FiB

1 juni 2016

Ständigt denne Govoruchin

Ivan Kolesnikov och Svetlana Chodtjenkova i en laddad scen framför
tåget Tallinn-Leningrad.


















Den ryske filmregissören Stanislav Govoruchins senaste film -
"Slutet på en underbar epok" - återskapar Brezjnevtiden i
Sovjetestland.

Än en gång bevisar han sitt mästarskap. Han bevisar samtidigt att
han inte blivit någon grå politruk bara för att han varit
kampanjgeneral åt Putin.


På 90-talet översatte jag en bok av den ryske filmregissören
Stanislav Govoruchin , "Den kriminella revolutionen" (Tranan).

Vi drack konjak tillsammans och jag minns att han retades med sin
sekreterare för att hon inte visste vem Sjamil var, ledaren för
det tredje kaukasiska imamatet, var.

Har man läst Leo Tolstojs "Hadji Murat" vet man vem Sjamil är.

Govuruchins skapargärning ska nog bäst förstås som en livslång
folkbildargärning. Folkbildning med spänning och humor.

Hans dokumentär "Det Ryssland vi förlorade" (1992) tyckte jag inte om.
Jag uppfattade den som ett förhärligande av tsarregimen. Idag
skulle jag kanske se den annorlunda, som ett sätt att få
historiskt perspektiv på Ryssland, ett försök att se de långa
linjerna.

Boken och filmen "Den kriminella revolutionen" (1994) gisslade de nyrika,
fd komsomol-ombudsmännen som effektivt körde ned landet i diket
under Jeltsin.

"Vorsosjilov-skytten" (1994) handlade om en gammal kämpe från Stora
fosterländska kriget som i förtvivlan över landets öde tar saken
i egna händer.

Men Govoruchins filmer är för många för att räkna upp. Han är
inte minst älskad för tolkningar av Huckleberry Finn, Robinson Crusoe

Idag ser man ofta Govoruchin, nu 80 år, sitta bredvid president
Putin på olika konferenser. Har han blivit en hovnarr? Har hans
samhällskritik förvandlats till hyllningar av makten?

Det tror jag inte. Som en konsekvens av sin kritik av förfallet
under Jeltsin tog han chansen att bli politiskt verksam när den
öppnade sig. Han var kampanjledare för Putin i det senaste valet
och han är ordförande för "Folkfronten", en Putinsk skapelse för
dem som inte vill gå in i "maktpartiet" Enat Ryssland, men ändå
kunna påverka framtiden.


Govoruchins senaste film "Slutet på en underbar epok" är en
fantastisk uppvisning av rysk filmkonst. Med minutiös noggrannhet
återskapar regissören ett 60-tal i Sovjetestland, byggt på några
berättelser ur Sergej Dovlatovs novellsamling "Kompromiss".
Handlingen utspelas i Tallinn under Brezjnevepoken. [Dovlatov,
som var studentkamrat med Joseph Brodsky, dog 1990 i USA.]

Det som är underbart är vädret, kamratskapen, kärleken, den
begynnande öppningen i kalla krigets murar, tillgången på mat och
destillerade drycker, sorglösheten (arbete fanns alltid för den
som ville).

Men filmens hjälte, journalist och begynnande författare, snubblar
in i situationer som visar maktens manipulativa sidor, censuren,
Gulag osv.

På ett redaktionsmöte svarar han med orden "den som lever utan
sorg och raseri, den älskar inte sitt fosterland".

Ett ungefär 100 år gammalt citat av poeten Nikolaj Nekrasov.

Govoruchin blinkar till sin publik: "Jag är densamme".

I väntan på att Govoruchins film ska bli tillgänglig i någon
textan version kan man njuta av bilderna.

Man kan läsa mer om Govoruchin på Internet men jag ser på
engelska Wikipedia att Govoruchins biografi - och filmografi -
bara återges i starkt avkortad form.  

Hur som helst ett tack och sent grattis till Stanislav Govoruchin
som fyllde 80 i mars.

Stefan Lindgren



1 kommentar :

  1. Låter verkligen som en film i min smak, och bilderna är fantastiska. Kan du inte lägga ut en ny notis när filmen kommer med undertexter...

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.