FiB

10 mars 2017

Faktisk verklighet och ideologiskt sken

Mauricio Rojas till vänster och Magnus Nilsson till höger.













 Nationella fronten i Frankrike samlar 54 till 63 procent av arbetarrösterna. Detta faktum har den liberala politikern Mauricio Rojas förstått, medan Clartévänstern undviker klassanalysen, skriver Jan Myrdal.

Den 5 mars 2017 inledde Mauricio Rojas sin ledarartikel i Svenska Dagbladet med orden:

"Om de franska arbetarna fick bestämma skulle Frankrikes nästa president hetta Marine Le Pen. Redan vid regionalvalet 2015 fick hennes parti, Nationella Fronten, fler arbetarröster än alla andra partier tillsammans. Opinionsmätningarna ger henne mellan 54 och 63 procent av arbetarrösterna vid andra valomgången den 7 maj."


I nästa stycke förklarade han sammanhanget:

"Hur kommer det sig att de franska arbetarna så mangrant övergav vänstern och sällade sig till 'extremhögern'? Delvis handlar det om faktorer som påverkar en rad västeuropeiska länder, från Storbritannien till Österrike, som erfarit liknande förskjutningar av arbetarsympatierna.

Listan är lång: avindustrialisering, stagnerande löner, rädslan för frihandeln och misstron mot makteliterna är några exempel. Men katalysatorn har alltid varit invandringen och rädslan för konkurrensen om jobben och dess effekter på löneläget, och en känsla av hot mot välfärdssystemen samt landets sociala och kulturella sammanhållning."

Att han i detta har rätt upphävs varken av hans eget eller Svenska Dagbladets politiska ställningstagande till skeendet. Ty fakta sparkar, som min far  brukade säga. Han kunde hänvisat till Marx. Klassfrågor bestämmer. De ideologiska frågorna är sekundära, sken.

1942 gick jag på mitt första Clartéorganiserade möte. Jan Fridegård talade om sina sju svåra år. När jag nu i olika artiklar och sammanhang hävdade det som  Mauricio Rojas påpekar kom ett magistralt styrelsebeslut från Clarté:

"Myrdal var länge medlem i Svenska Clatrtéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.

Svenska Clartéförbundets styrelse
gm Magnus Nilsson."

Detta är inte bara en märklighet i den politiska kanten. Bristen på verklig klassanalys är nu typisk för ett allmänt så kallat vänsterbeteende. Det har lett och leder ill nederlag. Men det är inte något nytt.

Jag kan ta två olika exempel:

I fjol skänkte jag Gun Kessles och min samling flygblad inför och under Pariskommunen till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. I den diskuterande volym som blev årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap diskuterade jag även ett av skälen till Kommunens nederlag.

Den förmådde inte förena sig med de rurala, landsbygdens små och mellanbönder. De var bonapartister och hade gett även Napoleon III möjlighet härska med allmän (manlig) rösträtt och stödde nu Thiers. Av klasskäl. Napoleon I hade med sin code fastställt deras äganderätt till den jord de erövrat under revolutionen. Att kommunarderna inte begrep den klassfrågan ledde till deras nederlag.

Men vänd på frågan! Sverige fick ingen fascistisk/nazistisk rörelse av någon politisk betydelse på trettiotalet. Dock hade funnits en potentiell massbas, jordbrukskrisen. Bondeförbundet hade ideologiskt inte bara övertagit mycket av Rudolf Kjelléns ideologiska arv utan antog ett rätt extremt svenskt rasprogram. 1933 vägde det.

Men Per Albin som i ungdomen påverkats av marxismen hade sin reformism till trots en klar syn på klassfrågor.  Det socialdemokratiska partiet gjorde upp med Bramstorps bondeförbund  i "kohandeln".

Så dränerades möjligheterna till en fascistisk massbas.

Visst finns i Frankrike som Sverige klokt folk som ser klassfrågornas verklighet, men allmänna vänstern famlar kring i skenfrågor och dem går det följdriktigt illa.

Jan Myrdal
  

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.