FiB

11 december 2015

Aleksijevitjs ryska schabloner

Avvakums exil till Sibirien. Av Sergej Miloradovitj 1898.



















Svetlana Aleksijevitjs Nobeltal har rönt blandade reaktioner hemma i
Ryssland. Det får man förstå.

Sällan har Ryssland skildrats mer schablonartat från en mer hyllad och
applåderad tribun.



"Vad jag hört när jag har rest runt i Ryssland…" frågade sig
Aleksijevitj och staplade följande repliker som hon sade sig ha snappat
upp:

"– En modernisering är möjlig hos oss, med hjälp av avrättningar och
sjarasjkor [specialarbetsläger för vetenskapsmän].

– En ryss vill liksom inte bli rik, han är till och med rädd för det. Men vad vill han då? Det finns en enda sak som han alltid vill: att ingen annan skall bli rik. Eller rikare än han själv.

– Någon hederlig människa kan du inte finna hos oss, men det finns helgon.

– Några framtida generationer som inte blivit hunsade och slagna skall vi inte hoppas på; ryssar förstår sig inte på frihet, de behöver kosacker och piskor.

– De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse… kommer ut och hamnar där igen…

– Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen… Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den…

– Det finns varken kraft eller galenskap nog för en ny revolution. Det saknas djärvhet. Ryssarna behöver en idé som får blodet att isas i ådrorna…

– Så pendlar vårt liv mellan lössläppthet och fängelse-tillvaro. Kommunismen har inte dött, liket lever."

"Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid", var författarens
slutsats av dessa uttalanden.

Hur tungt vägande är den Rysslandskritik hennes citat implicerar?

För det första har Aleksijevitjs förhållande till den dokumentära
genren ifrågasatts, senast av Vladimir Golstein i essän "Svetlana
Aleksijevitj - Sovjetintelligentians röst" (38 kr på Karneval förlag).

Golstein visar att Aleksijevitj inte drar sig för att stjäla hemska
berättelser ur Dostojevskijs "Bröderna Karamazov" rakt av och presentera dem som
"dokumentära intervjuer".

För det andra är hennes urval lika relevant som en "Vi 5"-spalt i
Aftonbladet. Ryssland är ett stort land. Där kan man höra allt. Och som
E H Carr säger "En fiskare bestämmer alltid var han ska lägga näten".

Noga taget är ju hennes urval bara en lista över etniska klichéer. Någon
av dem kan vi känna igen ("den kungliga svenska avundsjukan").

Men en av klichéerna är särskilt intressant:

"Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och
inser att den inte tillhör denna världen… Ju smutsigare och blodigare,
desto större utrymme blir det för den". Här har vi en gammal kär myt om
att ryssarna ägnar sig åt en kult av lidandet, som till sist gör dem
till framstegens fiender...

Den som läser protopopen Avvakums (död 1681) skildring av sin förvisning
till Sibirien (räknas som den första ryska romanen) kan inte undgå att
frapperas av det omåttliga lidandet och av den glädje och livslust med
vilken Avvakum genomgår allt detta.

En lidandekult finns onekligen inbyggd i den religiösa kulturen,
sannolikt mer i den ortodoxa, mer arkaiska och bibelnära tron, än hos
lutheraner.

Men är den kännetecknande för Ryssland idag? Nej, skulle jag vilja säga.

Den som inventerar rysk skönlitteratur om andra världskriget ska till
sin förvåning finna hur lite detta krig egentligen har skildrats. Många
av de verk där handlingen utspelats under kriget har handlat om kärlek
och mänskliga relationer, inte specifikt om krigets umbäranden.

Aleksijevitj skriver för övrigt själv om hur andra världskrigets hjältar
ofta inte berättat sin historia för att de velat lägga den bakom sig.
Detta har varit normen.

Och är det inte i själva verket så att Aleksijevitjs kritik på den här
punkten mest av allt träffar henne själv?

Är det inte hon som är den stora gråterskan, lidandets porträttör (och
profitör, skulle elaka tungor tillägga)?

Jag minns att Svetlana en gång frågade mig hur jag skulle ha gjort om
jag vore den vitryska kvinna vars man låg döende i strålskador efter Tjernobyl
och som hon förbjöds närma sig för att inte skada fostret hon bar på?

Bortsett från svårigheten att tänka sig in i kvinnorollen svarade
jag att jag skulle låta barnet gå före...

- Bara för att det skulle få födas en ny tråkig svensk! replikerade hon.

Vem är det nu som ägnar sig åt kult av lidandet? tänkte jag långt senare
när poletten trillat ner. Delvis gjorde den det efter att jag besökt det
sjukhus i Moskva där strålsjuka från Tjernobyl vårdades.

Sjukhusets kvinnliga professor, en framstående radiolog, berättade att
de patienter som tenderade att vara fixerade vid sitt lidande gick under
först. De som hade en kämpande attityd klarade sig oftare.

Intellektuella som reducerar sin roll till att var en "zevaka", att
stå och gapande betrakta olyckan och älta lidandet,
tillhörde inte professorns favoriter.

                                          ***

Reaktionerna på Aleksijevitjs tal i Ryssland är - till skillnad från
hennes Rysslandsröster - verkligt polyfona. Det luktade "kråkvinkel",
tyckte en skribent. "Rörande", skriver an annan.

"Antalet citat ur egna texter översteg alla gränser", tyckte Izvestijas
kommentator Maksim Sokolov. Särskilt ogillade han Aleksijevitjs
påstående om att ryssar uppfostras till att dö.

Hon angriper något som är grundläggande för hela den kristna kulturen,
påpekar han, ty "Ingen har större kärlek än att han giver sitt liv för
sina vänner." (Joh. 15:14).

I förbifarten lyckas Aleksijevitj också göra Adam till en "röd människa".
Den tackar vi för.

                                          ***

Men håll med om att det är märkligt att en "belarusisk" författarinna,
som det nu ska heta enligt dagens etnicitetsnormer, ägnar en betydande
del av sitt föredrag åt att kritisera Ryssland.

Det är ungefär som om en fransk Nobelpristagare skulle tala i huvudsak
om förhållanden i Tyskland.

Eller?

Det forna ryska imperiet med dess tre huvudingredienser - storryssar,
lillryssar och vitryssar ska nu på kommando från västs militära
och politiska högkvarter o-vispas i sina beståndsdelar.

Varje påminnelse om att dessa tre grupper, tre territorier historiskt
sett är ett folk, måste utplånas.

Varje språkforskare vet att latituden mellan de tre språken är mindre än
mellan tyska dialekter. (Se t ex Nicholas Ostler: Empires of the World:
A Language History of World.)

Personligen skulle jag vilja säga att Svetlana Aleksijevitj är en rysk
författarinna. En rätt typisk. Anna Achmatova tog sitt efternamn från
vad hon trodde var sina tataro-mongoliska förfäder, men ingen
ifrågasätter hennes ryskhet.

Aleksijevitjs modersmål är ryska. Hon skriver på ryska. Hon reser till
Moskva för inspiration och umgänge i de centrala litterära kretsarna.
Hennes typiskt ryska, en smula nedlåtande syn på vitryskan finns
dokumenterad.

Så vad ska hela den "belarusiska" teatern vara bra för? Den betyder inte
mer än att  mannen som eskorterade henne på Nobelfesten, f d
ambassadören i Minsk, Stefan Eriksson, den man som lyckades
åstadkomma att Sveriges förbindelser med Vitryssland de facto
bröts sedan han deltagit i ett våldsamt stormningsförsök av
regeringshögkvarteret, dagen till ära klätt upp sig i folkdräkt.
Rumpmas för en dag.

Stefan Lindgren

2 kommentarer :

  1. Svetlana Aleksijevitjs journalistik och givande av berättelser är ett historiskt dokument jag tackar henne för. Hennes konsensus och ställningstagande i dagens politiska läge begriper jag dock inte då berättelserna talar ett annat språk.
    Fan vet hur många av hennes intervjuoffer som hon utnyttjat och bedragit i ett annat syfte när de ”äntligen öppnat sitt innersta” och Svetlana Aleksijevitjs nu skitar ner alla ryssar och hela deras histoaria från Tsarer till Putin.
    Läs böckerna och känn själv hur livet var för en enkel människa på den tiden med förluster, glädje, stolthet, sorg, kamp, begravningar och segrar. Svart eller Vitt. Jag rekommenderar läsning.

    SvaraRadera
  2. Jag och min rysktalande fru har nyss kollat Svetlana Aleksijevitjs nobelltal på YouTube. Min Tatiana är född 1940 och var med på den tiden. Tania är nu rasande över Svetlanas beskrivning av den ”Ryska Männinskan” som hon inte känner igen.
    Å andra sidan rekommenderar vi båda att läsa Aleksijevitjs böcker som ger en bra bild av hur det var på den tiden …utan att Svetlana Aleksijevitjs försöker skapa nya konflikter 2015.
    Läs böckerna och tänk själv!

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.