FiB

26 november 2014

Snyders Beg.Bilar AB


Historikern Timothy Snyder - DN:s favorit. Det är inte typen jag skulle köpa en begagnad bil av, säger Stefan Lindgren.

När Putin intervjuades en gång av amerikanska journalister berättade han att hans släkt kommer från det tidigare guvernementet Tver där de levt sedan 1600-talet, dvs. innan USA fanns till.
"Kanske är det det som är skillnaden mellan oss", sa Putin och log.

Något ligger det i det. Amerikanska historiker, däribland Timothy Snyder, har ofta ytliga föreställningar om europeisk historia. Hans bok "Bloodlands" är ett bra exempel på hur man kan beskriva en kontinent dränkt i blod utan att förstå de grundläggande konflikterna. På tillräckligt avstånd - geografiskt och i tid - ter sig naturligtvis Hitler och Stalin som lika barn av sin tid. I verkligheten var det ju inte alls så.

Men i den allmänna amerikaniseringen börjar nu amerikansk historieimport också kräva sin tribut. Dagens Nyheters kulturredaktion tycker uppenbarligen att Timothy Snyder just nu är den lämpligaste historikern att belysa den pågående Ukraina-konflikten (därav en ny stort uppslagen artikel i DN 25/11).

Men det är han inte. Inte nog med att han inte förstår. Han besvärar sig inte om att ange en enda källa och kommer med direkt felaktiga påståenden. Han är inte typen jag skulle köpa en begagnad bil av.
Utgångspunkten är att Vladimir Putin antytt att Molotov-Ribbentroppakten var försvarlig, då den innebar att kriget kunde skjutas upp och Sovjet göra sig krigsberett.

Stalins kalkyl visade sig ju riktig. Hade Tyskland valt att anfalla Sovjet först hade det dels funnits en påtaglig risk att västmakterna förklarat sig neutrala - eller ännu värre: anslutit sig (de hade ju visat sig kunna komma överens i München 1938). Då hade Sovjet fått en enad front mot sig precis som man hade efter revolutionen när 14 staters arméer intervenerade militärt mot det unga Rådsryssland, varav den största var den tyska med drygt en miljon man.

Pausen på två år innebar dessutom att den sovjetiska rustningsindustrin sakta, under kriget gång, kunde svinga sig upp till ett överläge.

Allt detta vet Snyder. Han vet att utan Sovjets 27 miljoner människooffer skulle hela Europa ha förslavats av fascismen. Men han väljer att skymfa ryssarna och komma med billiga skrönor om hur Stalins ska ha låtit hakkorsen vajat över Ryssland.

Dessutom kommer han med lögner om att ett motiv för Molotov-Ribbentrop-pakten ska ha varit antisemitism. I själva verket räddade makten drygt en miljon judar över till sovjetterritoriet.

Utrikesministern Maksim Litvinov ska ha avsatts för att han var jude! Vilken dunderlögn. Han flyttades till posten som USA-ambassadör, som var strategiskt viktig, och tjänstgjorde där 1941-43, dvs. under den avgörande period då militärhjälpen till Sovjet avhandlades. Biträdande utrikesminister var han ända till sin sjuttioårsdag. Från 1934 satt han i partiets centralkommitté, i regeringen och i Högsta sovjet.

Detta är några exempel på hur Snyder handskas med historiska fakta. Vad gäller Pentagons nya kelgris Polen "glömmer" Snyder historiska fakta som att Polen invaderade Ukraina och Ryssland efter första världskriget, liksom det var med och invaderade Tjeckoslovakien - tillsammans med Tyskland 1938 och tillsammans med Sovjet och övriga Warszawapakten (utom Rumänien) 1968. Han nämner inte att 20 000 rödarmister fick svälta ihjäl i polska koncentrationsläger 1921-22.

Man  behöver inte ens förstå polska för att förstå att något är vaj i Warszawa. I den polska nationalsången hörs tydligt ordet "Bonaparte" - för det var han som lärde polackerna kriga, heter det!

Inte heller nämner Snyder att Sovjet lät utrusta en väldig polsk armé mot Hitler, Andersarmén som evakuerades för att ansluta sig till de västallierade. Det var
75 491 militärer och 37 756 civila polacker som lämnade Sovjet genom Iran.

Men Snyders uppdrag är av allt att döma inte att skriva historia, utan att bistå State Department mot Ryssland i Ukrainakonflikten.

Han talar om att dagens Ryssland driver "ett anfallskrig i Östeuropa" och gör det allierade "med sin gottpåse (sic!) av antieuropeiska populister, fascister och separatister". Ehuru Ryssland borde akta sig för "återgång till den renodlade nationalstaten". (Det sistnämnda en tydlig varning att Nato kan starta nationella "uppror" i Ryssland).

Det finns egentligen ingen anledning att bemöta detta gorm. Sovjetunionen omfattade 22,4 miljoner kvadratkilometer, betydligt mer än det ryska imperiet före första världskriget (18,9 milj kvkm exkl Finland) och Ryska federationen utgör idag 17,1 milj kvkm, även medräknat Krim. Hur kan någon av detta skapa bilden av ett expanderande Ryssland?

Men Snyder tager vad han haver. En skröna om att Ryssland skulle föreslagit Polen att gemensamt dela på Ukraina. Skrönan kommer från det polska parlamentets talman Radoslav Sikorski. Han tvingades dock medge att det var hörsägen - han hade hört det av Donald Tusk, då premiärminister och nu president i Polen. Tusk dementerade ögonblickligen påståendet. Något sådant hade han inte sagt.

Syftet med Snyders artikel är uppenbart. Att tala om för tyska politiker att USA ser med oblida ögon på varje försök att bryta sanktionspolitiken mot Ryssland. Han nämner att Gerhard Schröder och Helmut Schmidt "närmat sig Moskva". Man skulle lika gärna kunna säga att de närmat sig Tyskland och landets egna intressen av att sanktionspolitiken inte förvärrar den tyska recessionen. Det är de sannerligen inte ensamma om. Helmut Kohl säger detsamma liksom förre s-toppen Egon Bahr, chefredaktören för Handelsblatt, Tysklands största affärstidning och en rad industriledare.

Jag har svårt att föreställa mig att Snyders propaganda kommer att kunna påverka den tyska debatten, som förs på en helt annan nivå. Men i Sverige blir Snyders historieskrivning närmast allenarådande, eftersom den övriga dagspressen helt verkar sakna ambitioner att ge läsarna några som helst historiska perspektiv.

Snyders historieskrivning passar perfekt för die dumme Schweden, tycks man tro. Vid behov kan man lägga på stereoeffekt med något av våra lokala universalgenier som Klas-Göran Karlsson, Kristian Gerner eller någon annan akademisk russofob.

Arma ungdom, som är utelämnad åt dessa lögnhalsar.

Stefan Lindgren

Läs även en tidigare polemik mot Snyder.

4 kommentarer :

  1. Timothy Snyder rena fyndet! Bland erkända historiker helt okänd - född under vietnamkriget och skolad på Yale, värsta CIA-universitetet.
    Fram till andra världskriget kvinnor svarta och judar portade. Därefter enda kravet antikommunism - och pengar! Bara rika brats gör sig besvär. Historiska fakulteten helt betald av rika antikommunister. Kan man lasta T. Snyder för vad han skriver...?

    SvaraRadera
  2. Klas Göran Karlsson intervjuades i Axess om första världskriget. Hans kroppsspråk med himlande med ögonen fick mig att undra om det var ett obehag inför att det fanns mer obekväma sanningar än dem som togs upp.
    Beträffande Stalin hade Norman Davies ett giftigt propagandaprogram. Han beklagade djupt att man inte kunde straffa Sovjet som enligt Davies var lika onda som nazisterna och även mot judarna. Som all propaganda var det en blandning av sanning och missledning.
    Det verkar pågå en probrittisk propagandadrive.
    London City håvar in de rikas pengar till sina offshore's och hemmabasens rykte måste vårdas liksom konkurrenterna måste smädas.

    SvaraRadera
  3. Om man ska lägga till något till denna noggranna genomgång av händelserna kring 1939-41 är det, att Stalin var intresserad av en pakt med Storbrittanien. Men britterna sände en delegation som dels tog lång tid på sig att nå Moskva, dels visade sig vara på så låg nivå och utan mandat att förhandlingar blev meningslösa. Det var i detta skede som Stalin närmade sig Berlin.

    Vilket annat alternativ hade Stalin? Att Hitler för eller senare skulle gå till angrepp mot Sovjetunionen var ju knappast något Hitler mörkade med, snarare tvärtom. Det var heller inte fråga om ett taktiskt krig från Hitlers sida i syfte att expandera lite grann österut, utan ett krig som i slutänden skulle utplåna den slaviska befolkningen i Sovjetunionen. Alternativet att förhandla om några landavträdelser mot en varaktig fred fanns inte.

    SvaraRadera
  4. Sven Hofman skriver:

    ÄNNU EN ICKE-ANGREPPSPAKT


    Man bör också notera den nonaggressionspakt som ingicks mellan Hitlertyskland och det halvfascistiska Polen den 26 januari 1934. Detta var i ett läge när Polen ännu uppfattade sig självt som en – nygammal – europeisk stormakt. Det hade ockuperat och införlivat en del av det litauiska territoriet, bland annat huvudstaden Vilnius, ett förhållande som Tyskland nu välsignade, och hade ansträngda relationer med en annan av sina grannar, den demokratiska republiken Tjeckoslovakien, som de tyska nationalisterna kastade sin blickar på (Sudentenland!). Det återupprustande Nazityskland blev därvid en stödjepunkt för den polska regimen, samtidigt som Hitlerstaten fick en buffertzon mot Sovjetryssland som det efter Hitlers makttillträde hade fått starkt försämrade relationer till. Moskva kan inte ha sett det polsk-tyska samförståndet annat än som ett potentiellt yttre hot, i synnerhet som polska arméer (i samverkan med ukrainska separatiststyrkor vilka alltid uppmuntrats från Berlin) bara halvtannat decennium tidigare hade invaderat sovjetiskt territorium och gått särskilt hårt åt den judiska befolkningen där den drog fram. Därom har Isaak Babel rapporterat i krigsreportage från den tiden och även Vasilij Grossman senare berättat i noveller. Ideologen Snyder tycks även ha bortsett från detta sammanhang.


    Sven Hofman

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.