FiB

24 mars 2015

Leningrad för 25 år sedan och idag

För 25 år sedan utkom Stefan Lindgrens "Leningrad - på andra stranden". Här några reflektioner från ett ABF-möte om S:t Petersburg .

Leningrad - på andra stranden var en rätt optimistisk bok av många skäl. Den skrevs samma år som muren föll och utkom 1990, ett år före Sovjetunionens upplösning.

1989 kom ett märkligt glasnost-initiativ vid namn Projekt Next Stop Soviet: Under september månad 1989 reste över 3000 ungdomar från Skandinavien till dåvarande Sovjetunionen. Ett kulturellt och mänskligt utbyte på gräsrotsnivå mellan nationer av sällan skådat slag.

"Schackspelare från Trondheim träffade schackspelare från Vladivostok, teatergrupper från Karlskoga träffade teaterfolk i Moskva. Motorcykelentusiaster från Danmark utbytte erfarenheter med likasinnade från det inre av Sovjetunionen m.m.", skrev en entusiast.
 
Vare sig man skulle till Leningrad (St:Petersburg) eller till Vladivostok så var det ett enhetspris på ca 2.100 SEK för alla. Och för första gången i modern tid var det tillåtet att för besökande att övernatta i privata hem hos den lokala befolkningen."

Men även de stämningar som mötte oss i S:t Petersburg var optimistiska. Flera av de vänner jag fick besökte senare Sverige. Tyvärr har några av dem gått bort - fotografen Feliks Titov försvann spårlöst i Tjetjenien. författaren Michail Tjulaki, en av folkfrontens ledare, omkom i en bilolycka. Misja Talalaj flyttade till Italien och hittade en grevinna med en egen ö utanför Venedig.

Politiskt kan tiden beskrivas som ett interregnum. Det gamla kommunistiska partimonopolet hade upphört att fungera. Men några nya partier hade knappast framträtt. Det gav en osedvanlig frihet för starka personer att ta sig in i valda församlingar - genom att valsystemet uteslutande byggde på enmansvalkretsar, dvs. personval.

Yttrandefriheten var stor. Detta var de stencilerade bulletinernas och de mer eller mindre spontant tillkomna enkla tabloidernas gyllene period.

Kort sagt det var en tid full av förväntningar. Europa skulle enas. Det kalla kriget skulle begravas. Grannfolk skulle åter kunna börja umgås på ett naturligt sätt som ju varit fallet under de svensk-ryska förbindelsernas glansdagar, när över 4 000 svenskar var bosatta i S:t Petersburg.

Men ganska snart skulle förväntningarna vändas i besvikelse. Den vilda kapitalism som infördes i Ryssland med hjälp av västliga rådgivare innebar en huggsexa på egendom och enorma störningar i ekonomin som innebär att BNP i stort sett halverades.

För S:t Petersburgs del innebar det att staden började avfolkas. Inte som efter revolutionen när gräset ett tag höll på att ta över på Nevskij prospekt. Men staden förlorade nästan en halv miljon invånare i en utdragen depression. Befolkningen har alltså två gånger passerat 5-miljonerstreccket, 1989 och 2012.

Folk flyttade till andra ställen, emigrerade och många dog i förtid. födelsetalen sjönk till 0,9, hälften av vad de varit under 1986-87.

Under samma period etableras nya politiska förhållanden. Jeltsin skjuter sönder parlamentet och får gratulationstelegram av Carl Bildt. Kommunistpartiet är en tid nära förbud, men när de slog tillbaka och var på väg att vinna presidentvalet 1996 mobilserar Jeltsin med västmedias fulla stöd en motoffensiv och lyckas - inte utan omfattande fusk - besegra Ziuganov med 54 procent mot 41.

Med Putins tillträde som premiärminister 1998 inleds en ny era. Putin inleder en trevande begynnelse till nationell renässans. Oligarkerna vingklipps, i takt med att oljepriserna klättrar till 140 dollar fatet förbättras ryssarnas ekonomi, landet moderniseras, ekonomin diversifieras - om än inte tillräckligt.

Men ett stärkt Ryssland som inte längre ligger på västekonomernas operations - eller obduktionsbord skulle inte röna internationell uppskattning. Nato bröt med besked alla de löften som getts att inte expandera "en tum österut".

Med Syrienkrisen 2014 beslutade Ryssland för första gången sedan Balkankrigen i en avgörande fråga att använda sitt veto för att stoppa en amerikansk intervention.

Som ett brev på posten kom då Ukrainakrisen. För Moskva blev utsikterna av ett EU- och Nato-anslutet Ukraina för mycket. Ryssland satte ner foten... ja och resten är kanske föremål för ett annat möte (Jag kan bara rekommendera tre skrifter från Karnevals förslag).

Den här storpolitiska utvecklingen har tyvärr inneburit att mycket av våra förhoppningar om S:t Petersburg kommit på skam:

- upprepade ryska förslag om att införa visumfrihet mellan Ryssland och Schengen har fallit på hälleberget.

- mycket av de kulturella förbindelserna har stagnerat. Det översätts idag mycket färre ryska böcker än på 70- och 80-talen. (Se diagrammet. Den verkliga krisen framträder dock först om man granskar urvalet av titlar.)




 
















- det finns inget svensk-ryskt sällskap längre, det finns inga ungdomsförbund med intressen i linje med Next-stop. Att en rad svenska organisationer och namnkunniga författare organiserar en protestdemonstration när den ryska dirigenten Valerij Gergiev gästspelar i Berwaldhallen är ett lågvattenmärke. Tidningarnas kultursidor ägnar sig åt en ensidig kör av misstänkliggöranden av Ryssland och allt ryskt.

Vi upplever nu Kalla kriget 2.0 och vi ser hur företrädare för en intellektuellt och parlamentariskt svag regering utfärdar nya bannbullor mot Ryssland i stort sett varje dag.

Om den antiryska propagandan under 70 år gick hand i hand med antikommunism, vad man från de styrande såg som demokratiskt renhållningsarbete, så måste man ställa sig frågan vad som betingar dagens antiryskhet? Om ryssarna idag gör sitt bästa för att leva efter den västerländska kapitalismens och parlamentariska demokratins alla spelregler, vilka är då bevekelsegrunderna för misstron i väst?

När övergår antiryskheten från att vara dålig säkerhetspolitik till att bli uttryck för en sorts rasism? Spåren borde ju förskräcka. Hitler skrev i Min kamp om de mindervärdiga slaverna som lyckats bygga en stat endast under germansk ledning.

Man kan undra hur långt det här ska kunna fortsätta innan någon liten del av den makthavande eliten i Sverige kommer till sans, nyper sig i armen och frågar sig: hur blev det så här? Sedan 2011 har vi tappat 6 miljarder i export per år på Ryssland.

Alldeles nyss såg det så positivt ut när Putin besökte Sveriges konung och Ryssland och Sverige skrev det mest långtgående partnerskapsavtal som Ryssland skrivit med något EU-land. Och den topp som nåddes 2011 är naturligtvis bara en bråkdel av de förbindelser vi potentiellt skulle kunna ha.

Ett ryskt ordspråk säger "Gärna goda grannar, men först ett rejält staket". Staketet har vi nu sedan många år tillbaka. Miljardslukande krigsmakter på båda sidor. När kommer det goda grannskapet?

Stefan Lindgren






 

1 kommentar :

  1. Jan Hagberg skriver:
    Läste för ett par år sedan med stor behållning den fascinerande boken ”Leningrad – på andra stranden” om staden då 1989. Men den handlade inte bara om läget för dagen; den var fylld med en rad lärorika återblickar tillbaks i historien. Och roligt skriven. Ett tidsögonblick, då allt stod och vägde, fångades. Känslan vid läsningen var förstås: ”Vart skall detta ta vägen?” Det enda säkra var, att det inte skulle bli som det var – eller varit!


    Nu år 2015 skulle vi kunna veta vilka omvälvningar Sankt Petersburg och dess befolkning gått genom under åren efter 1989, men vad får vi här i Sverige reda på – via medierna? Om en stad på andra sidan Östersjön – med en befolkning lika stor som hela Finlands, alldeles intill oss. Ingenting, absolut ingeting av värde. Man skrattar sig halvt fördärvad över den ynkedom vi serveras av medie- och akademietablissemanget i vårt land, om läget bara inte vore så allvarligt.


    Det finns hur mycket som helst att berätta. Om hur staden rest sig än en gång, om vad människorna gått genom under de värsta Jeltsinåren. För gemene man här vore just detta av värde att känna till – för att förstå dagens Ryssland. Om näringsliv och vetenskap. Västliga företag har byggt ut, investerat i industrier i ”Pieter”. Häromveckan meddelades så att Opel lägger ned sin fabrik i staden. Se där ett framsynt resultat av de västliga sanktionerna, i strid mot alla internationella överenskommelser!


    De konst- och kulturintresserade kunde berätta om de det slutförda, pietetsfyllda återställandet av de stora kejserliga palatsen i Peterhof och Tsarskoje Selo (Tsarernas By), så hänsynslöst fördärvade under andra världskriget; de kunde berätta om hur bolsjevikerna till allt annat räddade mycket av Leningrads konstskatter vid tyskarnas fruktansvärda 900 dagar långa belägring av staden. Men i stället ges offentligt utrymme för det svenska kulturfnaskeriets tönterier som nämnda demonstration vid Berwaldhallen; det är sådant som Public Services Kulturnyheter anser värt att uppmärsamma – utan minsta ironi!


    Hur blev det med Finska Vikens och Sankt Petersburgs vatten, när Nevadammen stod klar 2011, den damm som går från södra sidan av Viken väster om Peterhof, över ön med fästningen Kronstadt, fram till Systerbäck på Nässidan. I början av 1990-talet blev det faktiskt en del ståhej här i Sverige kring det dammbygget, av samma slag som Olof Johanssons stök kring Öresundsbron?! Eftersom det blivit så tyst här gick det säkert lika bra som med Öresundsbron!

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.