FiB

11 april 2015

Johanne Hildebrandt och "rätten att bli bortglömd"



Johanne Hildebrandt, det svenska Afghanistankrigets valkyria nr 1, skriver i dagens SvD att allt har blivit mycket sämre sedan Nato-trupperna lämnat Afghanistan. Antalet terrordöda stiger.

Somliga tycks aldrig lära sig. Efter 14 års krigföring är problemet som trupperna sade sig vilja lösa större än någonsin. Ska det lösas med mera trupp - igen?
Som vanligt är Hildebrandts hantering av fakta halkig. Nato har inte lämnat Afghanistan. 13 000 man är kvar, varav 9 800 USA-soldater och ett femtiotal svenskar. I USA pågår intensiv lobbying för att förlänga ockupationen bortom 2016. (http://edition.cnn.com/2015/03/21/opinions/bergen-leave-troops-in-afghanistan/).

Det enda vi kan säga helt säkert är att kriget kommer att fortsätta och skörda oskyldiga människoliv så länge de utländska soldaterna är kvar i Afghanistan. Det är en prognos som vi kan göra tämligen säkert mot vad vi vet om Afghanistans historia och afghanernas etos.

Johanne Hildebrandt är idag ute främst för att lägga ett ord för de afghanska tolkar som Sverige lämnat efter sig i Afghanistan och som enligt Hildebrandt löper risk för sina liv. Jag kan sympatisera med kravet att de ska få komma till Sverige. Svensk militär gjorde dem till landsförrädare i många afghaners ögon - då bör svensk militär också ta ett ansvar för deras säkerhet.

Men vad Hildebrandt indirekt säger är att de "svenska" tolkarna lever i en så kompakt fientlig omgivning att de inte kan överleva på plats. Men var det inte "det afghanska folket" som kallade på den svenska militären? Var inte våra soldater där med pansar och kanoner för att hjälpa kvinnor över gatan (visserligen blev några ihjälkörda av straffimmuna svenskar) och dela ut godis åt små barn? Skulle de nu vilja mörda svensktolkarna?

Kanske är det så, men det falsifierar i så fall Hildebrandts beskrivning av hur Nato-ockupanterna plus "die dumme schweden" lyckats erövra "hearts and minds".

Hur som helst finns det kanske fler än de efterlämnade svensktolkarna som nu mer än annat skulle behöva ta i anspråk "rätten att bli bortglömd", som tydligen finns stadfäst i ett EU-direktiv (läs Mårten Schultz i samma tidning). De journalister som gjort drängtjänst åt Nato i dessa 14 år kommer naturligtvis inte att göra någon självkritik. De kommer att fortsätta mantrat - skicka mer trupper! - tills de dör. Det bästa de kan hoppas på är väl just rätten att bli bortglömd.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.