FiB

14 maj 2015

Jag tvivlar på könet


All intellektuell verksamhet skulle kunna placeras in i en enkel
hierarki av ungefär följande slag:

Människa
Kultur
Svensk
Klass
Familj
Kön

I Sverige har vi fått en situation där en allt större del av debatten
rör könet. Medialt välförankrade feminister, HBTQ-aktivister etc driver
sin agenda som huvudsakligen rör den lägsta nivån i min hierarki.
Kön används som ett prisma även i diskussioner som nominellt handlar om
andra saker.

Om man ska debattera freden i Ukraina anses det exempelvis inte som en
urspårning att dra in HBTQ-argument.

Att litteraturkritiker i huvudsak håller sig under svångremmen är också
OK.
ett bra exempel. Hon målar upp en triangel där Knausgaard och hans
kompis Geir tillskrivs en homosexuell attraktion och en kvinna
(författarens hustru) tillskrivs en passiv roll.

Vari skulle parallellen till Stig Larsson och hans drömda trettonåring
med vackra bröst ligga? Vem är tredje nod i triangeln? Så vitt jag
förstår skulle homoattraktionen då bli mellan Witt Brattströms exmake
Horace Engdahl och Larsson.

Inte för något av ovanstående har Witt Brattström egentligen någon grund
och man undrar om det hon egentligen vill säga är något om sitt
kraschade äktenskap och i så fall - av hur stort allmänintresse är det?

Jag minns att Engdahl en gång undslapp sig en stilla bön om att
feministerna någon gång ville erkänna att det fanns någon man som gjort
något gott. Det var så nära att släppa "grälet ur stugan" han kom.

Hur som helst undrar jag som läsare om detta är vad litteraturkritiken
numera ska syssla med - skribenternas äktenskap och lösa spekulationer
om författares sexuella läggning?

Vad anser författarna - och kritikerna - om vår tids stora frågor: hotet
om ett nytt världskrig, hotet om Nato-anslutning och kärnvapen på svensk
mark, den västerländska civilisationens förfall och "civilisationernas
krig", de växande klassklyftorna, politikens utarmning, folkrörelsernas
död, demokratins urholkning, skolans kris etc?

Jag vill inte på något sätt förneka att Ebba Witt Brattström gjort en
stark insats för att lyfta fram kvinnliga författare, men är det
inte hög tid att vi tar upp de allmänmänskliga frågor som just dessa
författare drev mer än andra?

Jag tänker främst på Moa Martinsons antifascism och hennes förmåga att
sätta sig över den ingrodda svenska antiryskheten. Kanske var hon inte
så epokgörande författare, men vilken människa! Såna växer inte
överallt i vår magra fosterjord.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.