FiB

19 januari 2017

Vad ska vi göra nu?


Skall invandrarpolitiken vara inriktad på att att försvenska landets invandrare eller skall den tvärtom vara inriktad på att främja deras möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen, frågar Bo
Persson i Piteå.

Ja, det är två frågor som SOM-institutet regelbundet ställer i
sina undersökningar av våra invandrarattityder. Och svaret på dem
är sedan länge ganska konstanta. Runt 80 % besvarar den första
frågan jakande och runt 20 % besvarar den andra frågan jakande.



Och det är ju ganska uppseendeväckande med tanke på att den officiella politiken sedan mitten på 1970-talet just är att främja invandrarnas möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen Ja, den ambitionen är sedan dess till och med grundlagsfäst och det med den motiveringen att en sådan politik skulle skapa många ny kulturmöten , möten som skulle göra Sverige särskilt innovativt. Vilket i sin tur har motiverat att Sverige sedan fyra decennier haft en extremt liberal invandringspolitik.

Det vill säga för ett år sedan kraschade hela detta system och idag är det väl bara vår förre statsminister som fortfarande tror på det och fortfarande håller på att Malmö är framtidsstaden . Men jag undrar nog om ens han skulle kunna läsa Lars Åbergs nya bok om Malmö, som just heter "Framtidsstaden", utan att bli skräckslagen.

Så vad gör vi nu? Ja, det kan man verkligen fråga sig, Men först skall vi kanske reda ut hur en enig riksdag i mitten på 70-talet kunde grundlagsfästa det märkliga system som nu havererat. Tio år tidigare hade det ju inte ens varit möjligt att ställa frågor av det slag som jag inledde med.

Då var folkhemmet med dess institutionaliserade klasskamp (Saltsjöbadskompromissen! ) fortfarande systemet för dagen. Så vad hände under de tio åren som följde.

Ja, om det har statsvetaren Mats Wickström vid Åbo Akademi nyligen skrivit en doktorsavhandling som han dessutom själv sammanfattat i en artikel i den finlandssvenska tidskriften Ny Tid (nr 6/7, 2015).

Och kortfattat kan man säga att det var en liten grupp minoritetsnationalister som i tio år argumenterade så skickligt för sin sak att riksdagen till slut köpte deras paket rakt av och till och med grundlagsfäste det. Och om man i den nämnda minoritetsnationalistiska gruppen skall framhålla någon så blir det väl David Schwarz som 1966 var redaktör för boken "Svenska minoriteter ".

Och sedan har det alltså bara rullat på. Riksdagens minoritetsnationalism skapade förstås så sakteliga sin motpart . Alltså en majoritetsnationalism. En majoritetsnationalism vars ledande företrädare idag är Sverigedemokraterna. Och den riksdag som under folkhemsperioden var delad i en högersida och en vänstersida har nu gått samman i ett slags kulturkrig i vilket Sverigedemokraterna är den andra sidan.

Så vad ska vi göra nu? Ja, förutom de två alternativ som SOM-folket arbetar med enligt ovan finns ju ett tredje och det är att invandrarpolitiken varken skall försvenska invandrarna eller främja deras möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen.

Det vore kanske något att pröva och i vilket fall som helst skulle det då bli uppenbart för alla att de två parterna i dagens kulturkrig bara är de två sidorna av samma nationalistiska mynt.

Bo Persson, Piteå

5 kommentarer :

  1. Bra skrivet men jag är osäker på vad den sista meningen innebär. Förklara lite tydligare!

    SvaraRadera
  2. Var är politiken att främja invandrarens möjligheter att bevara den egna kulturen grundlagsfäst? Jag hänger inte med Bosse här. För mig har det förefallit vara en policy som byggt på en underförstådd konsensus. Själv menar jag att en sådan politik är kontraproduktiv som i förlängningen slår över i rasism. En svensk medborgares blodsband är inte längre en privatsak eller familjeangelägenhet utan en politisk kategori. Ska staten aktivt arbeta för att skapa andra och tredje generationens invandrare?

    Mats Daniesson

    SvaraRadera
  3. Bo Persson skriver:

    Jag vet inte riktigt vad det är jag skall tydliggöra. Jag uppmärksammade att det i sammanhanget inte bara finns två nationalistiska alternativ utan också ett tredje icke-nationalistiskt. Och jag menar att det är något vi oftare borde påminna om.

    SvaraRadera
  4. Bo Persson skriver med abstrakta termer, som ledde till den katastrofen som han nu berättar om. Frågan var konkret när den finska invandrargruppen i början av 1970-talet avvisade finska skolan i Sverige. Högerfolket med väderleksprofessorn Artur Similä i ledningen ville att finska invandrarbarn ska skickas till finska skolor som esterna hade gjort. Inom S arbetade vi med att finska barn ska gå i svenska skolor, men få möjlighet till hemspråksundervisning. Detta gjordes, fast finskan fick barnen hemma eller vid besök hos mormor i Finland.

    En mycket olycklig politik drevs av SR finska redaktion, som från början fick en finlandsvensk ledning, som såg svenska språkets ställning i Finland som förebild i radios finska verksamhet. Jag sparkades från redaktionen som har nu propagerat för att isoleras från SRs övriga verksamhet. Olyckan var framme i mitten av 1990-talet finska sändningarna blev digitala, som igen kunde lyssna.

    SvaraRadera
  5. Beträffande Lasse Åbergs bok (som jag inte läst). Verkar vara ett slutfacit snarare än en varning. Suat Cicek skrev att snart är hela Sverige som Rosengård i Aftonbladet 2004. Och sedan hade DN en recension av Aje Carlboms avhandling om Rosengård ungefär samma år. Rubrik: "Snart bor alla i enklaver." http://www.dn.se/kultur-noje/snart-bor-alla-i-enklaver/

    Sedan undrar jag om inte mångkulturalismen med sina grupprelaterade rättigheter också är exkluderande. Beteenden (t ex homofobi) som tolereras bland muslimer (inga homovigslar i moskéer) tolereras inte bland etniska svenska/vita européer. Med andra ord ser man till hudfärg och etnicitet även bland mångkulturens tillskyndare. /Michael

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.