FiB

28 december 2016

En åsiktsbubblas uppkomst och fall

Kan man med gott samvete rekommendera Sture Bergwalls 578 sidor tjocka bok om sitt fall ("Bara jag vet vem jag är", Forum 2016) till läsning för en normal människa utan morbida intressen?

Ja, det kan man. Det måste man.


Sture Bergwall visar sig vara en mycket god skribent med sinne för ordens valörer. Han har ett hästminne som här och var styrks med utdrag ur journaler och dokument.

Han skriver återhållsamt om alla de människor som ledde honom ner i hans helvete. Bara några få gånger undslipper han sig uttrycket "Sätersekten" om sina terapeuter. Även den grovt försumlige åklagaren Christer van der Kwast eller försvarsadvokaten Claes Borgström skildras kallt sakligt.

Bara Sture vet vem Sture är förstås. Men boken ger oss inblickar.

Låt mig uttrycka det så: ingen insmugglad agent provocateur, ingen förklädd walraffare skulle någonsin så fullständigt kunna klä av det svenska rättsväsendet (inklusive åklagare, advokater, domare, rättspsykiatri och medias kriminalreportrar som Sture Bergwall alias Thomas Quick gjorde.
Det visade det sig att det gick att bli dömd för åtta mord på falska erkännanden och utan tillstymmelsen till bevis.

Sture Bergwall (född 1950) dömdes till sluten psykiatrisk vård 1991 var han sannerligen ingen mördare.

Eter en jobbig uppväxt med bl.a. TBC i 7-årsåldern började Bergwall missbruka trikloretylen och senare amfetamin. Som 17-åring lades han in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Uppsala för att "botas" från homosexualitet. Som nittonåring hamnade han i fängelse och genomgick den första rättspsykiatriska undersökningen på fängelset i Jönköping. Han dömdes för försök till dråp för att han som 19 åring skulle ha antastat fyra pojkar och tagit strupgrepp på en under ett arbetspass på Falu lasarett, där Bergwall då arbetade. Den sista domen gällde bankrån

"Allt raserades när jag tog ett återfall med amfetamin, förstörde ekonomin och såg mig tvungen att råna en bank… jag och en kamrat skulle råna Götabanken kontor i Grycksbo genom att jag höll bankchefens fru och barn gisslan medan kamraten åkte till banken med bankchefen. Eftersom det snart var jul klädde vi ut oss till tomtar."

De blev direkt igenkända av bankkontorets chef.

På Säter skulle terapi hjälpa Bergwall att komma till rätta med sina problem. "Jag var övertygad om att min homosexualitet och mitt missbruk berodde på händelser i barndomen men jag hade ingen aning om vad det kunde röra sig om. Terapin skulle kunna ge mig svaret."

Eftersom Sture Bergwall är extremt intelligent, men samtidigt lider av starka mindervärdeskomplex med ständiga självmordstankar, upptäckte han snart att en strategi som gick ut på att vara till lags och svara "rätt" på alla frågor gav bäst utdelning i form av narkotiska preparat.

"Jag visste inte varifrån orden kom. Det enda jag visste var att när jag höll med Kjell stärktes samförståndet mellan oss. Det Kjell och jag pratade om stannade mellan honom och mig, ingen annan skulle fara illa av det", skriver Bergwall om det första "erkännandet".

När han sedan för sin försvarsadvokat säger att han ångrar erkännandet får han svaret: "Naturligtvis. Det är svåra saker att prata om men det här kommer att gå bra."

Varje erkännande liksom senare fällande dom firas med kaffe, wienerbröd och mera knark.

I boken skildrar Bergwall i detalj hur hans terapeuter "hjälper" honom att tolka barndomsminnen. En trädgren som körs in i munnen under arbete i skogen förvandlas på terapeutens förslag till pappans penis.

En incident på isen förvandlas – också på terapeutens förslag - till att modern skulle ha försökt dränka sin son.

Bergwall märker upphetsningen när han antyder att han kan ha begått hemska gärningar, MU (Mord på unga). Snart skulle han ha erkänt ett 30-tal mord och vara dömd för åtta av dem (samtliga domar upphävda sedan 2013). Så småningom förenklades erkännandena så att polisen presenterade listor över döda och saknade som kunde passa in och Bergwall bara behövde pricka av vilka han hade mördat, för att sedan samla in tillräckligt med fakta om vart och ett av fallen för ett nödtorftigt erkännande. Ingen verifierad teknisk bevisning förelades, t ex fick en bit trä och trälim passera genom hela processen som benrest från ett mordoffer.

Naturligtvis bär Sture Bergwall ett eget ansvar för sina falska erkännanden. Men hur stort är det?

Erkännandena kom under inverkan av oerhörda mängder narkotika: Bensodiazepiner, Halcion, Heminevrin, Somadril, Stesolid, Xanor osv. Som han själv skriver: "Xanoren berättade och Rohypnolen gestaltade, Stesoliden grät och Somadrilen log." Knarket framkallade också den ångest som omgivningen tog som tecken på verklig skuld vid bl.a. vallningarna.

Dessutom belönade den terapeutiska omgivningen systematiskt hans fantasier med mera knark. Beroendet födde ständigt nya erkännanden. Först när cheföverläkare Göran Källberg återkom tillfälligt till Säter och avbröt medicineringen av Bergwall började han långsamt komma till klarhet om vad han gjort och med hjälpa av bl.a. Hannes Råstam komma till den avgörande punkten att ta tillbaka sina erkännanden.

Jag ska inte återberätta Bergwalls starkt rörande historia. Så konstig, så sjuk, så brottslig kan jag inte finna honom. Tvärtom slås jag av hans språkliga färdighet, intelligens och de varma banden till sin familj, som aldrig bröts trots att han länge förvägrades träffa dem. Med en viss kombination av olyckliga omständigheter skulle Bergwall kunnat vara vem som helst av oss. There but for the grace of God goes I!

Helt oavsiktligt kom Sture Bergwall att avslöja den offentliga lögnen, korrupta mekanismer som vi kan vara säkra på inte bara är i funktion inom rättspsykiatrin. En korrupt strävan efter konsensus (åsiktsbubblor), oklara partsroller och fusk med bevisföringen kan vi man iaktta på en rad andra områden.

Ta rundgången mellan militär – politiker – underrättelsestrukturer – olika EU/Nato-organ. Är det inte en likadan korrupt åsiktsbubbla. MSB, SvD, DN ingår alla i en gemenskap som informellt beslutat att vissa åsikter, främst om förhållandet till Ryssland, EU och s k populism (enligt SvD 28/12) måste motarbetas med administrativa medel. I verkligheten tar man därmed steg mot en skärpt offentlig åsiktsstyrning och diktatur.

Den som inte håller med ska brännmärkas, rökas ut ur åsiktsgemenskapen. Ungefär som Sätersekten hotade Leif G W Persson med misshandel och systematiskt förtalade de få som vågade uttrycka tvivel på "seriemördaren" Quick.

I en annan korrupt åsiktsbubbla – jakten på "våldtäktsmannen" Assange – återkommer minst en  av figuranterna i Quickaffären i en central roll.

Stefan Lindgren

4 kommentarer :

  1. Svar på vissa DN läsares utrikesbubblor i DN. Allt beror på hur och varför DN vill rapportera. DN är först och främst ett "oberoende liberalt" företag. Alla företag enligt ekonomer måste gå med vinst. DN går med vinst men får trots detta stöd från skattebetalarna och DN skäms inte det minsta för det. DN:s målsättning är att "vara en huvudstadstidning som förvaltar upplysningstraditionen", och att vara "Sveriges viktigaste sociala och demokratiska torg. DN ska mer än någon annan tidning spegla livets och samhällets mångfald, ge orientering bidra till förklaring, värden och riktning samt tillhandahålla värdefulla verktyg" Det finns något som är en hörnsten för alla medier som vill behålla sina läsare och det är trovärdighet och att kunna förhålla sig kritiskt till sina källor även under tider då, liksom nu, när stora förändringar i världen pågår. Vad DN och flera andra västerländska medier inte klarar av i dag det är att minnas. En nyhet lämnas helt utan analys, historia, sammanhang, orsak-verkan. Vi kan gå åtminstone 70 år tillbaka och ta fram händelser som DN beskrivit med halvsanningar, vinklat eller överhuvud taget undvikit att rapportera. Påverkar det inte läsarnas bild av det som rapporteras? DN:s värld är det högerliberala västerlandets. DN:s värderingar är det högerliberala västerlandets. DN:s moral är det högerliberala västerlandets. Världen utanför denna högerliberala värld (160 länder) får inte kommentera händelser om de inte sammanfaller med dessa högerliberla 34 väst-länder. Vi har sett det i Sverige (neutralitet-bluffen, Stay-behind-trupper, Catalina-affären samarbetet med NATO- under snart 70-år, FRA-NSA-samarbetet. Vi såg och ser det i Latinamerika, Viet-Nam, Laos, Kambodja, Kampuchea. Vi såg och ser det i Jugoslavien, Afganistan, Irak, Libyen, Egypten, Syrien, Ukraina och Jemen. Och bara för ett antal månader tillbaka överraskades vi alla med hur felaktig och missvisande DN:s rapporteringar om Brexit-utträdet och presidentkandidat-valet i USA. DN påminner mer om en filial till USA-media (CNN) än den upplysningstradition som tidningen säger sig värna. "För att illdåden ska kunna förvandlas till bragder måste västvärldens minne skiljas från övriga världens minne." (Eduardo Galeano: "Den bakvända världen.") Lägg ned tidningen!

    SvaraRadera
  2. Utmärkt med en första analys om Bergwalls bok. Han intervjuades, men recensioner har jag inte hittat.

    Därför måste vi fråga om inte Thomas Quick var samma intelligent man, som nu skriver så bra. Över 20 år försäkrade han sin skuld, som alla tre advokater gav sin fulla stöd. Bevisningen i tingsrätten var stark på den nivån, och ingen dom överklagades till hovrätt. Ändringen kom när en riktig advokat försvarade.

    Värre fel har tingsrätt, hovrätt och två gånger HD gjort mot Kaj Linna, som idag har beviljats resning.

    Många kämpar fortfarande för att Bergwall i varje fall är en mördare, de har skrivit var sin bok, som utförligt har recenserats i media. Nu väntar jag att de igen tar till orda

    SvaraRadera
  3. Intressant! Boken ligger överst på läslistan. En detaljfråga; vem skulle ha hotat Leif GW?

    Själv tvivlade jag starkt hela tiden på denne osannolike seriemördare. Detta i likhet med NSD journalisten Dan Larsson som var en av de få som gjorde ett hederligt journalistjobb. Jag är f ö personligen bekant med en anhörig till ett av mordoffren.

    Om man nu ska peka ut någon som bär ett särskilt stort ansvar för debaclet så faller domen över professor Christiansson särskilt tungt. Kwast gjorde faktiskt en sak rätt - han gick till Christiansson för att få en s k second opinion från psykologisk expertis om trovärdigheten i Bergwalls utsagor. Han nöjde sig alltså inte med psykiatrikern på Säter. Christiansson hade en helt annan teoretisk ingång, var meriterad minnesforskare och hade inga institutionella kopplingar till säterfolket. En anständig akademiker hade punkterat hela storyn.

    Mats Danielsson

    SvaraRadera
  4. Läs boken så hittar du scenen när GW hotas med stryk! Jag vill inte förstöra läsningen. //Stefan

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.