FiB

5 januari 2016

Än flyter Don

Kaj Schüler skriver i Svenska dagbladet om Nobelpriset till
Michail Sjolochov 1965 för romanverket "Stilla flyter don".

Schüler finner valet av Sjolochov "svårförståeligt" från "politiska
och litteraturpolitiska utgångspunkter".Dessutom kan innehållet i hans
verk tydligen tillhöra någon annan...

Ett senkommet svanhopp på antisovjetismens grunda vatten,
anser Stefan Lindgren.




Ty Sjolochovs verk var inte någon simpel partipamflett.

Nobelkommitténs ordförande Anders Österling förklarade helt riktigt att "Stilla flyter Don" hade "oförminskad aktualitet" trots att
det hade utkommit redan 1928-40:

"Hans romanserie från Donkosackernas land är ett klassiskt
mästerverk, som vid varje omläsning bevarar sin glans, och detta
folkliga epos utgör alltjämt en odiskutabel grund för utmärkelsen,
om också den kommer väl sent."

Ännu mer rätt fick Österling efter Sovjetunionens fall. Om
"Stilla flyter Don" hade varit regimpropaganda hade det naturligtvis gått under med regimen.

Men det gjorde det inte. Sjolochovs verk lever i högsta grad. Under fjolåret lanserades en ny TV-dramatisering på stoffet, fullt i
klass med återkommande iscensättningar av Tolstojs "Krig och fred".

Sjolochovs skildring av inbördeskrigets tragedi är allmänmänsklig
och har ju stark bäring på konflikten i östra Ukraina, också en
gång kosackland.

Intressant är hur Schüler behandlar frågan om verkets autenticitet.
Solzjenitsyns anklagelser att verket skulle vara ett plagiat har
sedan länge tillbakavisats av Geir Kjetsaa i "The Authorship of
The Quiet Don" där man med moderna datametoder kunde falsifiera
Solzjenitsyns påståenden.

Denna bevisföring försöker Schüler förminska med följande
skrivning:

"Två år senare presenterade gruppen en statistisk lingvistisk
analys av texter från de båda författarna och kom till slutsatsen
att ur språklig synpunkt är det Sjolochov som skrivit 'Stilla
flyter Don'."

Ur språklig synpunkt! Ur vilken annan synpunkt skulle verket
kunna vara annat än Sjolochovs?

Det är inget operalibretto, inte heller ett bildverk. Det är ett
ordverk och orden var Sjolochovs.

Vill Schüler påstå att innehållet är någon annans?

Självfallet hade Sjolochov öron för folkets berättelser och deras
poesi (Pete Seegers "Where Have all the Flowers Gone?" är
inspirerad av några rader i Sjolochovs roman). Den förmågan att
"stjäla" kännetecknar stora författare.

Skulle det förminska verkets autenticitet? Om vilken författare kan
man säga att språket är hans eller hennes men innehållet en
annans?

Och i så fall: vem äger innehållet i Kaj Schülers något senkomna
svanhopp på antisovjetismens grunda vatten?

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. Han kan känna sig trygg; få svenskar har läst eposet och gått miste om en fascinerande och mångfasetterad berättelse liksom de övriga böcker, som är översatta till svenska och också läsvärda. Om Sovjet eller Ryssland kan man häva ur sig vadsomhelst. Tack för kunnig kommentar. Läste i Aftonbladet att nu kommer putinkylan. Det hade jag inte förstått tidigare att det kalla väder vi i dagarna upplever har Putin gjort på lediga stunder i någon källare i Kreml och skickar det mot oss.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.