FiB

20 april 2016

Varning för Diding!


Jag mottog just i min mail ett fruktansvärt mobbarbrev av hotellägaren Lars Diding mot författaren Jan Myrdal.

Sedan Jan Myrdals hela bibliotek flyttats in i Didings fastighet har han mobbat givaren så till den grad att han tvingats flytta ifrån sitt bibliotek.


Ytligt sett ser det hela ut som ett bilhandlarbedrägeri. Den excentriske Diding har framgångsrikt byggt upp ett hotellimperium i Varberg med sådana inslag som Leninbadet och Hotell Havanna.

Storpampen har säkrat kontroll över en ovärderlig skatt i form av Jan Myrdals bok- och konstsamlingar och väntar nu bara på att den ursprunglige ägaren ska gå bort.

I själva verket är det naturligtvis mycket mer komplicerat, ty hittills har Diding framstått som en god mecenat med radikala avsikter.

Men i växande utsträckning har han plågat Jan Myrdal med påminnelser om dennes uselhet och oförmåga, en mobbing som i viss mån blir självförverkligande. Vem kan arbeta med full kraft under sådana förhållanden? Jag skulle inte kunna det. Jan Myrdal har klarat det, trots sin höga ålder. Men nu tycks en gräns passerad, där Diding tagit sig igenom Myrdals dubbla teflonhud.


I kraft av sina pengar och pengarnas muskler - ett uttryck som Diding inte tycker om - har han försökt skilja Jan och hans hustru Andrea Gaytan Myrdal och har förvandlat styrelsen i det s k Jan Myrdal-sällskapet till en känslokall byråkratisk expedition.

Det är naturligtvis också sant att Diding har lagt ut en hel del pengar på Jan Myrdal-biblioteket och de årliga priserna som numera utdelas i "Jan Myrdal-bibliotekets namn", som en distansering från författaren själv.

Men vem hjälper egentligen vem?

I sitt förvrängda medvetande uppfattar Diding det hela tiden som att han "hjälper" Jan Myrdal, fast JM gjort hans hotell rikskänt och biblioteket skapat goodwill i en läsande medelklass som kan vara en bra målgrupp för hans turisthotell.

Han förstår inte att den sortens hjälpsamhet han hänfallit åt, för att tala med Kierkegaard, bara är en annan form av härsklystnad.

Förmånen av ett amorteringsfritt miljonlån från Henning Mankells dödsbo går till fastighetsägaren, inte till Jan Myrdals-sällskapet.

Den 89-årige JM tvingades betala en hyra på 7 000 kr/mån för att bo i själva biblioteket (JM-sällskapet betalar 5 000/mån för resten av huset). För att ge sken av privatbostad erbjöds han ett skåp att förvara privata tillhörigheter i.

Det inträffade visar med all önskvärd tydlighet riskerna med kapitalstarka personers sponsring av kulturprojekt. Sponsring kommer alltid med en prislapp.

Nu måste JM få hjälp utifrån att säkra sitt livsverk, biblioteket. För att skyddas från manipulationer måste det förvandlas till en stiftelse. Jan Myrdal-sällskapet må snarast välja sig en ny Jan Myrdal till festföremål eller förlika sig med den faktiskt existerande Jan Myrdal.

Varken Diding eller sällskapet har någon rätt att använda hans namn hur som helst. Minns hur Astrid Lindgren hotade att dra tillbaka sitt stöd åt Astrid Lindgren-sjukhuset om inte Karolinska lovade att ta med en barnbibliotek i planerna. Vilket vederbörande tvingades gå med på.

Det bästa vore naturligtvis om Lasse Diding själv i det uppkomna läget tog ett steg tillbaka och lämnade JM-sällskapets styrelse för att hans generösa donation ska kunna bli just generös och inte ett uttryck för en (kanske omedveten) härsklystnad.

Då kan Diding rädda ansiktet och arbetet för JM-biblioteket fortsätta.

Stefan Lindgren

PS. Jag tänker inte öppna någon debatt i saken på den här sidan. Vill Diding babbla får han göra det med någon annan. Men jag uppmanar de 600 medlemmarna i JM-sällskapet att vara inställda på att åka på nästa årsmöte i april 2017 för att lösa krisen om den inte lösts på annat sätt dessförinnan.

Det långa styrelsebrev som jag nådde mig senare under dagen ändrar ingenting. Det är skrivet av Diding och är ett försök att göra hela styrelsen ansvarig för hans mobbning.

Jag citerar här Lasse Didings senaste mobbarbrev i dess helhet:

"Naturligtvis måste det vara fasansfullt ångestladdat och starkt frustrerande att se det egna allt mer malätna chagrängskinnet krympa allt snabbare (för att låna en bild av JM) och det är därför med stor sorg i hjärtat och med stort medlidande med Jan jag nu läser hans senaste, än mer förvirrade och desperata lilla epistel. Som att se det vackra och stolta och länge beundrade naturens underverk av vad slag det vara månde, dra sin sista suck just före återföreningen med den stora tystnaden i det än större intet.
Att höra en gammal nära nog yttrandefrihetsfundamentalist kräva att styrelsen säkrar JM mot obehagliga utsagor från Lasse Didings håll, är förstås i sig såväl rörande som starkt patetiskt.
Vad är det då som är så förfärligt i mina reflektioner över den åldrat förfallne JM? Jo, jag har med tydliga exempel visat att han på allt fler områden inte är tillräknelig och emot detta vänder sig förstås nu den utpekat otillräknelige och hänvisar till sin fru och sin hjärtläkare och främst sig själv för att övertyga oss andra inte bara om sin mentala spänst utan också att han pga av denna nu kan ställa ultimativa krav för fortsatt samarbete med sällskapet. En Lasse Diding som skriver det han skriver kan inte vara medlem av sällskapet och än mindre av dess styrelse (hur blir man än mindre medlem av något än att inte vara medlem är något jag funderat på för övrigt). Efter att ha försäkrat oss om sin förträffliga mentala status kommer slutsatsen att jag som mål för mina skriverier har att driva JM till att själv ta sig av daga, vilken tolkning jag helt överlåter åt JM själv."
Lasse Diding Skickat från min iPhone

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.