FiB

23 februari 2017

Familjen Göransson fortsätter kasta skuggor



















Skriftställaren Lasse Ekstrand ifrågasätter hyllandet av Göranssons i Sandviken. Familjen Göransson sägs ofta vara de "som byggt upp Sandviken".

De måste ju i så fall varit starka som Pippi Långstrump, minst, tänker Ekstrand.



Min mormors far Edvard var en gång uppkallad till Konsuln. Bolagsspioner hade observerat Edvard under ett möte med August Palm som huvudtalare, registrerat att han skrattat förtjust åt den av kapitalisterna fruktade socialisten. Hotad av avsked och svartlistning kröp Edvard inför den totalitära makten och drog till med: Kunde jag annat än skratta åt allt tok han fick ur sig?!
Edvard dog ung, blott femtiotvå. Utbränd efter nedbrytande arbete i Verket.
Förnedringen som Edvard utsattes för har starkt bidragit till den aversion jag känner så fort familjen Göransson kommer på tal. Romantiseringen och glorifieringen. Skönmålningen.

"Dom som byggde Sandviken." Heter det, enligt den lokala mytologin. De måste ju i så fall varit starka som Pippi Långstrump, minst. Tänker grumpy old undertecknad muttrande.

Det väcker obearbetad irritation hos sandviksbor när jag dristar mig till att varken besjunga min hemstad eller den göranssonska dynastin. Skriver jag "Staden utan nåd" i en krönika nås jag snabbt av ett Message på Facebook från hög(avlönad) kommunaltjänsteman som tagit illa vid sig.

Känsligt repa den ingrodda bruksdiskursen. I en recension omtalade jag, citerande en gammal kompis, SKF i Hofors som ”Bergen-Belsen”. Det socialdemokratiska kommunalrådet västerut drog in till Gävle för att ta dåvarande chefredaktören, för övrigt sandviksjänta, i hampan.

En tidigare legendarisk journalist på GD, sandviksbo så det dönar om det, försummar aldrig att framhålla vad mycket gott Göranssons gjort för Sandviken.

Tja. Det tål att diskuteras.
 
Ta min morfar som tvingades börja jobba när han var blott tretton, gå skift. Bolagsläkaren, en beryktad typ, skrev ett intyg som gjorde det möjligt. Sedan blev morfar kvar i Verket hela livet. Fem barn i en enrummare på Bruket. Inte sällan tvingades han låna pengar av en ockrare. Bouppteckningen efter hans död var ingen upplyftande läsning. Efter att ha slitit ett helt liv på Göranssons golv. Kunde det verkligen stämma att han varit knuten till en välgörenhetsinrättning, såsom det låter om grottekvarnen bland de mest hängivna skorstenskramarna, vid namn Sandvik? När han fick ut så lite för mödan?

Jag härstammar från en släkt som anlände till Sandviken redan på 1880-talet. Alla män har stämplat in på Sandvik och tjänat Göranssons. Själv klarade jag mig – tack och lov! – från att gå ner i Verket, bortsett från sommarjobb två år. Jag undgick att färgas och indoktrineras.

Slapp bli den lojala fabriksmänniska som Folke Fridell och Sandvikens egen Stig Sjödin träffande gestaltat.
 
Slapp instängdhet och förkrympthet. Behövde inte ångestladdat tänka om natten: Livslång sysselsättning, men vad mer. Blockerandet av en alternativ, existentiellt rikare tillvaro. Stjälandet av den enda livstid vi har.

Jag kom undan. Inbillar jag mig. Ändå något som gnager i hjärtat, sticker till av ordlös saknad och förlust. Framförallt när jag står på Gamla kyrkogården vid mina föräldrars grav och i minneslunden dit senast min älskade syster togs.

Jag har lämnat Staden utan nåd, men den inte mig. Och familjen Göransson fortsätter kasta skuggor.

1 kommentar :

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.