FiB

28 februari 2017

Bör man hämnas?

I maj-parad i DDR 1969. F d DDR-funktionärer kan ha det tufft i  det
återförenade Tyskland.

























I tysk TV ett inslag om en tidigare DDR-åklagare, bosatt i
Potsdam. Ingen i kvarteret talade med henne efter Murens fall,
hon frystes ut, hennes hälsningar besvarades inte.

Lasse Ekstrand, Berlin, reflekterar.


I kvartersbutiken betjänades den forna statsbäraren utan ett ljud
från personalen. Den värsta formen av bestraffning,
osynliggörandet, till slut vet man inte om man finns till. Värre
än glåpord eller fysisk misshandel, nedbrytande.

Författaren Jürgen Fuchs stämplades som samhällsfiende i samma
DDR. Bestrålades i smyg när han satt i Stasifängelset
Hohenschönhausen, dog i cancer som en följd. Då hade han
tillåtits flytta till Västberlin, kanske köptes fri, DDR behövde
västvaluta. Men han lämnades ändå inte i fred av Stasi. Utsattes
för tarvligheter som att taxi gång på gång beställdes i hans namn
till hans adress. Samma sak med Herta Müller, efter att hon
släppts ut från diktaturens Rumänien och bosatt sig i Tyskland.

Fortsatta trakasserier.

Förföljda, sedan ändå inte lämnade i fred. Blir man inte
förbittrad i ett sådant läge, vill man inte ge igen? Hämnas på
bödlar och plågoandar? För att återställa en inre balans, få frid
och kunna gå vidare. 

I Sydafrika infördes sannings-och försoningskommissioner. Det var
nödvändigt. Annars hade ett blodigt inbördeskrig brutit ut.
Bödlarna gick fria, bara de bekände. Samma i Rwanda efter
folkmordet. Mördarna kunde be om förlåtelse, därmed slippa
avrättas eller hamna i fängelse resten av livet. 

Hjälpte läpparnas bekännelse? Krokodiltårar? Spelad ånger?

Jag är långsint till min natur, har svårt att släppa oförätter.

Jag ältar dåliga erfarenheter. Sinnet blir becksvart. Tidigare
kunde jag fantisera om hur jag på de mest djävulska sätt skulle
betala tillbaka, ge igen. Mest gällde det personer som haft
formell makt över mig, figurer jag tvingades underkasta mig på
högskolan. Jag avskyr sådant. Jag brukade säga, att jag led av en
chefsallergi. Det lät mindre besvärande, än det faktiskt var: jag
har aldrig tålt chefer. 

Men jag vill inte känna mig ofri, ödsla energi och livslust på
sådant som jag inte längre kan ändra.

Inte är det lätt. 

Jag läste en gång en terapeut som försvarade de mörka och fula
känslornas berättigande. De förbjudna, som avundsjuka och annat,
för att inte nämna svartsjuka, ägandekänslor. 

Vi kan förneka att vi hyser dem, eller förtränga dem. Men
likafullt finns de där.

Och vi har att leva med dem.

Lasse Ekstrand
Skriftställare

1 kommentar :

  1. Tror att vägen ur detta, som jag så väl känner igen, är att förmå Storchefen över mig själv ,som jag vuxit upp till, bli ödmjuk och vårda det lilla, sårbara så länge avskurna inom mig.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.