FiB

5 maj 2015

Hetsen mot Åsa Linderborg


Det är tydligt att man på den nyliberala kanten nu bestämt sig för att hetsa Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg till det logiska slutet, ungefär på samma sätt som man drev folkrörelseförlaget Ordfront i graven.

Alltsammans för att hon vågat försvara Sovjetunionens avgörande roll i segern över hitlerfascismen, en ståndpunkt som i 60 år varit självklar för de flesta men nu plötsligt ska revideras..


Den som nu fått blodvittring är Peter Fröberg Idling, ständigt lika anlitad när det gäller att gissla kommunismens folkmord på 90 miljoner människor! Och vi arma satar som trodde att en alltför snabb befolkningsökningar Kinas stora problem under Mao. Idling är en som vet bättre och inte tvekar att ta i.

I princip finns endast två urskiljbara faktapåståenden i hans artikel i Expressen idag. Båda dimmiga men de går att diskutera.

1. Idling påstår att tyska socialdemokrater 1932 bad den sovjetiska ambassaden i Berlin om hjälp mot nazisterna och fick nej eftersom "Moskva är övertygat om att vägen till ett sovjetiskt Tyskland går genom Hitler".

Vad han antagligen syftar på är de samtal som den tyske journalisten Friedrich Stampfer förde med ryska diplomater från 1932 (legationschefen Sjintjuk och sekreteraren Vinogradov) och fram till riksdagshusbranden i februari 1933. Han har skildrat dessa samtal i sina memoarer och många andra har beskrivit samtalen mer eller mindre fantasirikt.Att ryssarna avbröt samtalen är förklarligt då angivaren, den huvudåtalade för riksdagshusbranden van der Lubbe angivit just Stampfer som uppdragsgivare.

Men Idling saknar elementär grund för att bedöma skeendet. Det är en självklarhet att Sovjetunionen inte kunde ingripa i den tyska politiken som Idling tydligen anser att man borde ha gjort. Det intressanta är ju hur ryssarna ställde sig till idén om samarbete mellan kommunisterna i KPD och SPD. Det framgår ingenstans att de kategoriskt skulle ha avvisat sådant samarbete. Men det är känt att Stampfer 5 februari 1933 blev nedröstad i det egna partiet om ett förslag att gemensamt med KPD uppmana till generalstrejk för att stoppa Hitler.

Det är klart att det vilar ett ansvar på KPD och indirekt på Kommunistiska internationalen och den sovjetiska ledningen för nederlaget i Tyskland, men detta delas också av SPD. Vi bär alla ansvar för våra misstag.

Problemet är att en person som Idling antagligen inte är kapabel att uppfatta skillnaden mellan "ett ansvar" och "ansvaret". Sovjetunionen kan inte göras ansvarigt för Hitlerregimens maktövertagande på samma entydiga sätt som den var ansvarig för Hitlerregimens nederlag (och det var ju det sistnämnda debatten gällde!).

2. Idling tar upp folkomröstningen i Preussen 1931 och anklagar Stalin för att ha tvingat de tyska kommunisterna liera sig med nazisterna. Saken var den att nazisterna (NSDAP), samt högerpartierna DNVP och DVP drev kravet på upplösning av den preussiska lantdagen. Ultravänstern i KPD, H Neumann och H Remmelse, lyckades utverka Kominterns stöd för linjen att ansluta sig till folkomröstningskravet. Stalin och Molotov stödde den linjen.

KPD:s ordförande Thälmann, som var emot folkröstningen, lyckades manövrera så att partiet ställde ett antal demokratiska krav på den preussiska regeringen som villkor för att inte stödja folkomröstningen. Samma dag beslutade inrikesminister C Severing (SPD) att besätta Karl Liebknecht-huset, KPD:s högkvarter, med polis. Ett lustigt sätt att bekämpa nazismen!

Följande dag uppmanade KPD till deltagande i folkomröstningen, som likväl misslyckas. Endast 36,8 procent (9,8 miljoner) röstade för upplösning av den preussiska lantdagen.

Helt klart begicks fel av de tyska kommunisterna, fel av ultravänsterkaraktär. Först med 7:e kominternkongressen i juli/augusti 1935 reviderades linjen och folkfronten blev generallinje.

Man kan ju ställa motfrågan till Idling, vem som inte underskattade den nazistiska faran 1933? För alla de berättelser man kan anföra om vänsterns oförstånd finns lika många berättelser om hur det liberala väst såg förväntansfullt på Hitler.

Henry Ford gav Adolf Hitler 50 000 dollar i födelsedagspresent i ett antal år under 1930-talet och hela vinsten från Fords tyska verksamhet gick till det nationalsocialistiska partiet.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. Henry Ford tillhörde inte Wall street maffian utan stod lite utanför den övriga oligarkin. Det är nog orsaken till att mer detaljer är kända om hans bidrag till Hitler. Hitlers kassör Franz Xaver Schwartz förstörde annars merparten av dokumentationen om Hitlers finansiering och lämnade endast det som pekade på tyska företag. Han tänkte sig att rädda sig själv därmed men han dog likväl snabbt efter fångenskapen.
    Nazisterna hade enormt mycket mer pengar än det som kom från tyska finansiärer.
    SPD var en del av Weimarperiodens avsiktliga kaos där tyska folket skulle lära sig ogilla demokrati och välkomna en stark ledare.
    Både hyperinflationen 1923 och krisen 1929 orsakades för att avsiktligt hjälpa fram fascismen.
    Nikolai Starikov's "Who Set Hitler Against Stalin" ger bra inblick.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.