt inflytande.Minns här Rumsfels tal om ”det nya Europa” inför Irak-kriget: de länder som lydigt ställde upp USA:s sida (Polen, baltstaterna ) till skillnad från Frankrike, Tyskland som då visade sig olydiga.
    I denna strategi att skapa ett djupt sår i Ukraina – och en vallgrav i Europa – har Sverige spelat en särskilt viktig roll. Marchand påpekar att det finns två olika ”partnerskap för fred” som ordnats med koppling till Nato: i det första ingår Ryssland som medlem, det senare partnerskapet är de uteslutna – just med hänvisning till att de redan är med i en samarbetsform. Haken är dock den att den första samarbetsformen sedan 2007 är helt stillastående. Blockerad av vilka? Jo av Sverige, Polen och Litauen!
    Sverige – vars befolkningsmajoritet entydigt är emot Natomedlemskap – har alltså (återigen) agerat som Natos framskjutna position i dess strävan att förhindra europeiskt brobyggande. Me den bakgrunden är det lättare att förstå hur Bildt ingripit så snabbt på de fascistiska kuppmakarnas sida. (Tack för nyttig information om detta.)
    Örjan Appelqvist

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.