FiB

31 augusti 2014

Skräcken för Olof Lagercrantz

Peter Wolodarskis främsta merit - skräcken för
en ny Olof Lagercrantz.















Idag begär Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, med en helsidesartikel i 
tidningen att svenska politiker ska "våga kalla det som sker i Ukraina vad det
numera är: ett krig". Det är förstås en rimlig begäran.

Men unge Wolodarskis ärende är egentligen ett helt annat, att tala om att
Ryssland för ett anfallskrig mot Ukraina och att Putins rådgivare
argumenterar för ett folkmord på "kretiner" i Ukraina.



Bevisföringen för detta är minst sagt halkig.

Putin har "framkallat lidande och död genom annekteringen av Krim och
söndringspolitiken i sydöstra Ukraina", säger PW.

Vill han förneka att Rysslands återförening med Krim skedde utan ett
enda dödsoffer och av allt att döma motsvarade folkviljan på Krim?

Vill han förneka att "Söndringspolitiken" i sydöstra Ukraina, dvs.
upproret mot centralmakten började i samma stund som landets laglige
president störtades och jagades iväg under automateld?

Ingen som har följt händelseutvecklingen har undgått att notera att
radans beslut omedelbart efter kuppen att upphäva språklagen som gav
möjlighet att använda ryskan som officiellt språk regionalt, liksom
mordbranden i Odessa där 48 Maidanmotståndare innebrändes spelat en stor
psykologisk roll för att utlösa upproret.

Kievs sätt att besvara upproret med en "antiterroristisk operation" (som
aldrig tillgripits mot liknande händelser i västra och centrala Ukraina, där
högergrupper tagit makten) har i hög grad svetsat samman befolkningen i en
försvarskamp.

Putins liknelse med belägringen av Leningrad är naturligtvis
känslomässig, på ett sätt som en svensk kan ha svårt att förstå, men när en
befolkning på kanske 3 miljoner, innestängda i Donbass, många utan vatten,
el, livsmedel och mediciner i veckor, och utsätts för artilleribeskjutning
ligger liknelsen kanske inte så långt borta.

Putin påminde i sitt Seligerframträdande om skyltarna som fortfarande
sitter kvar i Leningrad, som varnar för att gå på gatans norra sida där
risken för granatnedslag är större.

Att något som ens tillnärmelsevis liknar detta tillåts ske i vår tid -
och inte ens beskrivs som en humanitär katastrof, i vart fall inte i
Wolodarskis tidning, är ett intellektuellt och mänskligt nederlag. 

Antalet dödsoffer av "antiterroristoperationerna" mot Gaza och
Donbass är ungefär lika stort.

När PW anklagar Ryssland för att ligga bakom nedskjutningen av det
malaysiska passagerarplanet MH-17 är det ett yttrande som direkt borde 
fällas av Pressens opinionsnämnd, om inte även den var i Bonniers ficka.

Haveriutredningen är inte klar och det finns  indikationer på att planet
kan ha skjutits ned av Ukraina, som den största malaysiska tidningen påstår.

Ukraina har ännu inte offentliggjort flygledningens samtal med piloterna,
som kan rymma avgörande fakta. För att förhindra en undersökning
av vraket har Kiev utsatt nedslagsplatsen för ihållande artilleribeskjutning.

Som bevis för Putins egna "fascistiska" böjelser anför PW vidare ett
blogginlägg av filosofen Aleksander Dugin, som uppenbarligen skrivits i
vredesmod och senare tagits bort. Det får väl stoppas i samma arkivlåda som
Julija Timosjenkos löfte att "atombomba" befolkningen i Donbass. Någon
rådgivare till Putin har i alla fall Dugin aldrig varit. Varken han eller
narren Zjirinovskij verkar ha något överdrivet inflytande på Putin.

Men det är i och för sig intressant att Wolodarski reagerar på att Dugin
liknar mördarna i Ukraina vid något som kommit "rakt ur avloppet", dvs.
kloakråttor. Det nazistiska råttspråket ("Der Ewige Jude") har tagits upp
både av Svoboda i Ukraina och historikern och DN-krönikören Timothy Garton
Ash som ondgör sig över Putins "råttlika" utseende. Även DN-tecknaren Bard
har använt den liknelsen.

Kan vi alltså vänta en viss hyfsning av debatten även i DN?

Med stöd av Anne Appelbaum, Madelaine Albright och Condolleezza Rice
försöker sig emellertid Wolodarski också på tesen att Putin är galen, om så
bara till 10 procent.

Man bör kanske komma ihåg att de båda sistnämnda under sina ämbetsperioder
var djupt inblandade i angreppskrig som stod i klar strid mot folkrätten
(Nato:s bombkrig mot Jugoslavien resp., invasionen av Irak). Albright är
även känd för att ha sparkat Perez de Cuellar på smalbenen när hon inte
fick som hon ville. I Serbien är hon berömd för att ha beordrat bombningar av
den by som gömde hennes familj under hitlerfascisternas härjningar.Och var det
inte Albright som sade att om 100 000 barn dött i Irak så var det värt priset
för att bli av med Saddam?

Som prototyp för en mentalt frisk politiker är det kanske en smula bisarrt val, PW?


Vad gäller Anne Appelbaums man, Polens utrikesminister Sikorski, som
Wolodarski också nämner, måste man kanske be honom specificera - menar han
den officielle Sikorski, eller den inofficielle som i juni i år avslöjades ha
sagt att alliansen Polen-USA var "bullshit" och att den till och med var
skadlig för Polens säkerhet?

Det är väl ganska uppenbart i hela Ukrainakonflikten att USA drivit den mest
äventyrliga linjen. De pumpade in fem miljarder dollar i ett
regeringsskifte och det är de som nu med löften om militärhjälp försöker
hålla Kiev borta från förhandlingar med Donbass.

Genom att göra skandal efter Viliusmötet i november i fjol bidrog EU:s
ansvariga Carl Bildt och Aleksandr Kwasniewski till den våldsamma
utvecklingen (observera att associationsavtalets ekonomiska del fortfarande
inte ur ratificerat och underskrivet).

Men medan USA hela tiden kastar bränsle på brasan med nya sanktioner är det EU
som nu får betala för sina egna misstag och kratsa Obamas kastanjer ur elden.

Enligt Wolodarski är Ukrainas territoriella integritet och självbestämmande
i stöpsleven. Det är det, men på ett helt annat sätt än han målar upp.

Ukraina har inskrivet i sin författning att landet inte ska ha några
utländska baser på sin mark. Likväl vädjar nu en av de ledande putschmännen,
Alkesandr Jatsenjuk, om snabbehandling av Nato-medlemskap för Ukraina. En
sådan äventyrspolitik med allt vad den innebär - Nato:s kärnvapen vid
Rysslands 230 mil långa gräns mot Ukraina, skulle borga för en fördjupad
konflikt i Ukraina och för ökad instabilitet i hela regionen. När Nato 2008
beslutade att Ukraina inte var aktuellt för medlemskap var det också ett
erkännande av att det inte fanns opinionsmässiga förutsättningar. Det
ukrainska folkets motstånd mot Nato var då ungefär som det svenska folkets -
två Nato-motståndare på varje anhängare.

För varje kritiskt öga är det väl uppenbart att kuppmännen söker skapa sig
legitimitet genom att piska upp krigshysteri och dramatisera varje tecken på
rysk inblandning.

Istället för att slita ut sig i kalla krigs-branschen, borde unge
Wolodarski försöka sig på lite journalistik och informera sig mer
om den ryska synen på Ukrainafrågan.

Allting talar för att Ryssland vill ha en förhandlingslösning. Men det måste,
som Putin underströk i Seliger, vara "substantiella" förhandlingar med
ledarna för Donbass som ger dem försäkringar om att kunna leva tryggt
och fritt, och inte under en militär stövel.

Wolodarski som till en början betraktades som en frisk fläkt på Dagens
Nyheter och bl a intog en dissidentroll ifråga om svenska trupper i
Afghanistan framträder alltmer som en nyliberal drönare, inskickad av
familjen Bonnier, för att slå ut de sista resterna av fritänkande i höghuset
i Traneberg.

Hans meriter - liberala studentförbundet, Judisk krönika, Harvard och polsk
flyktingfamilj - betydde antagligen mycket mer än hans journalistiska
meriter när han rekordung utnämndes till chefredaktör för Sveriges största
morgontidning.

Vad ägarfamiljen behöver är ett lydigt redskap som kan bidra till
att utplåna alla traumatiska minnen av Olof Lagercrantz.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.