annons

15 maj 2014

DN stympade Timothy Snyder

Tsar-Pusjka, tsarkanonen i Kreml från 1586, göts för
att sättas in mot Krimkhanen. Väger 40 ton men avfyrades aldrig.
En kopia står i Donetsk.
















 
Historikern Timothy Snyder, professor vid Yale, erbjuder nu i artiklar i ledande västpublikationer en västlig publik ett akademiskt försvar av juntans maktövertagande och västs politik i Ukraina.

Rubriken i orginalversionen i New Republic har underrubriken "Fascism returns to the continent it once destroyed". Gissa var fascisterna finns! Naturligtvis i Rysslands ledning, männen kring Putin.

Bevisen? Jo Putinregimen "hyllar manlig nakenhet", är "besatt av homosexualitet", hyllar "imperiet", förkastar liberalism och demokrati.

Man får förstå att DN:s kulturredaktion utelämnade detta inledande avsnitt som olämpligt för svenskt bruk.


Vi är trots allt grannland med Ryssland, vi har 80 000 ryssar boende här och har mycket mer kunskap om det faktiska Ryssland än man har på andra sidan Atlanten.

Får man tro vad som sägs så är det en betydande del av Snyders studenter som inte kan peka ut Ryssland på kartan, än mindre Ukraina.

Den relativisering av Hitlerfascismen som Snyder (se hans "Blood Lands" från 2010 där Stalins "klassterror" likställs med Hitlers judeutrotning) och många av hans amerikanska kollegor länge sysslat med - ett likställande av Sovjetunionen igår (Putins Ryssland idag) med Hitlertyskland - är en analys som trots stora ansträngningar inte riktigt blivit allenarådande i Sverige.

Snyders historieskrivning är egentligen inte mycket att ta på allvar, så ytlig och komprimerad är den. Den innehåller förstås de ukrainsknationalistiska markörerna: Kievskaja Rus beskrivs som en ukrainsk stat, trots att det ukrainska språket då knappast existerade. Förbundet med furstendömet Moskva 1654 framställs som "olycksbådande"; genom de följande västliga ockupationerna välsignades Ukraina gudbevars med västliga akademiker, medan sovjetperioden framställs som en period av massmord och katastrofer.

Snyders beskrivning av andra världskriget är anmärkningsvärd. Han rentvår de ukrainska fascisterna i OUN-UPA från anklagelsen att ha samarbetat med de tyska ockupanterna, vilket innebär att han svalt propagandan från deras moderna efterföljare. Otroligt för en västerländsk historieprofessor.

Jag ska inte tala om de många felaktigheterna hos Snyder - han kallar ortodoxa för "östkristna"; judarna tycks dyka upp på 1600-talet (har han inte hört talas om Khazarkaganatet?)osv. De är inte viktiga här.

Utsagor om ryssarnas historiemedvetande som att "Ingen av dagens styrande minns andra världskriget" är naturligtvis häpnadsväckande liksom påståendet att "ryssarna" skulle ha förnekat det ukrainska folkets eller det judiska folkets uppoffringar i kampen.

Var det kanske inte den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko som gjorde skandal om de ukrainska partokraternas tystnad genom att ta upp Babij Jar? Var det inte rysk-ukrainaren Anatolij Kuznetsov som skrev romanen Babij Jar? Är det kanske de ryska ledarna som profanerat krigsmonument i Ukraina och rest ett mångtal statyer över fascisten Stepan Bandera, utnämnd till "nationens hjälte" av nationalist-presidenten Viktor Jusjtjenko?

Snyders framställning av den ukrainska självständigheten 1991 är minst sagt bristfällig. Utan att fråga folket antog Ukrainas Högsta sovjet 24 augusti en "självständighetsdeklaration". Det var fyra dagar efter den misslyckade kuppen mot Gorbatjov. Ryssland var slaget i spillror av en ekonomisk och politisk kris. En viktig ingrediens i den ekonomiska krisen var för övrigt Tjernobylkatastrofen, som orsakades av flagranta regelbrott bland personalen men fick betalas av Moskva, bl a med insatsen av en miljon soldater i sanerinsgarbetet.

Kievs plötsliga "deklaration" följdes av ett allt annat än legitimt avtal om Sovjetunionens upplösning - i en bastu i Belovezjeskogen 7 december 1991. Initiativet kom från Ukrainas president Kravtjuk.

Avskiljandet från Ryssland, som senare skruvats upp i fiendskap - och våld mot de rysktalande, är en räddningsplanka för den ukrainska elit som så fullständigt kört landet i sank.

Ukraina är idag den fattigaste av de tre östslaviska republikerna och människorna lever på en tredjedel av den ryska levnadsnivån. (mätt i BNP/capita före Majdan).

Snyders löjliga upprepanden av Majdan-propagandan, att Janukovitj ville stoppa "all pluralism" är knappt värda att polemisera mot. Det första som hände när han störtades var att man avskaffade språklagen, som garanterade "minoritetsspråken" visst utrymme. Det andra var att en statlig övervakningsnämnd för TV såg till att 70 procent av dem som tittade på rysk kabel-TV blev av med denna möjlighet.

Snyder argumenterar ungefär som Bildt. Det finns ingen ukrainsk fascism att tala om. Att Svoboda med 10 procent av väljarna bakom sig och ett antal nyckelposter i regeringen bildades som ett uttalat nazistiskt parti är ett uppenbart faktum man inte vill tala om. Fascism finns bara i Ryssland.
En konsekvens av det synsättet blir att juntans våldshandlingar i öst, som redan krävt fler än de 103 dödsoffren för deras krypskyttar på Majdan, är riktat mot fascister. Jojomän, "terroristen" som reste Donetskrepublikens flagga var medlem i ett "nazistiskt" parti säger den allvetande Snyder.

Mordbranden i Odessa som dödade 46 ... eller kanske 217 personer måste följaktligen ha varit en antifascistisk kampakt, enligt Snyders logik.

Att den sittande laglige presidenten kördes iväg under beskjutning med automateld förtiger han, liksom att författningsdomstolen avskedades i strid med författningen och att Verchovna Rada under ständigt vapenhot och våld (även inne under Radans sessioner) knappast kan kallas ett fritt parlament mörkar den fine och objektive Yaleprofessorn.

Sanningen är nog att han har en annan agenda än den historiska sanningen.

Snyders huvudtes är att "frågan om dess (Ukrainas) europeiska identitet "varit "central redan från början". Här delar han fullständigt oreflekterat den reaktionära historieskrivning som går ut på att Ryssland inte tillhör Europa.

Om hans passionerade försvar för Europas "rätt" till Ukraina även hade gällt Ryssland hade det inte varit mer än en ordinärt eurocentristisk utsaga. Men nu är det en manifestation av etniskt särskiljande, diskriminering, närmare bestämt av Europas största folk.

Om man ska tala om förhållandet mellan Ukraina och Ryssland ur historisk synpunkt måste ju själva utgångspunkten vara historiska realia, inte någon slags pseudoetnisk mytologi.

Ukraina har ända sedan 1500-talet till största delen i en eller annan form levt i symbios med det ryska väldet. Endast två perioder har det varit skilt från och fientligt mot Ryssland, 1918-22 och 1991-2014. I båda fallen har det varit svåra nedgångsperioder för Ukraina.

Ukraina och Ryssland har gemensamma rötter i Kievskaja Rus. Språket har varit gemensamt, för att sedan förgrenas ungefär som de nordiska språken. 90 procent av människorna i ukrainarna förstår och talar båda språken. En majoritet väljer ryskan som förstaspråk i hemmen.

Industrin och jordbruket var starkt integrerade fram till 1991. Sovjet hade en obetydlig export (3 procent av BNP) och var i det närmaste en fullständig autarki. Många av kronjuvelerna i Ukrainas industri producerar uteslutande för rysk marknad (flygplansmotorer, turbiner till kärnkraftverk etc). Handeln med Ryssland var i fjol lika stor som med resten av Europa.

Av andra världskrigets civila dödsoffer i Sovjetunionen föll merparten på Ukraina. Tio miljoner ukrainare slogs mot Hitler - ukrainska arméer befriade bl.a. Sydöstra Tyskland och Ungern.

Över 40 procent av ryssarna har personliga band (släkt, makar, vänner etc) med Ukraina. 3,5 miljoner ukrainare är gästarbetare i Ryssland.

Enligt de kriterier som Stalin uppställde i en berömd essä från 1913 förutsätter en nation "en historiskt uppkommen, stabil gemenskap av människor, som bildas på basis av ett gemensamt språk, gemensamt territorium, gemensamt ekonomisk liv, och en gemensam psykologisk läggning manifesterad i en gemensam kultur".

Dagens Ukraina uppfyller tveklöst dessa kriterier och jag tror få ryssar skulle förneka det. Men samtidigt måste man medge att de ukrainska, ryska och vitryska folken stått varandra närmare än nästan vilka tre andra nationer som helst och att denna närhet borde kunna vara en ömsesidig resurs.

Den politik som går ut på att rycka loss Ukraina ur den historiska östslaviska gemenskapen och ersätta den med en fiktiv exklusiv ukrainsk tillhörighet till Europa tar på sig en geopolitisk omdaning av svåröverblickbara mått.

Ingenting hittills tyder på att EU - och dess påhejare i Washington - verkligen vill - eller kan - ta detta ansvar för att rycka loss Ukraina, rädda landets söndervittrande ekonomi och infria de uppskruvade förhoppningarna om anti-ryskhetens och EU-associeringens frukter.
Räkningen för deras ansvarslösa geopolitiska exercis betalar nu det ukrainska folket med det blod som flyter i östra Ukraina. När våldet lagt sig, och nästan oavsett utgången, är det Ryssland som får ta de ekonomiska kostnaderna.


Stefan Lindgren

Snyder i original: http://www.newrepublic.com/article/117692/fascism-returns-ukraine

1 kommentar:

Bengt Svensson sa...

Här finns en bra genomgång av Snyder mfl:

In the service of imperialism: Right-wing “intellectuals” gather in Kiev
http://www.wsws.org/en/articles/2014/05/16/kiev-m16.html

Bengt Svensson.

Home