FiB

30 juli 2014

Barbarossa II

Rigabor välkomnar de tyska trupperna sommaren 1941.











Historikern Anders Persson skriver här på 8 DAGAR att vi idag upplever en slags "Operation Barbarossa II"  med territoriella vinster i Baltikum och offensiv in i Ukraina, allt "in slow motion".

Det är inte utan att man hoppar till när man kan läsa något vettigt om Ukrainakrisen i SvD, till på köpet av en av deras fd. ledarskribeneter Janerik Larsson. Den 23 juli citerade han Ramesh Thakur, professor at the Crawford School of Public Policy vid Australian National, University som i Japan Times skriver under rubriken Geopolitics trumps economics om hur västmakternas maktarrogans inneburit att de inte förmår inse den nya geopolitiska maktstrukturen. Det är ord och inga visor:


In the Ukrainian crisis, provocations from Europe, the West and Kiev, and humanitarian atrocities by the latter, are generally ignored. And the countries censuring Russia and imposing sanctions on it are those responsible for the Iraq war in 2003 — whose legal and security justification was far more tenuous, whose theater was geographically distant and whose humanitarian and geopolitical consequences were far more horrific and destabilizing. (—)

The hubris and arrogance of the U.S.-led West is so breathtaking as to be scarcely believable. It's as though they have simply lost the capacity, and/or are indifferent, to see how others see them. They just don't care.

Nu ska vi bojkotta och maximalt isolera Ryssland, på drivna av Storbritannien och USA. Men vem blir isolerad? Den västledda politiken under de senaste 10-15 åren har ju i de flesta, om inte alla fall, lett till raka motsatsen till vad som utsagts vad avsikten: att det i ett navs skulle bli demokrati i Irak trodde väl ingen på, men att oljan till sist skulle falla i andra händer än de amerikanska var nog en överraskning. Gaddafi hade ju helt rätt när han varnade väst från att stödja de "oppositionella" på grund av deras anknytning till Al Qaida och liknande grupper. Och så har vi Afghanistan, Syrien mfl. där väst lidit nederlag i dubbel bemärkelse genom att stärka det som angivits vara motståndarna.

Nu ska "vi" vara med och undergräva Putins ställning genom att hela tiden framställa hans person som "problemet", som t.ex. i en artikel av en mer typisk SvD journalist

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/det-vore-ett-finanskrigets-atomvapen_3784018.svd

Dessutom har "vi" tills vidare bara lyckats göra honom ännu mera populär hos ryssarna. Och det med all rätt, killen verkar ju vara bland de mest sansade i världspolitiken för närvarande och inte låtit sig provoceras.

Embargon kan vara tvegeggade. När USA 1947 beslöt att inte exportera datamaskinskomponenter till det alltför "neutrala" Sverige, så valde svenska tekniker att utveckla egna, inhemska. Det ledde till att 1953 hade Sverige världens bästa dator BESK. Att Sverige inte sedan kunde behålla det försprånget, ja inte ens en ledande ställning, tillhör de undanskymda bitar av den svenska historien som boer genomlysas. När jag för 20 år sedan intervjuade en del av dem som var med antydde de "foul play".

De komponenter till den sovjetiska atombomben som sovjetiska vetenskapsmän utvecklade var bättre än de amerikanska, som dock Beria och Stalin litade mer på, komna som de var ur skickligt spioneri åren dessförinnan. När ryssarna känner sig ställda mot väggen, och västmakterna gör idag allt för att de ska känna sig så, har de ofta visat sig kunna mobilisera sitt folk och sina intellektuella resurser, resurser som omvärlden inte har tillträtt dem.

Det är en slags "Operation Barbarossa II" som vi idag upplever med territoriella vinster i Baltikum och offensiv in i Ukraina, allt "in slow motion". Men även de som förläst sig på "Mein Kampf" och vill lägga under sig Rysslands naturtillgångar, bör tänka efter om ledarskapet för en sådan operation idag är så mycket klokare nu än förr 75 år sedan.

Anders Persson

4 kommentarer :

  1. Jag har funderat på om den nuvarande ryska ledningen i grunden har samma problem som den sovjetiska mot slutet av trettitalet. Det finns ett klart hot utifrån, men det är svårt att se när, var och hur det eventuellt kan förvandlas till öppen aggression. Därmed gäller det att arbeta målmedvetet och försiktigt, bygga den egna styrkan inför det oundvikliga, men undvika aktiviteter som kunde tas som motivering för angriparna. Genom ett begränsat slag mot japanerna 1939 i Mongoliet skickades ett budskap (som Tokyo fattade) och kriget undveks i öst. Genom diverse diplomatiska knep och hårda tag mot några små grannar kunde Sovjet få några års respit i väst. Det kanske avgjorde kriget. I dag har ryssarna återtagit Krim, skickar förmodligen en del hjälp till federalisterna i östra Ukraina, bygger sina kontakter med BRICS-kollegorna och andra, men agerar i övrigt väldigt försiktigt. Annars hade man ju kunnat hojta 'R2P' och 'flygförbudszon', och sedan rensat östra Ukraina från Kievs trupper på nolltid. Det gör man inte, vilket förmodligen är en oerhörd källa till irritation för de aggressiva makterna och deras knähundar.

    SvaraRadera
  2. Till Anders Persson:

    Min parallell till händelserna i östra Ukraina har snarare varit Finska vinterkriget II. Jag tog därför ut din utmärkta bok ur bokhyllan och läste förordet.

    Kuusinenregeringen/Folkrepubliken Donetsk och Lugansk. Fascistjuntan i Helsingfors/Kiev, inbördeskrig. Skillnaden är väl att i ettan så deltog Röda armén öppet i "inbördeskriget" på Kuusinenregeringens begäran. I tvåan har, officiellt, inte så mycket som ett luftgevär tagit sig över gränsen.
    (Om gränsen Ryssland/Ukraina liknar den mellan Vitryssland/Ukraina, som jag passerat ett flertal tillfällen, så är den synnerligen porös.)

    Stalin hade en exit strategy, och Kuusinen försvann in i historiens dimmor. Frågan är vilken strategi Putin kommer att använda.

    Idag på gymmet diskuterade jag detta med en ryss och en ukrainare från den östra delen och med rysk mamma. Ryssen vågade inte sia om vad som händer härnäst. "Jag har haft fel tio gånger så jag kommer att ha fel igen". Mamman är så förbannad på Putin att hon tvekar att åka till släkten i Moskva.

    SvaraRadera
  3. Anders Persson svarar:


    Till BN:

    Historiska paralleller är alltid frestande att tillgripa men bör behandlas försiktigt. Om Ryssland idag anses agera lite grand som Sovjetunionen på 1930-talet, vilket jag inte riktigt ser, så är det för att ”Europa” har satt dem i samma situation som då, dvs hot och isolering. Västmakternas hade vid den tiden det sakliga argumentet att Sovjetunionen också ville revolutionera världen politiskt, vilket ju dagens Ryssland inte vill.

    I de europeiska naturvetenskapliga (geofysiska) kretsar som jag rör mig i fanns det fram tills alldeles nyligen en vilja att dra in Ryssland inte ett intimare europeiskt samarbete för att motverka dess isolering, också motverka Rysslands egen, ofta självpåtagna tendens till isolering. Men med konfrontation och provokation som dagens politik har dessa välmenande planer nog lagts på is.

    Till ML:

    Historiska paralleller är alltid frestande att tillgripa men bör behandlas försiktigt. Om man nu ska jämföra med Finland så kan man gå tillbaka till 1809 då landet dels pga folkligt motstånd (se min bok ”1808”), dels pga tsaristisk ”välvilja”, inte inkorporerades i Ryssland utan gavs mycket stor autonomi och dessutom fick ”tillbaka” vad som förlorats i frederna 1721 och 1743, det sk. ”Gamla Finland”.

    Men till skillnad från Krim, som ju Krusse, i en gest av ”välvilja” tilldelade Ukraina 1954, utvecklades det i Finland en nationell medvetenhet. Denna sökte bromsa förryskningssträvandena från 1890-talet och framåt till den självständighet som Lenin och Stalin ”välvilligt” ställde upp på 1917, men som Stalin verkar ha ångrat 1939. Parallellen med Finland hade i Krims fall fungerat om det efter 1954 utvecklats ett ukrainsk nationellt medvetande bland majoriteten ryssar på halvön. Men eftersom tillhörigheten till delrepubliken Ukraina mest var en formalitet fram till 1992, så fanns det inte ens en materiell grund för en sådan rörelse.

    Vad västmakterna idag skulle kunna använda som propagandavapen är den nationella medvetenhet som Krimtartarerna har, och alltid haft, sedan de underkastades det ryska väldet i slutet på 1700-talet. Men jag tror amerikanarna har varnat européerna från att spela ut det kortet eftersom amerikanarna själva i slutet av 1700-talet började bedriva samma politik på sin kontinent...

    SvaraRadera
  4. Tack för svar från AP. Nu gällde min historiska jämförelse inte Krim men snarare östra Ukraina, men ok, dessa jämförelser är alltid behäftade med stora fel.

    Mitt intryck är nu att Vitryssland kan flytta fram sin position. Man står som värd för diskussioner mellan Ukraina och Ryssland till helgen. Jag skrev om Vitryssland
    på Knut Lindelöfs blogg:

    http://www.lindelof.nu/vitryssland-sa-nara-men-anda-sa-langt-bort/

    Vitryssland har bra relationer med både Ukraina (AG träffade Ukrainas tf president två gånger!) och Ryssland.

    Frågan är hur länge Sverige kan uppehålla frånvaro av diplomatiska relationer med Vitryssland. Ska vi gissa till 17 september?

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.