FiB

18 augusti 2014

Jan Myrdal: Om världarnas mångfald

Jan Myrdal har läst professor Max Tegmarks bok "Vårt matematiska universum"
(Volante 2014).

Tegmarks föreställning om världarnas mångfald, en oändlighet av
universa, har en förlaga som inte nämns, påpekar Myrdal - ett arbete som den
franske revolutionären Auguste Blanqui skrev i fängelse efter Pariskommunens
krossande.


Max Tegmark, Sverigefödd professor i fysik vid MIT, Massachusets Insititute
of Technology, är en typisk vetenskaplig särling. Av vissa förståsigpåare
klassad som kommande Nobelpristagare och av andra inom sitt akademiska fält
avfärdad som dårfink. Skälet är att han envist hävdat världarnas mångfald,
en oändlighet av universa.

Den bok som nu kommit på svenska "Vårt matematiska universum. Mitt sökande
efter den yttersta verkligheten" är en fascinerande läsning. Med ett mjukt
anslag av personliga anekdoter och berättelser öppnar den steg för steg med
matematik och kvantfysik grundläggande frågor om tillvaron och
verkligheterna. Så leder han läsaren över en oändlighet av universa i olika
nivåer med olika naturlagar till det tillsynes pythagoreiska att "vår yttre
fysikaliska verklighet är en matematisk struktur" vilket öppnar en serie
avgörande frågeställningar om vår egen plats i tid och rum. Själv kan jag
följa hans resonemang till en del men mina matematiska kunskaper räcker inte
till och kvantmekanik klarar jag alls inte. Men seriösa fysiker och
matematiker som Brian Rothman i Guardian 14-01-31 och Helena Granström i SvD
(14-06-15) tar resonemangen på allvar och jag litar på dem. Boken bör alltså
läsas noga.

Dock ser jag en brist. Tegmarks arbete har vad som i verkligheten är en
förlaga. Den nämner han inte. Auguste Blanqui, "L'éternite par les astres.
Hypothêse astronomique" (Evigheten igenom himlakropparna), Paris 1872. Jag
vill tro att det beror på att Tegmark inte känner till Blanquis bok. Det är
han inte ensam om. Inte många gör det. Att han skulle undvika Blanqui för
att denne skriver utan kännedom om icke-euklidisk geometri, Einsteins
relativitetslära och kvantmekanik vill jag inte tro. Det vore oförnuft. Då
skulle Tegmark med Henry Ford hävda: "Historien är skit." Det tror jag inte
om honom. Blanqui skriver i sin tid och utgår då från tidens och rummets
oändlighet, de 72 grundämnenas begränsade antal (han lämnar öppet att de
kommer att visa sig vara fler) fascinerad av den matematiskt besatte Pierre
Simon de Laplaces beskrivning av himlakropparnas rörelser.

Men hans slutsatser om världarnas mångfald och mer än det blir Tegmarks.
Louis Auguste Blanqui sitter sedan 24 maj 1871 helt isolerad i sin cell i
det av Atlantens vågor omslutna vindpinade fängelset Fort du Taureau i
Morlaix-bukten utanför Bretagne. Vakterna har order skjuta honom om han ens
söker se ut mot havet.

Det han skriver är att oändlighet och evighet, naturlagarnas enkelhet och
grundämnenas begränsade antal ger en oändlighet världar i alltifrån första
nebulosaform till slutgiltig förintelse och därmed för den i ensamcellen
skrivande Blanqui inte bara en oändlighet av Blanquier skrivande i cell utan
en oändlighet av Blanquier i vart skeende från födelse till död. Så långt
har nog de flesta av oss i tonåren sökt grubbla sig fram. Men Blanqui tar
ett steg vidare – och det utan den kvantmekanik där båda tänkbara
möjligheter alltid samtidigt bekräftas – i vart ögonblick står valet öppet.
Existensen fördubblas, sedan tudelning än en gång, en tredje gång, tusentals
gånger. Allt som kunnat vara, det har varit, är och blir med oändlighet och
evighet verkligt någonstans. Ja, engelsmännen har segrat vid Waterloo ett
oändligt antal gånger.

Visst!, som Blanqui skriver (sid 57) kommer man att skria: "Vilket fåneri
direkt från dårhuset." Men som han påpekar finns härifrån i detta eviga och
oändliga universum ingen praktisk möjlighet för oss att spana ut för att
finna något med nödvändighet givet duplikat.

En klok förläggare borde ge ut denna Blanquis skrift på svenska. Jag skriver
gärna förord om inte någon sådan som Tegmark gör det. Ty boken har haft
stort inflytande. Walter Benjamin begrep den inte men den har påverkat såväl
Borges som Nietzsche, kanske också Rimbaud och i vart fall mig när Lars
Gustafsson och jag gav ut "Den onödiga samtiden". (Jag läste den då i Paris
i mitten på femtiotalet.)

Den Blanqui (1805 – 1881) som i isoleringscell satt övervakad i detta fort
ute i havet var inte någon bruten och till inåtvändhet nedbruten existens.
Visst var han fängelsekund. Sedan första gången han sökte välta det
orättfärdiga samhället 1827 hade han gång på gång fängslats efter att ha
gripits när han deltagit i väpnade sociala uppror. Han är som revolutionär
och skribent en det franska artonhundratalets största politiska tänkare -
och praktiker. Den som utgör länken mellan Babeuf och sedan carbinarierna
till Karl Marx.

Den resning mot de fega och korrupta styrande i det belägrade Paris han
ledde den 31 oktober 1870 misslyckades. Han fick fly men greps av
kapitulationsregeringens polis dagen innan Paris reste sig den 18 mars 1871.
Han valdes till dess ledning men satt fängslad i Cahors. Vilket som Marx
påpekade bidrog till Kommunens nederlag. Blanqui hade förmått undvika både
misstaget att vänta till efter ett legalistiskt val med militärt angrepp mot
den då svaga Versaillesregeringen och laglydigheten i att inte beslagta
Banque de Frances guld och andra tillgångar för revolutionen. Han överfördes
till Fort du Taureau den 24 maj 1871 under kommunens slutkamp. "Den blodiga
veckan" då den härskande klassen tog sin brukliga hämnd. Enligt segrarnas,
Mac-Mahon uppgifter avrättades 17 000 kommunarder och misstänkta. Det
verkliga antalet torde vara ungefär 40 000.

Efter den allmänna amnesti under vilken han släpptes fortsatte han att
agitera och verka. Han dog mitt under ett anförande. Hans ideologiska och
politiska betydelse är än i dag stor. När Thorez i det anfrätta franska
kommunistpartiet ville göra sig av med Marty som ifrågasatt dess
kompromisser och eftergivenhetspolitik var en av anklagelsepunkterna att
Marty skrivit – och hyllat – Blanqui.

Det finns ingen motsättning mellan att inse världarnas mångfald och
praktiskt verka för att omvandla denna här.

Jan Myrdal


4 kommentarer :

  1. Fontenelles Samtal om världarnas mångfald från 1686 kan väl ses som en tidigare föregångare vad det gällde flera bebodda världar? För övrigt fanns det ju en tidig judisk uppfattning om flera 'himlar'. Urversionen av 'fader vår' är inte i 'himlen' utan i 'himlarna'. Det verkar ju som en sorts föregångare till teorier om flera universa.

    SvaraRadera
  2. Det är på många sätt glädjande med icke-experternas intresse i kvantmekanik, relativitetsteori och kosmologi. Men eftersom de inte ingår i vår vardag kan de bara förstås matematiskt, abstrakt. Men de tjusar tanken och jag undrar om det inte i icke-experternas brinnande intresse ofta ligger ett mänskligt sökande efter en ny Gud och/eller religion. Ty om man vill uppleva under eller mysterier så tillhandahåller den vanliga fysiken massor av exempel, i synnerhet när det gäller roterande system.

    Tag ett snurrande cykelhjul i händerna och känn hur svårt det är att vrida det. Sätt dig på en svängbar stol och upprepa manövern. Stolen snurrar! Sätt en snurra i rotation och låt enda änden balansera på kanten av en thékopp: snurran faller inte ner utan rör sig guppande runt koppens kant. Det verkar som ett under, varför faller inte snurran ner?

    Häll blått bläck in en tunna med vatten; vattnet blir uniformt blått. Sätt tunnan i rotation med nytt klart vatten och se hur bläcket, när det nu släpps ner, ställer in sig i en vertikal kolonn som roterar runt med tunnan. Hur kan bläcket hålla ihop i denna kolonn?

    I ”Annalen der Physik” 1905 som innehöll Einsteins fem revolutionerande uppsatser, pågick också en hetlevrad diskussion mellan tre centraleuropeiska fysiker om dynamiken hos roterande system, i deras fall Foucaultpendeln. 110 år senare förstår alla Einstein av 1905, men samma diskussion om Foucaultpendeln pågår fortfarande, liksom andra "besynnerliga" fenomen i den klassiska fysiken. Det är inte helt klarlagt varför vi kan flyga och det debatteras fortfarande varför vi kan cykla.

    Kunskaper om detta har fördelen att vara till nytta, varje dag, för alla. Vad gäller tvillingparadoxen, Schrödingers katt och Big Bang så är det ganska få av oss som har någon nytta av dem i vardagslivet. Vad vi riskerar att få är, som den gamle fysikern Cornelius Lanczos sagt, studenter som känner till varje detalj i en partikelaccelerator men inte vet skillnaden på trög och tung massa.

    Om du inte kan lyfta en 60 kg tung sten på jorden (tung massa) så vet du att uppe i rymden går det lätt som en plätt. Men om du uppe i rymden sparkar på stenen gör det lika ont i foten som på jorden (trög massa).

    SvaraRadera
  3. Anders, jag tror du har rätt i vad du skriver i första stycket.
    Är det en tillfällighet att Myrdal skriver om fysik på ålderns höst? Jag kan på rak arm bara minnas någon bisats om fysik under de kanske 45 år jag läst honom.

    För den som vill uppleva den klassiska fysiken i extrema former utan att utsätta sig för livsfara finns ju Gröna Lund, Liseberg och andra nöjesfält. Berg- och dalbanan är ett slående exempel på att det är acceleration, inte hastighet, som ger den svindlande känslan.

    SvaraRadera
  4. Mats: Jan får svara för sig själv, men vi får inte glömma att han är en stor Meccanofantast. I linje med det jag skriver ligger nog hans påstående att Meccano är mer realistiskt än Lego. Medan lyftkranar man bygger i Lego mera är konst kan de man bygger i Meccano verkligen lyfta saker och ting!

    Ett annat sätt att förtydliga det jag menar är att jämföra med schack, vars regler är helt ”stridande mot vårt vanliga förnuft”, men kräver att vi tillägnar oss dem, internaliserar dem och får dem att utgöra vårt ”sunda förnuft” när vi spelar schack. Likadant med förståelsen av modern fysik, inte genom vårt vardagliga sunda förnuft utan genom det ”nya sunda förnuft” vi till tillägnar oss genom matematiken.

    För det tredje och sista: att också förstå den ”klassiska” vardagsfysiken kräver intellektuella ansträngningar. En som inte insåg detta var August Strindberg som inte gjorde sig mödan att förstå Newton’s lagar och därför betvivlade att jorden var rund och gick runt solen bara därför att han inte kände av de centrifugaleffekter som dessa enorma rotationshastigheter skulle generera.

    En liten hemläxa till alla som läser detta: Om vi snurrar med 100-tals m/s runt jordaxeln och 30 km/s runt solen, varför märker vi inte detta genom centrifugaleffekterna?

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.