FiB

15 februari 2017

Tidens tecken



















Det som nu sker i USA är djupt tragiskt. Landet har än en gång dragits in i en häxjakt på ryska inflytelseagenter.

För att förstå vad som händer måste man studera McCarthy-perioden
i USA.



Trumps regering är redan från dag 1 skadskjuten av en
osedvanligt giftig kampanj riktad mot de rysk-amerikanska
relationerna.

Ett telefonsamtal mellan säkerhetsrådgivaren Michael T Flynn och
Rysslands Washingtonambassadör förvandlas närmast till en akt av
högförräderi och han tvingas avgå med omedelbar verkan.

Backa bandet till 1950. Senator Joe McCarthy hävdade i ett tal
1950 att det fanns 205 anställda vid USA:s utrikesdepartement som var kommunister.

Senare bollade han med andra siffror, 57 och 81 exempelvis, men
lyckades aldrig bevisa ett enda fall.

Det hindrar inte att många råkade illa ut. UD-tjänstemannen Alger Hiss
fick sitta 3,5 år i fängelse för påstått Sovjetspionage men
hämnades genom att överleva dem alla. Han var 92 år när han dog
1996.

Joe McCarthy dog en ärelös död 1957, av en hepatit han dragit på sig
genom sitt supande. Häxjakten han startade avslutades den 2 december
1954 med att senaten, med 65 röster mot 22, fördömde Joseph
McCarthy för att han vanhedrat och dragit vanrykte över
senaten.

Helt har dock McCarthyismens spöke aldrig begravts. I samband med
att de sk Venona-telegrammen dechiffrerats startade en våg av nya
spekulationer.

I Sverige hängde samvetslösa skribenter som Peter Englund och
Wilhelm Agrell på, se här.

Bland annat söker man efter en rysk inflytelseagent med
täcknamnet "ALES". Till och med på CIA:s hemsida spekuleras i
att detta kan ha varit USA:s utrikesminister från december 1944,
Edward Stettinius, den man som på Roosevelts order hade åkt över
till Moskva hösten 41 och beseglat den stora antifascistiska alliansen.

Samtliga åtta UD-tjänstemän som närvarade vid Jaltakonferensen i
februari 1945 har synats ända in i minsta parkeringsbot, i de
flesta fall postumt.

                                             * * *

Vad finns det då för likheter i situationen igår och idag?

Likheten består väl i en benägenhet i det amerikanska politiska
etablissemanget liksom hos väljarna att söka förklaringar till
motgångar i illasinnade intriger av Ryssland, det enda land som
genom åren klarat testen att fungera som arvfiende.

USA har visat sig utrikespolitiskt oförmöget att lösa viktiga
problem: Syrien, Irak, Afghanistan och har bara lyckats lämna en
rad ödelagda territorier bakom sig, medan Ryssland kunnat spela
en konstruktiv roll.

Tvärtemot vad Ingvar Nevéus skriver i DN har Ryssland inte alls
drabbats särskilt hårt av USA:s sanktioner. Mest har de faktiskt
drabbat USA:s allierade, Europa.

Men skillnaden mellan då och nu är också enorm.

När McCarthyismen bredde ut sig befann sig USA på toppen av sin
makt. Landet svarade ensamt för över 50 procent av världens
industrikapacitet. 2012 var siffran 17,4 procent, idag sannolikt
betydligt lägre.

Det är alltså i ett kraftigt försvagat USA som en McCarthyistisk
häxjakt i syfte att förhindra en normalisering av relationerna
till Ryssland äger rum.

Om den antiryska hysterin segrar, är det inte alls säkert att det kommer att
stärka USA:s redan kraftigt urholkade ledarställning. Tvärtom kommer
oförmågan att komma överens med Ryssland att öka de
centrifugala krafterna i världen och påskynda den multipolära
världsordning som Putin skisserade i sitt Münchental 2007.

Övergången till en multipolär ordning kan dock bli mer kaotisk
än Putin tänkt sig. Teherans och Pyongyangs utmaningar bär syn
för sägen.När stormakterna inte ens klarar att kontrollera sina egna
kärnvapenrustningar, hur ska de då kunna kontrollera dem i resten av världen?


De omfattande och mycket hårda inrikes protesterna i USA, som
redan har siktet inställt på att fälla - om inte mörda - Trump
("Kill Trump!" är faktiskt en slogan som förekommer), bidrar
naturligtvis till att ytterligare försvaga USA utrikespolitiskt.

Under förevändning att ta avstånd från allt som Trump påstås ha gjort -
redan innan hans 100 första dagar är till ända - försöker
tidigare extremt devota europeiska ledare frigöra sig en smula
och dammar exempelvis av gamla planer på en egen armé.

En ledarskribent som Peter Wolodarski och en utrikesminister som
Margot Wallström passar på att under detta interregnum i
Washington korrigera tonläget.

Ryssland är visserligen ont fortfarande, men nu är även USA ont.
För Wallström går en resa till Moskva plötsligt före de
regelbundna vallfärderna till Washington. Ett tidens tecken.

Stefan Lindgren

Bilden överst är ett omslag från tyska Der Spiegel.  Två andra omslag från 
Der Spiegel demonstrerar samma karakteristiska tyska finkänslighet
mot ett annat lands folkvalde ledare.



3 kommentarer :

  1. McCarthys excesser mot det egna landets medborgare ledde till hans fall men kvar blev en genomgripande kommunistskräck. Allt som kunde förses med kommuniststämpel var prisgivet till utplåning.
    En central faktor som dagens russofobi har gemensam med demoniseringen av kommunister var den mystifikation som man lyckades skapa genom psykologisk manipulation. Kommunisterna förmodades besitta mystiska krafter likt medeltida häxor och kunde utnyttja dessa till att förvrida människors sinnen. Kommunismen var inbegreppet för det onda som måste utplånas och därför behövde angrepp mot kommunister inga särskilda motiveringar, utan kunde vidtas närhelst tillfälle öppnade sig.
    Detta skulle folken i Indokina få erfara. Utan att genera sig det minsta deklarerade USA att målet var att bomba dem tillbaka till stenåldern. Sådant kunde man inte göra mot människor men nog mot kommunister, för dessa hade avhumaniserats genom den mystifikation som omgav dem och som McCarthy var en mästare i att framkalla.
    I realiteten var kommunisterna framförallt nationalister som ville frigöra sig från kolonialismen och som i de kommunistiska parollerna fann de upprop som kunde samla de kampdugligaste krafterna. Tar vi Indokina som exempel ser vi att kommunisterna alltjämt leder politiken där statlig styrning samsas med kapitalistisk marknadsekonomi. Ingenting som idag skulle skrämma någon och som inte borde ha gjort det på 60-talet heller, om det inte varit för att man i väst hjärntvättat sig själv genom skräckpropaganda.
    De russofoba kampanjerna syftar på samma sätt till en rasistisk avhumanisering av det ryska folket och även denna gång behövs inga särskilda rättfärdiganden, utan alla medel är tillåtna. Den enda komponenten som saknas är den ideologiska och denna faktor måste kompenseras på något sätt. Det sker genom att man demoniserar personer i stället för ideologi.

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte se att någonting stil med McCarthy fins på gång. Obama-administrationen har inte kommit över valförlusten, men om några veckor de stannar. Det fins ingen anledning för Trump att inte tala med Putin om Ukraina och Krim för att på detta sätt skapa en front mot ISIS.

    Finska tystnaden visar att läget är inte så illa. Nu ska tyckare samlas i München för att tala utan ambitioner. Från Finland dit åker även presidenten. Det anges öppet att korridorsnacket dominerar, inga resolutioner planeras.

    I Sverige läget ser illa ut för att inkompetent folk gör sina piruetter, i Sveriges tidigare så starka gren, utrikespolitik.

    SvaraRadera
  3. Jag är mer pessimistisk (se Payul Craig Robverts på Nyhetsbanken). Lögnerna om rysk inblandning har redan fått juridiskt kött och blod i och med Flynns avsättning. Det är svårt att se någon uppsida i den nedmalning av Trumps regim som börjat. Självklart saknas den här gången McCarthyismens antikommunistiska motiv, men syftet är detsamma, att skapa en fiende tillräckligt skrämmande för att hålla igång det militärindustriella komplexet.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.