FiB

8 juni 2015

Hur Sture Bergwall valde sina "offer"

Texten ovan är klippt från Sveriges radios blogg där docent Seppo Isotalo
ställde en fråga till Sture Bergwall efter programmet
om Bergwallkommissionens rapport.

Hur kan det komma sig att Sture Bergwall kunde erkänna så många mord och
sedan ge detaljer om dessa som övertygade domstolarna om hans skuld?

Hur gick det till när han bestämde sig för vilka mord han hade utfört?

Sture Bergwall ger själv det avslöjande svaret: Polisen gav honom en
lista!



Stämmer dessa uppgifter har berörda poliser inte bara begått grovt
tjänstefel utan sannolikt även mened.

Och varför har Bergwallkommissionen inte ställt den 49-dollarsfråga som
Seppo Isotalo, docent i socialpolitik, ställde i en chat omedelbart
efter Bergwallkommissionens presskonferens?

"Hur kom Bergwall på vilka mord han skulle 'erkänna'?"

I Dagens Nyheter idag skriver Christian Dahlman, juridikprofessor i Lund,
att "Bergwallkommissionen förbiser de stora bristerna i domstolarnas
bevisvärdering".

I själva verket har han mycket mer rätt än han anar. Genom att så att
säga delegera bevisvärdering till polis och psykiatri har domstolarna
blivit totalt förda bakom ljuset. Polisen har otillbörligt påverkat utredningen
genom att förevisa en lista över ouppklarade mord.

Om vi backar bandet till 1959, när Olle Möller dömdes för mordet på Rut
Lind (jag har barndomsminne från rekonstruktionen i Örebro), så dömdes
Möller på rena indicier (liksom för ett tidigare mord).

Det har ju ända sedan dess i olika sammanhang hetat att "så går det inte
till längre". Beviskraven har skärpts och polisens
metoder har förfinats, har man försäkrat.

50 år senare hittar polisen en sjuk och drogad kille och presenterar
honom med en lista på olösta mord och killen bockar av 30 mord och säger:
"Det var jag"

Varpå han får permis för att plugga in fallen.

Som pricken över i kommer så en 700-sidig utredning som tydligen missar
att domstolarna har gjort något allvarligt fel, när de inte lyckats upptäcka
bluffen.

Är hela diskussionen om psykiatrernas roll ett stickspår
med den otrevliga bieffekten att de verkliga skurkarna -
poliser som begått tjänstefel och mened - och domare
som uppenbarligen svikit sin plikt att pröva  bevisen -
kommit undan?

Är domstolarna bara någon sorts kommitté för utbetalande av advokaternas
löner? Ska inte de vara garanten mot missbruk och justitiemord? Den sista
tunna blå linjen?

Jag läser på Wikipedia: "De [justitiemord] förekommer regelmässigt i
auktoritära stater, men är per definition ovanliga i fungerande
demokratier."

Per definition! Rättssäkerhet råder "per definition". Inte  nödvändigtvis i
verkligheten.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.